Vi vaknar huller om buller och han är sur som de där äpplena vi hade utanför huset när jag växte upp. De var små och kallades paradisäpplen, men det var inte mycket paradisigt över dem och de användes mest att kasta på kusiner i äppelkrig.
Han ligger kvar i sängen och muttrar och jag kalltassar ut i köket i hans för stora t-shirt och sätter på svartkaffe till honom och te till mig; minns mornar i Studentstaden när han hade fyllesovit över hos mig, vi vaknade mer blygt raka där, inte lika bullerhuller. Han med en stor kopp te i handen, gårdagens kläder, sovgrus i ögonen. Jag sittandes i knotterhud i ett fönster med en cigarett i en hand, en kopp te i andra, spirande kärlek där mellan.
Sätter på musik för att få honom glad, få honom tipptopp. Hela veckan har vi jobbat om varandra: han natt, jag för tidig morgon. Medan Jonathan Johansson sjunger för oss kryper jag intill honom, lägger mina tasstår mellan hans lår, kniper honom i örat. Magen tätt mot hans. Kärlek där mellan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men paradisäpplen är ju gudomliga ju!
Skicka en kommentar