En av mina bästa barndomskompisar gifte sig förra helgen. Höggravid gick hon ner längs gången. Och jag var inte bjuden.
Hon var en av de där som jag satt fast vid på högstadiet. En kväll köpte vi två liter hembränt och drack upp en hel liter den kvällen, blandat med Sprite medan vi rökte cigaretter i kedja och fnissade. Blev instängda i parken och fick vada genom vallgraven för att komma ut. Så mycket sprit har jag aldrig druckit på en kväll i hela mitt liv. Tror att vi satt där från klockan två, tills klockan blev två. Blev myggbitna och gräsiga på knäna. Sittkissade i buskar.
Nu har hon bytt efternamn till hans och det gör så djävla djävla ont i hjärtat att hon inte bjöd in mig. Jag förstår varför och jag plockar det till mig och stänger in det i en mörk liten låda, men det gör ont.
Jag förstår varför för jag tillhör inte det där längre, jag är avslutad där nere och jag har brutit med det som finns i Skåne. När jag som nittonåring flyttade till London så klippte jag banden och jag har inte återvänt sedan dess. När folk frågar om jag kommer flytta tillbaka någon gång, som om det vore något självklart så skakar jag på huvudet. Varför skulle jag? Jag har bott tio år någon annanstans, jag vet inte längre vad Skåne är, det är inte hemma för mig. Jag är ett avslutat kapitel för Skåne, Skåne är ett avslutat kapitel för mig.
Samtidigt får jag mail av en av de andra i samma gäng som skriver att alla hemma i byn pratar om att jag förlovat mig. Att de aldrig trodde att det skulle hända. Jenny som alltid varit rastlös, rotlös, vild och liksom levt för dagen. Hon har rätt i det hon säger, att jag alltid varit utan rot och aldrig vetat varför.
Jag skriver till dem att det är jätteviktigt att de kommer på mitt bröllop, att de finns där, även om vi inte träffats på ett tag, även om vi inte håller kontakten. Om de inte kommer skulle jag vara vilse, skulle den delen av mitt liv trilla bort, kapitel ett skulle inte finnas.
Så jag svarar henne att jag inte stannat, fortfarande är lite vilsen, men nu kanske har någon att vara vilsen med.
MY BITCH POSE IS NEEEEAASTY
5 timmar sedan
5 kommentarer:
Ahh vad ont det måste göra. Men ååhhh vad fint att du hittat nån att vara vilsen med..
Det gör ont, men jag får nog skylla mig själv lite. Det där eviga "jag hör inte hemma här längre" när man kommer tillbaka är en stor bidragande orsak.
Åh, förstår att det gör ont. Även om de inte tillhör de nuvarande kapitlen i ens liv så är de fortfarande början och en stor del av vem man är. Min bästa barndomskompis kommer hit i helgen. Är så glad att vi fortfarande har kontakten, även om det numera mest är de där första kapitlen som vi har gemensamt.
Kram till dig. Jag kommer i alla fall aldrig sluta ha kontakt med dig (såvida du inte gör något idiotiskt som att typ ligga med min man eller döda mina barn) och det är en självklarhet att du ska komma på mitt bröllop!
Förresten. När ska du ge ut din bok/dina krönikor? Du skriver så satans bra. Puss.
Mmm know what you mean.. Är också lite sån, hör inte hemma här och vill vidare...-stuket..
Bubbel: och du får komma på mitt (hade inte tänkt ligga med din man)!
Inget ges ut. Började skriva på något precis innan jag träffade Stolte mannen, men sen blev jag lycklig och slutade röka och har inte kunnat skriva sen dess!
Skicka en kommentar