Älskade Haren väljer rubrik.
Se upp där nere, nu kommer jag! rakt ner från piren rakt ner mot mina barn och hon som är tre år skrattar så hon nästan kiknar i sin badring. Guppande på vågor och blåläppad för att hon inte vill gå upp, inte än. Han som är fem kan redan simma och suckar lillgammalt mot mig att måste jag vara så himla löjlig, mamma? Tänk att jag fått ett lillgammalt barn. Vem hade kunnat tro?
På stranden under ett slitet blått parasoll sitter Stolte mannen med vår sexmånaders. Vinka till pappa och Betty manar jag på och vi vinkar. Sen kapplöpssimmar vi in mot stranden och jag vinner, för jag tror inte på det där att låta barn vinna för att de ska vinna.
Vi familjen Trappcyklar mot vårt sommarhus och Betty sitter i banstol fram på Stolte mannens cykel, för jag förstår inte hur man kan ha sina barn bakom sig. I huset somnar barnen i en enda hög i den enda sängen. Den knarrar, men det gör inget, vi vaknar ändå klockan fem på morgonen allihop av grannens tupp som Stolte mannen vill nacka och tillreda.
I kryddlandet har vi basilika och körvel och timjan och i trädgården äppelträd med äpple som ingen äter. Det ligger leksaker över hela gården och ingen städar. Och ingen som bryr sig. Ibland kör vi storstäd alla ska och måste hjälpa till och då är det fint, men bara då.
I köket står ett stort träbord vid spisen står Stolte mannen på golvet ligger Betty bredvid Betty sitter Majken bredvid Majken står Henry vid bordet sitter Jenny och sch:ar alla för mamma måste ha tid att skriva. Det är alltid högljutt och skrik och skratt. Det är kel och kittel och inga förlossningsdepressioner eller barnkolik eller nybliven pappa som jobbar övertid. Det är inget nu har vi inga pengar, igen och inget men alla andra får ju! Det är kel och kittel. Kittel och kel.
Se upp där nere, nu kommer jag! rakt ner från piren rakt ner mot mina barn och hon som är tre år skrattar så hon nästan kiknar i sin badring. Guppande på vågor och blåläppad för att hon inte vill gå upp, inte än. Han som är fem kan redan simma och suckar lillgammalt mot mig att måste jag vara så himla löjlig, mamma? Tänk att jag fått ett lillgammalt barn. Vem hade kunnat tro?
På stranden under ett slitet blått parasoll sitter Stolte mannen med vår sexmånaders. Vinka till pappa och Betty manar jag på och vi vinkar. Sen kapplöpssimmar vi in mot stranden och jag vinner, för jag tror inte på det där att låta barn vinna för att de ska vinna.
Vi familjen Trappcyklar mot vårt sommarhus och Betty sitter i banstol fram på Stolte mannens cykel, för jag förstår inte hur man kan ha sina barn bakom sig. I huset somnar barnen i en enda hög i den enda sängen. Den knarrar, men det gör inget, vi vaknar ändå klockan fem på morgonen allihop av grannens tupp som Stolte mannen vill nacka och tillreda.
I kryddlandet har vi basilika och körvel och timjan och i trädgården äppelträd med äpple som ingen äter. Det ligger leksaker över hela gården och ingen städar. Och ingen som bryr sig. Ibland kör vi storstäd alla ska och måste hjälpa till och då är det fint, men bara då.
I köket står ett stort träbord vid spisen står Stolte mannen på golvet ligger Betty bredvid Betty sitter Majken bredvid Majken står Henry vid bordet sitter Jenny och sch:ar alla för mamma måste ha tid att skriva. Det är alltid högljutt och skrik och skratt. Det är kel och kittel och inga förlossningsdepressioner eller barnkolik eller nybliven pappa som jobbar övertid. Det är inget nu har vi inga pengar, igen och inget men alla andra får ju! Det är kel och kittel. Kittel och kel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar