13 april 2011

Den där om när jag upptäckte musik för första gången


Drivans blomma har smält ner och dött. Maj och juni har blommats mest. Det är augusti, nittonhundraåttiosex, så där. Jag går på sexårsträff men är ledig för sommaren. Jag sitter i min farfars knä i hans traktor, som han ibland lånar ut till grannen. Bakom sig har han en radio som är täckt av spindelnät. Luckan som ska hålla in batterierna har försvunnit för längesen och när vi kör på den ojämna vägen trillar batterierna ut om man inte håller för luckan. Håll för luckan, Jenny! skriker han och jag svarar bara om jag får se dina löständer!. Han låter sina löständer åka ur munnen och jag vrålar av sexårsskratt. Det är jag och det är farfar. Och Svensktoppen.


Svensktoppen var allt jag kände till i musikväg, allt jag kunde referera till, förutom Taube. Min lärare i lågstadiet lärde oss alla Taubevisor utantill. Jag kunde sjunga hela Oxdragarvisan utantill, men hade tappat orden till Blinka lilla stjärna. Och Mikael Wiehe. Mamma stod och vickade på höfterna höger – vänster – höger i köket och sjöng med


Leva vårt liv tillsammans

Dela vår tid tillsammans

Så ska det bli

Hela vårt liv.

Tills jag blev sju år och åkte med i min bästis bil på sommarsemester, hon fick välja musik och jag låtsades sjunga med lika högt i musiken som hon till


They can beg and they can plead

But they can’t see the light,

that’s right’cause the boy with the cold hard cash

Is always mister right,

’cause we are living in a material world.


Jag gillade aldrig Madonna.

Sen hoppade jag från grupp till grupp och studsade mellan olika musikgenre beroende på vem jag umgicks med, eller vilken kille jag var intresserad av. Sommaren nittiofyra lyssnade jag på Nirvana och var stormande förälskad i Gabbe.


Så började jag på universitetet och blev säker i mina val. Jag visste vad jag gillade och vad som var rätt för mig. Jag började hungra och söka, överlycklig när jag hittade vad jag sökte. Hade dejtat dj:s och killar i band och killar utan band. Jag hade lärt mig och blivit upplärd och kunde nu säga ”jag gillar…” utan att fråga ”vad gillar du?”.


En av de där dagarna i början av min studietid åkta jag och min bror bil tillsammans och han satte på en låt och sjöng med. Den bästa låten i hela världen!. Min bror hade en ny bästa låt i hela världen varje vecka. Jag frågade vem det var och han svarade.


Några år senare kom den där som sjöng den bästa låten i hela världen! till vårt universitet och spelade. En kille i min klass kände honom och hängde med honom hela den helgen. Det var en av de där killarna i klassen som jag inte gillade alls. Han var bullrig och högljudd, tog all uppmärksamhet på föreläsningarna och fick de högsta betygen. Jag vände mig till min kompis och sa att den där jävla killen säkert hängde med bandkillen för att få ligga.


Så gick jag och gifte mig med den där störiga jävla killen i min klass. Och den där bandkillen, som jag och min bror lyssnat på i bilen sju år tidigare, sjöng på vårt bröllop.

5 kommentarer:

Matilda sa...

Men åh så härligt! Inte så härligt att du inte berättar vem det är bara ... hehe. Jag är sjuuukt nyfiken ju.

Ellinor sa...

Dina inlägg, du är så himla fin. eller alltså det vet jag ju faktiskt inte. Men dina blogginlägg är så himla fina och kärleksfulla.

Den där Jenny sa...

Matilda: http://www.youtube.com/watch?v=HLv-1zohA_4&feature=related

Ellinor: den kommentaren tar jag och stoppar i magen, tusen tack!

Den där Jenny sa...

Fast ps: det var inte den låten vi hörde i bilen. Och det var inte den han sjöng under vigseln heller.

Sven sa...

Jag älskar verkligen historien om dig och farfar. Tycker så mycket om dina tillbakablickar, de kompletterar verkligen dina vardagsberättelser och hjälper till att måla en bild av dig som är svårt att inte tycka om. Tack fina Jenny!