Den där om att radera och ta bort

Tänk om jag inte hade träffat Stolte mannen. Eller tänk om jag träffat honom (vi gick ändå i samma klass i ganska många år), men aldrig skickat det där sms:et. Aldrig blivit så full att jag spydde i min dusch. Aldrig fingrat på tangenterna, lagt in pengar på telefonen (hej jenny, 1997 ringde och ville ha tillbaka sitt skitdyra kontantkort från Telia!) och adrig skrivit

det här kanske är ett långskott, men du vill inte göra något en dag?

Aldrig vaknat dagen efter med ett smssvar på telefonen. Aldrig ha gått hem med honom för ungefär två år sedan. Aldrig hånglat ner honom i sängen. Aldrig sagt någon gång i maj 2oo7 att det var min tur att få orgasm.

Aldrig vetat hur det kändes att vakna först och trycka in näsan i hans nacke. Tillbakaspola tiden och radera alla hans halsdukar och sjalar från hatthyllan. Ta bort alls hans skitgubbmusik från den gemmensamma datorn. Ta bort datorn. Ta bort soffan jag sitter i, som vi var och hämtade i en förort till Stockholm.

Det suger till i magen av alla aldrig och allt raderande. Kittlar till liksom bakom ögonen, i näsan, där tårkanalen sitter.

Bort med alla multipla orgasmer som jag får, som ingen innan honom tyckt att det var lika viktigt att jag får. Bort med att han precis gav mig vin. Bort med alla leende. Bort med fuldansen han dansar nu. Bort med alla låtar kan bli partylåtar!.

Bort, bort, bort.

I stället träffade jag Stolte mannen. Sicken djävla tur.