Den där om utvecklingssamtal

Jag sitter mitt emot min chef. Vi har utvecklingssamtal och det är över. Hon är på väg att resa sig, men sätter sig igen. Hur mår du, förresten? undrar hon. Jag känner hur mina ögon börjar tåras. Gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte maler jag i huvudet. Vi har fått missfall. Ah. Vilken vecka? undrar hon. Nio, tror vi. Nio, en jävla skitvecka, innan jag fick båda mina barn fick jag missfall i vecka nio. Båda två. Men sen gick det bra. Och det är så bra, för hon reagerar som jag vill att folk sa reagera: inte med ledsna ögon, inte med herre Gud, utan med... normal ton. Det är normalt. Jag är normal. Inte som sjuksköterskan jag pratade med precis när det hända som inte visste vad hon skulle säga och lilla gumman!ade mig.