Ungefär samtidigt som jag läser Inte skyldig nån nåts inlägg om att nöja sig eller icke landar det ett mail i min inkorg, sen ligger det där och vrider sig i ångestplågor.
Jag läser det och magen liksom växer utåt, blir svart av allt ledsamt, för
Du är en helt ny person och jag känner jag inte så mycket för den här nya personen, men jag tror att den gamla personen finns kvar där inne och jag hade hoppats att den fick komma fram i alla fall någon gång.
För vad svarar man på något sådant? Hur förklarar man med rena, raka linjer att man inte längre kan vara den personen som man var när man växte upp, för... vem är det egentligen? Likadan hela livet? Och hur förklarar jag att samtidigt som jag föräldrats jättemycket är jag fortfarande precis samma?
För hon, den där gamla, underbara, verkar tro att jag förnekar min uppväxt, hatar den och stället jag kommer från, när det är den och det som gjort mig till den jag är. Jag skulle aldrig, aldrig vilja flytta tillbaka. Det är inte längre jag, jag skulle inte längre utvecklas. Men det betyder inte att jag inte längre älskar det som var.
Skulle jag flytta tillbaka skulle jag hämma mig själv, bli en morgontoffel, en ikeasoffa, ett gult platsförkläde. Och det är inte det att jag tror att de lever ett sämre liv eller är mer olyckliga än vad jag är, de lever bara en vardag som är helt olik min.
De förstår inte det där. Mig. Hur jag kan leva så långt ifrån mina föräldrar (ångestposten nummer ett: att mina föräldrar inte kommer att vardagshänga med mina barn, hämta dagis, äta kanelsnäcka, se mjölkmustasch), i en så stor stad. Hur jag kan vara lycklig här, att jag inte ska flytta hem igen. Hem. Hem?
Men hur tusan förklarar jag det?
Video
3 timmar sedan
13 kommentarer:
De som inte fattar, är de ens värda en förklaring..?
Det där gör du bara, och inser att det finns för- och nackdelar med allt. Men jag tror du ändå valt rätt, för att vara den Jenny du är.
Jag älskar älskar älskar din blogg. Kanske för att det du skriver om hur du känner för din man, låter som samma jag känner för min. Att det är så sjukt coolt att hitta rätt. Det trodde jag aldrig.
En annan Jenny, med mörkt hår och lugg!
Säg som du skrev nu. Jag förstår precis. Och ångestposten nummer ett: Ja verkligen. Hur fan ska man göra.
Tror ni inte att det finns en stor rädsla - över lag. Typ, samma rädsla som många föräldrar känner när deras barn inte väljer ett liv som de har levt.
Innebär det att de, föräldrarna, inte har levt ett bra liv - det bästa av liv?
Kritiserar deras barn dom?
De som aldrig har flyttat ifrån känner nog ett lätt sting av samma. Finns det kritik där - är de mindre värda? Det är väl inget fel på det livet jag har valt?
Vi är människor. Så himla känsliga, sköra, rädda för kritik. Att ha gjort fel. Att välja fel. Att det blir rätt - men uppfattas fel. Det är säkert något med att vi är flockdjur eller något sånt.
Sammanfattningsvis: jag tror att hon är rädd. Att hon har valt fel. Att du tycker att hon har valt fel.
Vi kan bara leva efter våra egna hjärtan.
Lycka till!
It's all..: Mja, hade nog tänkt exakt samma som dig om jag läst det här i någons blogg, men jo, hon är värd det, har känt henne i... 23 år och visserligen träffas vi inte ofta, men hon är en del av mig.
Bitter: Åh, vad fin du är, tack!
Bubbel: Jag vet inte! Min bror kommer antagligen också bo i Stockholm i framtiden, som det ser ut nu, men mina föräldrar är så mycket Skåne, de skulle aldrig kunna flytta från sitt hem. Jag vill inte att mina barn inte ska känna mina föräldrar, det känns skitkonstigt. Har en liten plan om att de ska få bo där nere hela sommarloven och alla andra lov. Men kommer man inte att sakna dem då?
Anna: Väldigt fint skrivet. Och jag tror att du har lite rätt i det du skriver, för hon levde tidigare det liv jag lever nu, men sen flyttade hon hem igen, till vår lilla by och nu kanske inte det är rätt? Eller jag vet faktiskt inte. Det hon nog är mest rädd för är att jag genom det jag skriver om vår uppväxt förnekar och gör den svart och därmed även henne.
ja måste du förklara? det är väl inte så konstigt att du kan vara lycklig någon annanstans? man måste ju inte anpassa sin egen historia till någon annans.
jag har det ju precis likadant, med föräldrar långt borta och en hemstad/hemort som jag inte tänker flytta tillbaka till i första taget. förstår precis vad du menar.
vi får väl acceptera att vi väljer olika vägar. precis som jag har svårt att förstå folk som väljer att stanna kanske de har svårt att förstå att jag bor ett halvt sverige från min familj och ändå trivs.
Det går aldrig att förklara. Man kan bara säga att det här är jag nu, jag väljer detta, jag mår bra av det. Är det vettiga människor förstår de. Om de inte förstår... är de värda dig? Jag menar, i lika hög grad som du respekterar att någon flyttar tillbaka/bor kvar, måste ju de acceptera att du bor där du bor. Lever det liv du gör.
Det är ju så svårt att förklara. Själv känner jag konstant en press att förklara för de vänner som bor kvar varför jag är i Sthlm. Det kanske är i min hjärna, men de verkar se på mitt liv så frågande (och jag ser iofs deras liv som ganska stereotypt som inte passar mig, vilket inte gör mig till bättre människa precis) att jag inte ens orkar förklara längre. Tyvärr har det inneburit att jag inte orkar hålla samma kontakt, för det blir så vitt skilda liv och jag vill inte behöva få en frågande blick när man berättar om vardagssaker här för att de inte riktigt förstår. Samtidigt är det ju som flera ovan skrivit, att om ni är så pass nära vänner så ska ju era val accepteras av varandra.
Och att ha kontakt med sin familj handlar inte om avstånd (även om det rent praktiskt kan bli lite mer omständigt att träffas :))
Läste lite i din blogg nu, var tusen år sedan. Och jag har slutat med det för du är min vän utan blogg - men jag läser för jag saknar, och gråter när jag läser för du skriver så fint.
Du är bra, kram/e
Alltså... det är hela det där är det värt att förklara och lägga tid på det och behålla när det hade varit enklare att klippa, slippa?
Känner i magen att man ibland måste vika lite på sig och faktiskt kämpa och försöka ha tålamod och bita sig i läppen, för att det faktiskt ÄR värt det.
Och föräldrar långt borta: självklart handlar det inte om avstånd, men det hade ju underlättat med 50 kilometer och inte 50 mil. Eller vad det nu blir. Och först hade jag tänkte skriva 50 meter, men sen kom jag på att det blev way to close!
Broar är till för att bränna bakom sig. Det finns ingenting att hämta där, bakom dig.
Lika omöjligt som att förklara för en missbrukare att de måste sluta. Något de måste komma fram till själva eller aldrig förstå.
Jag känner precis samma. Nej jag ser inte ner på er som är kvar, jag ser bara olika på oss. Ni tycker om det där, jag tycker om det här. Så. Inte mer än det!
Skicka en kommentar