15 augusti 2010

Den där om barn

Okej, jag är ingen klocka: ofta sen, mensen liksom satt på snooze. Så går vi där på Götgatan och han håller sin hand på min nacke säger berätta vad som är fel: märker det på en minisekund med sina kärleksspröt och jag tjejar: inget är fel. Ångrar mig. Jag är sen. Señora Roja har inte kommit. Han tittar på mig med orosögon. Hur sen?

Jag är en vecka sen, men jag känner att det inte ligger något i magen. Jag vet i hela kroppen att det inte finns något där. Brösten inte ömma, inget illamående, ingen känsla. Han vill ändå, springer och köper ett rosa test. Så jag tänker kissa på den för hans skull, men när jag sätter mig på toaletten har det röda kommit.

Senare på kvällen sitter vi över ett glas vin, inte över; mer bakom och jag berättar barn nu, hade inte kunnat komma olämpligare, han nickar. Jag vidare: jag har tänkt. Jag vet inte om jag kanske följt med i hetskarusellen. Jag tror inte att jag vill ha barn. Nu. Vi har pratat om det multum, jag vill göra barn på smekmånaden, han säger nej. Nu är det tvärt om, jag tvekar. Jag vill vara med bara honom, titta på andra par som är ute med sina småbarn, de är så trötta! Jag vill inte vara trött, jag vill vara med bara honom.

Det fungerar som omvänd psykologi. Jag säger att jag kanske vill byta jobb, ta det lugnt, resa till Argentina, ha vild sex när som. Han tänker på rosa småbarnsläppar. Jag är inte redo.

Jag är inte redo.

Säger blir det inte på smekmånaden väntar vi två år. Och blir lite glad (i hemlighet) över att han blir alldeles rörd upp. Kanske blir det barn på smekmånaden ändå.

8 kommentarer:

bubbelbubbel sa...

Men åh, nu måste vi ju ha en rödvinskväll du och jag och prata livet.

Jenny sa...

I know, det är så dumt när vi bor så här långt ifrån varandra. Jag tycker vi tar en helg när jag blir ledig om typ ett halvår och reser till Köpenhamn, eller något!

egoistiska egon sa...

Jag hatar att man måste bestämma sig. Samtidigt hatar jag att man inte kan välja. Åh. Jobbigt!

Världens Bästa Flickvän sa...

Utan att avslöja för mycket (skoja) - känner igen mig sjukt mycket!! Speciellt när jag står där med en av alla ens vänners nyfödda som är tyst och skelar, och jag börjar tänka: "Jag vill nog inte ha en sådan här ändå. Vad händer med spontansexet? Vad händer med bakfylledagarna, vad händer med söndag på en tisdag? Och tänk om jag bara blir sur hela tiden för att jag är trött? Jag vill inte ha skulden för allt det där..."

Tror du inte att det kan bero på ren utmattning? Svårt att få plats för tanken om barn, när du inte har fem minuter över?

Vi pratar aldrig om det mer. Blir så jävla livrädda båda två, och då kommer det aldrig att hända. Nu har vi satt en startmånad, men låtsas om att vi inte alls gjort det.

Stor kram!

Carina sa...

just read the comment above.. and it's funny - i had my baby 3 months ago... and i thought i'd miss the hungover days, the sunday-on-a-tuesday, i thought i'd get snappy and irritated because i was utterly exhausted.. but no. there's something else in life now. and i've NEVER even wanted kids, period.. but this new life, this new little being completely overshadows everything. when she smiles, your heart will melt. when she cries, your heart will break.. you'll be tired, you'll be exhausted, but somehow it really doesn't matter.. :)
so.. fingers crossed!!

Haren sa...

Jag kände så starkt att jag fysiskvärklängtade efter barn. Sen när jag blev med barn fick jag panik och ville ångra mig. Det händer att jag i smyg undrar varför vi hade så bråttom och önskar att vi hade haft mer tid bara vi två. Men själva Trollungen hade jag ju absolut inte velat vara utan.

Jag var lite naiv. Hade absolut rosaskimmertankar kring verkligheten med småbarn. Men trots sömnbrist, sexbrist, tidsbrist... Inget är mer fluffigamolnkänsla än att vi tre är en egen liten familj och att vi två har gjort världens finaste unge.

Så det blir skitbra hur ni änsin gör!

Underlandet sa...

Oj, jag tror jag är precis som Haren. Jag längtarlängtar och har såna där rosaskimrande drömmar. Och tror dessutom att jag kommer att vara vackrast i världen när jag är gravid.

Men alltså, ni måste inte nu. Ni hinner sen också, och känns det inte rätt nu, så kan ni vänta. Det kommer att bli bra oavsett. Det är viktigt och bra att du tillåter dig tvivla.

Ida sa...

Jag är inte trött! Har inte under de här första månaderna med bebis alls lidit av sömnbrist och irritation, har råkat få ett barn som älskar att sova länge (därav är också t ex sexet som förut).

Det är så stora beslut, och man kan aldrig veta innan hur det kommer bli. Och det är ju lite som ett lotteri, kommer kiddet få kolik t ex..

Men ångra sig - det går inte, kan inte, vill inte. Det är rätt fluffigt faktiskt.