De serverade oss barndom på små fat med rosor på, fat som ännu inte hade spruckit i kanterna. Vi spang kring på leriga fält och jagade höns och deras golden retriever som hette Kickan. Kickan skulle senare bli lite halvaggressiv och när hon lagts in på Sankt Lars så var Kickan den enda hon hade vettiga diskussioner med.På hösten lade sig en tryckt stämning över gården, som svepte sig över grisstallet, där alla grisar som varit rosa och mjuka för ett år sedan leddes till slakt. Det skreks innefrån rummet där de normalt hade fodret i stora säckar som häldes ner i tunnor som vi inte vågade gå nära, rädda för att trilla ner i dem. Det gick historier om folk som trillat ner i dem och aldrig kommit ut.
Vi stod utanför och tittade in medan männen jobbade. Farfar hade alltid samma gröna overall på sig, med bruna gummistövlar till, som brukade halka omkring i blodet som rann över golvet ner i brunnen i mitten på cementgolvet. De där stövlarna tog pappa över när farfar dog. De måste var minst trettio år gamla och jag rör dem aldrig, de är fortfarande täckta av grisskräck. Min farbror brukade jaga bort oss från dörren genom att slänga knorren mot oss. Då skrek vi till och sprang ett varv runt huset, men ställde oss efter det vid dörren igen och tittade in.
Farmor kom ut från huvudhuset med rosenkinder, hallonfingrar och huckle i håret. Frågade om det var någon som ville ha rödsaft, den godaste saften, godare än den gula. Upphälld i glas som hon fått av mig i julklapp ett par år tidigare. De var flerfärgade och de finaste glas jag sett. När farmor dog tvåtusentvå hittade jag de där glasen i hennes skåp och tog med dem hem.
När vi åkte hem varje dag: cyklandes på rad eller sovandes i baksäten, så hade vi alltid kotletter med för mycket fett i plastpåsar med oss hem. Mamma la dem bredvid förra årets kotletter i den gula frysen i källaren. Varje sommar frostade hon av den där frysen och slängde glasspinnar från åttiotre och hemgjorda biffar som glidit ur sina förpackningar. Med röd penna skrev hon på plastpåsarna vad som var i.
Allt det där tog slut sen, när de sålde gården och hon hamnade på Sankt Lars. Men letar man längst ner i mammas frys så ligger de nog kvar. Under fiskgratängen som skulle serveras på sommarfesten nittionio, den där sommaren då jag plötsligt fick för mig att inte längre äta kött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar