Har gett mig på att läsa min favoritfilm som bok. Ondaatjes The English patient. Köpte den när jag bodde i London 2000 och den har legat i bokhyllan sedan dess, lite bortglömd.
Filmen såg jag svettig på en biograf på en resa till Israel 1998. Smög in i mörkret och missade början, satte mig ner och blev helt tagen. När eftertexterna rullade satt artonårsjag kvar och tänkte att det var så här film ska vara. Det här är film.
Så när jag läser boken förväntar jag mig det där magplasket igen, det där... det är så här böcker ska vara. Men jag blir mest irriterad och vänder sidor där de borde njutas länge. Går och pillar i hyllan och funderar om jag ska sluta läsa om Hana och Kip, för de beter sig inte alls som i filmen.
Att se filmen som gjorts av ens favoritbok är alltid en miss och samma sak verkar vara det omvända.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Minns när den där filmen kom för min samhällskunskapslärare var SLÄKT med "den engelske patienten", alltså den riktiga, de hade till och med samma efternamn (Almassy). Jag undrar än idag om det är sant...
Tufft om det var sant!
Skicka en kommentar