Jag undrar om det är så att vi automatiskt blir som våra föräldrar, att vi tar över deras vanor, eller om vi väljer att revoltera emot dem och bliallt som de inte är. Och om det är olika bland befolkningen, vad är det som gör att vissa blir som sina föräldrar och andra blir tvärt emot?
Den här julprydnaden har hängt i mina föräldrars fönster (i mitt gamla flickrum) i snart två år, året runt. De påstår att det inte är en julprydnad. Jag blir galen, för det är det ju! Ungefär varje gång jag kommer hem låter det såhär:
Jag: varför har ni den där julprydnaden uppe?
Pappa: det är inte en julprydnad. Den är från Tyskland!
Nästa gång jag ska hem kommer det att vara jul, det ska bli skönt. Jag vet inte varför det gör mig så himla irriterad, det är ju deras hus och jag skulle bli galen om de gjorde samma sak i mitt hem, men de fattar ju inte. De borde växa upp.
4 kommentarer:
Kan vara så att man får lite revolt i sig igen när man faktiskt ser att de gör som de vill? Eller så har helt enkelt pinsamhetsfaktorn satt igång igen från att man var tonåring, fast nu med någon slags vuxen underton.
Jag har faktiskt ingen aning. Jag har synat föräldrahemmet inför eventuell kommande pojkväns hemdragande och nja... jag vet inte om jag stolt kan visa upp hemmet. Han kommer ju inte sluta tycka om mig. Och jag älskar ju egentligen att mina föräldrar är lite småknasstökiga, men ändå så ligger det och gnager och irriterar.
hahaha. underbart.
jag skulle faktiskt också påstå att det är en julprydnad.
Skicka en kommentar