Den där om P1

Den där om mitt arma hierta

Mitt hjärta åkte nästan upp i halsen, ut ur kroppen när Stolte mannen lite försiktigt påpekade att jag kanske inte skulle ta med mig alla mina böcker till nya lägenheten. Mina fina, fina böcker. Han hade lika gärna kunnat be mig lämna mitt ammande barn ifrån mig. Nu har jag med mig ett tiotal böcker, resten är på biblioteket.

Biblioteket är i hans föräldrars stuga. Jag hoppas att de mår bra.

Ny hylla ser ut som följer.

Den där om min bästa vårpepp just nu

Den där om helvetesflytten

Den här flytten är nog den jobbigaste jag gjort. Värre än den där när jag flyttade själv till London och höll på att kissa på mig av nervositet när ingen kom och hämtade mig på flygplatsen. Värre än när jag var tjugitvå och min bästis Petra skulle köra mig och mina grejer till min nya lägenhet och de fick inte plats i bilen. Värre än när jag flyttade till Stockholm med hjälp av min bror och min pappa och hade en katt på axeln hela vägen från Skåne.

Det tog liksom aldrig slut. Vi gick upp runt klockan åtta varje dag, i tre dagar, och slet tills solen gått ner. Det var så mycket trappor. Och vi var dåligt organiserade. Nu vet jag att jag kan bära upp en dubbelsäng upp för två trappor (Stolte mannen bar mest) och att mina vader gör så ont att jag knappt kan gå.

Nu är vi framme. Det är ett kaos, men vi är framme. Och nu tänker vi fan inte flytta härifrån. Förrän om ett år.

Den där om hur det ser ut hemma hos oss just nu

Den där om män och sport

En fördel(?) med att ens tre närmaste kollegor är män är att jag nu har en farlig massa information om sport. Hockey, innebandy, fotboll, bandy. I know it.

Den där om att före och efter ser ungefär likadant ut

Vi flyttar alltså om en vecka vilket känns lite panikartat då vi i morse inte hade packat ett skit (nu har jag packat ner femton böcker). Vi flyttar ungefär en gång om året och nästa lägenhet vi kommer att bo i blir min… tionde i Stockholm. Det borde göra oss rutinerade, sist vi skulle flytta har jag för mig att vi packade i flera veckor, men nu är vi lite mer vardagsupptagna.

Jag tittar ut genom fönstret. Det är sol. Inte bara sol, utan soooool, suckar och rensar garderoben. Mitt mål har varit att slänga (ge bort) hälften av min garderob. Funkar sådär.

Den där om att gråta som på film

Jag sitter på jobbet och lyssnar på Kyte när han snabbmeddelar mig att hans ex nu har tagit kontakt med honom. Det är blixthuvudvärk och jag halvspringer in på toaletten, där jag drar ner byxorna och kissar. Låtsas att jag kissar på henne. Sitter och petar på en tråd som sitter löst och trycker med fingrarna mot näsryggen, men de kommer ändå. Tårarna. Sakta promenerar de ner för kinderna och jag kan inte låta bli att tänka att det är så här de gråter på film.

Den där om hur vi säger grattis till Irland

Vi fortsätter med vårt nationaltema (laga mat beroende på vilket lands nationaldag det är). Igår var det Irlands dag, så idag blev det irländskt tema.

Det som är det finaste i kråksången är att jag typ aldrig lagar mat, bara sitter och väntar, sen dyker maten upp framför mig.

Den där om att flytta hem

När jag och Stolte mannen först träffades bodde han på Bondegatan. Han bodde tillsammans med sin bästa kompis ovanför en bar som de alltid satt på om kvällarna. Ibland orkade de inte gå ut om för att komma hem till sin lägenhet så då fick de gå bakvägen genom baren och upp i trapphuset. Och en kväll hade de inget vin hemma så då fick de en vinflaska av kocken. Stolte mannen och jag gick på en av våra första dejter på den baren, han ville imponera på mig genom att känna alla som jobbade där, men det var så genomskinligt och jag var så världsvan att jag inte gick påt.

Det var på Bondegatan jag träffade hans bästa kompis för första gången. I duschen. Jag behövde gå på toa på natten, men kompisen duschade. Jag gick tillbaka och somnade bredvid pojkben och inuti pojkarmar. På morgonen behövde jag verkligen gå på toa. Kompisen duschade fortfarande. Det visade sig att han hade somnat i duschen och suttit där i minst fem timmar.

En annan av Stolte mannens kompisar stormade in med sitt kvart i treragg och väckte oss för att han ville titta på mig.

På Bondegatan sög jag av Stolte mannen första gången. På Bondegatan var vi så där spirande nykära och på gatan utanför körde sopbilen förbi med sån fart att man alltid vaknade. På Bondegatan var alla alltid vakna. Där vaknade jag många mornar bakfull på ett sätt som var utomjordiskt. Där gick min klack sönder och jag fick gå runt med Stolte mannens för stora Converse. Där hånglade vi i varje gathörn. Där fnissade jag och min bästis Finaste över treplus öl och i parken gjorde vi sit ups och klagade på att vi var bakis.

Nu kommer jag tillbaka. Jag ska bo på Bondegatan. Det kommer inte vara lika förtrollande, för nu kommer jag att jobba åttatillförsent och kommer inte kunna supa mig full varje söndag. Men Bondegatan, jag älskar dig så mycket. Så mycket.

Den där om ett ganska konstigt inlägg att skriva

Ja, jag ska snart gifta mig. Men det hindrar mig inte från att tycka att en bild som mitt ex (
mexikanen som jobbar som dj som jag gifte mig med lite sådär och sen skilde mig från ganska snabbt efter att jag dammsugit upp den provisoriska vigselringen) är ganska het på sin nya profilbild på Facebook.

Den där om in på Södermalm igen!

Hallå! Jag flyttar om typ en vecka. Förstår ni paniken när jag upptäckte det och liksom kom på att jag inte packat ett skit. Paaaaniiiiiiiken!

Den där om att jag vill att de ska le och säga "vet du vad? Det har jag faktiskt!"

En av de värsta sakerna jag vet med mitt jobb är när jag har möte med fina gubbar från Mellanöstern (eller områdena där omkring, eller forna Jugoslavien) så har de tagit på sig slips och gärna en hatt också. Så sitter man och pratar och de får säga sitt, som de gör med stapplande svenska, men de vill absolut inte ha tolk och jag ler det ljuvaste jag kan mot dem, för att jag verkligen vill att de ska känna att de kan prata med mig. Och när jag ler så där och frågar dem om deras arbetsliv i Sverige, om de suttit i styrelsen för någon förening eller företag så reagerar nästan alla likadant. De skrattar så de håller på att kissa på sig. De trillar nästan av stolen. Deras ansikten rynkas ihop och näsborrarna blir stora.

Det hemskaste jag vet med mitt jobb är att det är så främmande för de här underbara människorna att de skulle få sitta i styrelsen för något företag att de skrattar så där mycket.

Den där om ps: jag har i alla fall höga klackar idag!

Ja, nu har jag blivit mitt tretti, men jag skiter i det. Lyssnar på P1 på jobbe och det bara för att Henrik Torehammar på P3 är så hysterisk jobbig. Kodjo på morgonpasset är också så jobbig att jag måste byta kanal. Jag kan lyssna på ungefär vart annat program där (han i Hallå P3 är också för djävla jobbig) så det är väl lika bra att gå över till P1 for life.

Den där om biafraris

Man får inte säga biafraris säger mina kollegor, men jag säger att man får skoja och skratta om allt, därför hade jag biafraris i lunchlådan idag och inte jollofris från Ghana.

Till grejen hör att jag läser fina boken ”Purple hibuscus” av fina Chimamanda Ngozi Adichie, från Nigeria. I boken pratas det mycket om jollofris. Och ja, Biafra hänger ju ihop med Nigeria (och Ngozi Adichies andra bok ”Half of a yellow sun” handlar just om Biafra).

Den där om att ha en del att läsa

2o1o var året då mitt köpstopp på böcker lyftes. Och det lyftes ganska rejält kan man säga. Det var bokrea, sen var det bokklubb och på det gick en pocketbokaffär i Liljeholmen i konkurs, så i fredags pratade jag med den stackars mannen som ägde den, sen stoppade jag på mig äckligt många böcker för halva priset.

Jag älskar att tjäna egna pengar, för då kan jag göra det här. Nu är dock mitt köpstopp på böcker påsatt igen, om det inte gäller second handböcker.

