Jag måste ju bara berätta en av alla de där gångerna jag känt mig som mest förnedrad, för sånt är ju kul.
M hade precis flyttat från mig, typ dragit mitt i natten, med sitt pick och sin pick till Stockholm för ett toppjobb, medan jag stannade kvar i Studentstaden och försökte vara Kvinna, stark och ensam (de där två passar sällan ihop) med min drömutbildning. Han lämnade mig med lägenheten och alla möbler och försäljningen av den (eller okej, det var en hyres, jag skulle bara lämna över nycklarna till nya ägarna). Kände mig ensamast i världen och cyklade mellan gamla stora lägenheten och min nya, mindre som låg på campus.
Så kom de nya ägarna och jag hatade dem intensivt. De var sådana där runt tjugiåringar, första lägenheten, de hade varit ihop typ tre veckor, kommer att vara ihop hela livet, medan han knullar någon vid sidan om på fabriken och hon tröstäter sig fet medan de köper en träningscykel som hon aldrig kommer att använda. Han med kepsen bakfram, hon med en nyköpt hundvalp i famnen, som man vet att de inte kommmer kunna fostra upp, kommer skälla hela natten när den är ensam medan de är ute och dricker ök ur plåtburkar alternativt bacardi lemon. Ja, unga vuxna helt enkelt, sådan som finns i mindre städer, som blir vuxna när de är tjugi och därför skaffar rubbet: hus, hund, barn för att sedan sitta med det hela livet.
I alla fall. Jag stod där med gråten i halsen, för det här var min och Ms drömlägenhet, den vi inrett själva och målat om i och drömt om, men sen blev det fel i alla fall och han var tvungen att flytta innan vi hunnit bo i den i ett år. Tjejen med hundens pappa var med och han kisade mot fönstren och sa att de är inte riktigt tvättade va? och jag var tjugifem och visste inte riktigt hur man tvättade fönster bäst och hade gjort ett halvbra jobb.
Så medan de flyttade in sitt glasbord och sin bruna skinnsoffa och sitt tv-spel och sina Ikeahyllor så stod jag och tvättade om fönstren, medan tjejen med hundens pappa stod ute på balkongen och rökte och tittade på. Pekade där jag behövde putsa mer. Jag lånade en pall av dem för att nå upp, men nådde ändå inte riktigt.
När jag cyklade från det som varit vår lägenhet grät jag så mycket att jag cyklade rakt ut i skogen och ramlade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Tänk jag kommer faktiskt ihåg när du då skrev om de där jävla putsade fönsterna när det hände.
(men det är faktiskt lite kul att du grät och cyklade ut i skogen och ramlade. lite.)
Jo, alltså nu i efterhand är det skitkul, men då var det mest synd om mig i hela världen.
Jag känner inte dig. Men jag tycker så mycket om dig. Det är ibland som att det är jag själv som skrivit.
Visst är det märkligt att man kan hata vissa personer utan att egentligen alls veta vem det är man hatar? Jag menar det på ett bra sätt. Det är så skönt att att få hata. Jag tror man måste hata lite ibland för att annars blir det bara så lagom. Boring. Platt liksom. Jag vill iaf ha djupa dalar och höga berg. Hata och älska. Du är underbar och du är ett svin. Skratt och tårar. Glädje och sorg.
Nu vet jag inte alls vad jag vill komma med det här inlägget, kanske bara uttrycka det sunda med att du hatade de där två personerna med sin töntpappa som klagade på fönsterputsningen. Det är ok att hata. Inte för att du någonsin har sagt något annat men ändå...
oh.
Sara: <3, du värmer mitt hjärta!
Johannes: Ja, man måste få hata ibland och kräkas lite på folk, speciellt om de förstör det som man vill ska vara ens eget.
Vilket inlägg.
Vilken blogg.
Jag kommer genast att läsa mer av dina tankar.
Allt gott!
Åh, jag hatade också de där som köpte min och exets drömlägenhet. De var några år yngre, kära, fruktansvärt tråkiga och kommer säkert leva hela livet tillsammans. Det störde mig kopiöst att jag skulle lämna min vackra lägenhet med underbar utsikt till två fula och feta människor. De var liksom inte riktigt värda lägenheten. Eh, och detta kanske säger mer om oss än om de som flyttade in....
Dita: <3
Mari: Jamen PRECIS SÅ! Precis!
Sa sorgligt.
Skicka en kommentar