Den där om att vara vitast i stan

Second hand i förorten rockar (pennkjol, mockaväst, 8o-tals tröja, tantkavaj, gul skjorta för 3oo;. tackar!). Något som inte rockar är att känna sig vitast i världen.

Har ju bott där ute, när jag först flyttade till Stockholm. Var tjena! med hela Vårberg, halva Skärholmen, men nu känns allt fel och jag känner mig så djävla vit Södermaaaaaalmsobekväm. Står med kurder och ska beställa mat och blir blyg i munnen när jag inte vet hur man uttalar matnamnen och blir lycklig i själen när det jag vill ha är "dagens lunch" så att jag kan säga det istället.

Brukade handla frukten på torget och stå kvar och prata med vem det nu var som stod där. Cykla ikapp med kidsen på vägen hem. Nu smygler jag åt en chilensk man som köper begagnade porslinskycklingar på Myrorna och håller pojkvänshand hårt.

Hur faen kunde jag bli det här? Den här? Inbillar mig att alla inne på fantastiska Myrorna Skärholmen ser att jag inte hör hemma, att de tycker att jag tränger mig på. Måste dra mig själv till det osvenskaste matstället inne på köpcentrat för att jag faktiskt tycker att libanesiskt är bland det godaste jag vet, istället för att mesa och ta sushi eller låtsaswook som de andra vilsensvenskarna.

Åker tillbaka hem och tunnelbanevagnen går från att vara EtiopienIranBolivia till SverigeSverigeSverige ju närmare Södermalm vi kommer och jag kommer in i tryggheten igen.