2o1o har följande böcker införskaffats:

Ali - Sommaren i Mamarosa
S.Thompson - Fear and loathing in Las Vegas
Plath - The bell jar
Palahniuk - The fight club
Sittenfeld - American wife
Larsson - Till dess att din vrede upphör
Kluun - Änklingen
Mattson - Glädjestranden
Boardy - Allt som återstår
Auster - New Yorkyriologin
Jensen - Vi, de drunknade
Safran Foer - Allt är upplyst
Larsson - Det blod som spillts
Larsson - Solstorm
Hellquist - Karlstad zoologiska
Ngozi Adichie - The thing around your neck
Ngozi Adichie - Purple hibiscus
Zusak - Boktjuven
Sjölin - Världens sista roman
Ernestam - Caipirinha med Döden
Márquez - Hundra år av ensamhet
Márquez - Kärlek i kolerans tid
Jones - Den utstötte
Fogelström . Mina drömmars stad
Ramqvist - Flickvännen
Husvedt - Sorgesång
Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Schulman - Skynda att älska
Benioff - Tjuvarnas stad
Gavalda - Lyckan är en ensam fågel
Sundström - Maken
Gruen - Water for elephants
Barbery - Igelkottens elegans
Sapphiere - Precious
Doyle - Kvinnan som gick in i dörrar
Rubin Dragger - Askungens syster
Thorvall - När man skjuter arbetare
McLarty - Jag minns att jag sprang
Banks - The darling

Punkt

Den där om att Ghanas huvudstad heter Accra. Söker man på Ghana Accra på Google så föreslår Google ordet ”girls”.

Vi har ett nytt litet projekt på gång. Eller vi och vi, det är mest Stolte mannen. Han är den som lagar mat hemma hos oss (och med laga mat så menar jag verkligen varje dag. Jag står handfallen de kvällar han jobbar sent). Nu har han fått för sig att vi ska laga mat beroende på vilket land som har nationaldag den dagen. Igår hade Ghana födelsedag, så idag ska vi laga västafrikansk mat.

Mat i Ghana är så här: stark!, vitlök, cayenne, lök, mycket fisk och grytor. Vi har samtidigt geografikunskap om länderna och nu vet jag att alla djävla länder som ligger i Europa har varit i Ghana och bökat runt. Även danskarna.

Det här påminner mig om när man hade "världsmatsvecka" i matsalen på mellanstadiet och fick pizza från USA (för alla vet att pizzan kommer från USA) och från landet "Afrika" fick man en annan sorts mat.

Den där om vem vill bli miljonär?

Stolte mannen har typ sagt hela sitt liv att han ska vara miljonär innan han fyller tretti, vilket jag tyckt låtit trevligt, men inte så sannolikt. Okej, han tjänar som tjuren från Wales, men spenderarbyxorna är på i princip hela dagarna. Och ibland på nätterna också.

Igår köpte han fem trisslotter. Jag såg på med spänning medan han skrapade dem. Det blev bara vinst på femti spänn, men vi han har ju faktiskt en hel vecka på oss sig.

Den där om att snökaos, kom tillbaka!

Jag vet att det är som typ svära i kyrkan. Eller som att vara tjock och gilla det, men jag älskar snön. Speciellt älskade jag den när det blev stopp i Stockholms pendeltrafik. Det var som om jag var med i en musikal, eller i alla fall en överlevnadsfilm. På vägen hem från jobbet en dag gick vi alla den sista tunnelbanestationen hem, för tunnelbanan gick inte hela vägen. Vi var kanske hundra människor som var påpälsade som tusan och hjälpte varandra över snövallar och log mot varandra och det var så himla mysigt.

På storvägen bredvid krockade tre bilar och andra tutade i bilkö och alla skulle åt samma håll. På andra hållet var det tomt. Då var jag i The Day After Tomorrow. Sen kom ambulansen som var tvungen att köra på trottoaren för att komma fram och då blev det ännu tuffare. En liten dam halkade och två stora män hjälpte henne upp. Alla skyndade åt samma håll.

Jag vill inbilla mig att vi blev vänligare mot varandra (när det inte gällde att komma på ersättningsbussen först). Vi pratade. En tjej trängde ihop sig lite extra på tunnelbanan för att jag skulle få komma på. En man log mot mig och började prata.

Jag älskade det. Min film.