24 november 2007

Den där om huset längst upp till vänster

Finaste ringer och tjuter är du redo? Säg att du är redo, visst är du redo? För nu blirrrrrre gayparty, lebblebb, kom igen! Och jag mumlar något i luren och hon fnissar åt mig och jag mumlar vidare och hon tjuter till igen ses vid tio. Hör du? Tiiiiio!

Och jag klickar röda telefonluren och går tillbaka till fosterställning, sängen och pojkvän håller om mig och tårarna trillar mer än de rinner och han håller min hand, medan jag sparkar med fötterna och benen som vore jag fem. Orkar inte gå på nyöppnande av gayställe, orkar ingenting. Jag mumlar mot hans hals att jag inte vill må så här, vill inte vara i svarta hål, vill alltid vara underbar när han är med. Han svarar att ibland måste man få vara fem år och han tänker stanna ett bra tag och det kan vara svårt att vara underbar hela tiden under ett bra tag, ibland måste man vara under bra. Jag slänger ut honom, säger martyrröst gå, ha kul, slå dem med storm!

Går tillbaka till säng, femårsgråter och när Finaste kommer förbi gråter jag lite mot hennes axel och hon säger att hon hatar när jag mår så här och jag svarar att det blir nog bra snart, bara november går över, klarar inte av annat än att ligga och sparka med fötterna när det bara är ljust tre timmar per dag.


Gråter tills klockan är tre, ligger och martyrar och tycker synd om mig själv och funderar på att säga till pojkvännen att han kan få så mycket bättre och lyssnar på Kate och gråter lite till. Klockan tre kommer pojkvän förbi skitfull och har en present med sig till mig, som han köpt på en bensinmack. En liten stad som lyser. Vi bestämmer oss för att vi ska bo i huset längst upp på kullen och precis innan jag somnar blinkar det rött mot mina ögon och hans andedräkt är mot min kind.

7 kommentarer:

la linda sa...

kan förstå att du inte orkar men du har ju uppenbarligen vänner som bryr sig om dig. det är bra, sedan om du egentligen vill veta av dem eller inte när du mår som du gör spelar mindre roll, fór de förstår och finns där ändå. stor kram till dig!!

egon sa...

och det är kärlek, när de kommer tillbaka och håller om och säger att det är ok att man mår kräk. för det får man göra.

trasselfia sa...

och det enda man kan g�ra �r att lyssna p� l�tar som birds och stirra in i v�ggen och f�rs�ka �verleva tills solen kommer tillbaka, eller i alla fall ljusstakarna i f�nstrena utanf�r.

elin sa...

åh fina, underbara jenny. du skriver så bra och så fint om de där svarta hålen. och vad bra att du har honom och Finaste som finns där.

http://karoliina.blogg.se/ sa...

jag är tillbaka här
orkade inte riktigt börja om någon annanstans.

oj, jag känner igen mig

Joules sa...

Oj. nu får du mej att tro på kärlek igen.

Den där Jenny sa...

Nu är det okej igen. Kulminerade på jobb, där jag satt och grät ett tag. Och Joules: bästa komplimangen någonsin!