Den där om martyren

Jag gjorde så många fel med M, som jag inte vill upprepa i den relationen jag är i nu. Så många misstag, så många fällor jag föll ner i, eller hängde upp och ner och undrade hur faen jag hamnat där och hur jag tog mig loss. Så många stunder då jag satt och undrade hur vi kommit dit, eller helt enkelt saker som jag inte sett förrän efteråt.

Och fina, nya pojkvännen är så himla, himla olik M. M och jag var som dag och natt. Han var naturare, jag samhällsvetare. Han gillade att vara ensam, jag hade hundratusen vänner. Han var skitlång, jag var askort. Han läste nästan aldrig böcker, jag drunknade i Brontë och Murakami och Gardell. Så kunde vi lista oss i tjugohundra år. Med fina, nya pojkvännen har jag kul. Vi bubblar och diskuterar och skrattar och säger saker samtidigt och jag får stoppa in fingrarna i hans mun för att se hur långt in jag kommer innan han hulkar och vi utmanar varandra och jag är fem, jag är fjorton, jag är tjugisju, jag är trettiotre, jag är sjuttiofem år samtidigt med honom och har jag någonsin träffat en man som är så lik mig någonsin?

Ibland är jag otroligt rädd att jag kommer göra samma fel med honom. Att en dag kommer jag vakna upp och vara två år in i relationen och någonstans där jag absolut inte vill vara, tittandes på tv, opratandes, hela Bondehyllserien mot väggen, nollpassionig. Eller stående vid diskbänken, gråtandes, för att jag alltid får diska. Och att han inte kommer se mig. Jag är rädd för att vi ska sluta ha sex tvåtre gånger om dagen, för att vi blir så djävla kåta bara av att titta på varandra. Jag är rädd för att jag ska sluta se det där i hans ögon, det där som säger att han vill ha mig. Här. Nu. Slutspontaniterat.

Så jag är brutalt ärlig mot honom. Säger att nu är vi för mycket vardag! och tvingar honom att låna sin brors bil så att vi kan köra utan mål, men med mening. Berättar för honom när han inte hittar klitoris, tänker inte nöja mig med att han fumlar. Låter kläderna ligga på golvet, för jag tänker faen inte städa upp i hans röra, då äter jag hellre julskum och dansar tryckare eller för mig själv.

Jag tänker inte bli den där djävla martyrtjejen som jag var. Som stod och diskade och grät, och ville att han skulle se att han behövde diska, se att jag gör allt själv, det är så synd om mig! Nu kommer han tycka om mig mer, för jag gnäller inte, jag diskar, och han ser väl att jag gör det här? Fyfaen, hela djävla Sverige är fyllt av martyrmänniskor som kämpar i det tysta för att... han inte viker kläderna rätt, man gör det så mycket bättre själv? Vad faen har det för betydelse om lakanen är lite felvikta på hyllan, eller om barnen spyr för att de blir felmatade och ickecurlade? Där ska jag aldrig, aldrig mer hamna. Jag ska säga finaste du, jag tycker väldigt mycket om dig, men fäller du inte ner det djävla toalettlocket så tänker jag lämna mina menstamponger på handfatet!

Och klart att han ska få gå ut och supa med vännerna, klart han får prioritera det över att äta finmiddag med mig, det ÄR faktiskt helt okej, men jag måste få vara ärlig och sticka upp ett långfinger i ansiktet på honom och han kan vänta sig att fjortonårshämden kommer att komma. För individualism, egna liv, självständighet? Ja, tack!

Jag tänker inte vara tyst och hoppas att han tycker bättre om mig om jag är tyst och snäll och gör det där han vill. Jag tror att han kommer gilla mig bättre om jag är tvärt emot och gör det jag vill. Jag tänker sticka själv till Indien och resa i tre veckor, för jag behöver komma bort ibland och resa med mina vänner och helvete, vad jag kommer sakna honom, och helvete vad jag skulle bli galen om han gjorde samma sak, men jag tänker inte vara tyst och stanna hemma för att han ska gilla mig bättre. Jag är viktigast i mitt eget liv. Det är jag som spelar huvudrollen, även om han kanske kommer som namn nummer två när rollistan rullas ner när jag dör.