Jag fipplar med Skype och svär långa så långa kombinationer att Stolte mannen till slut tittar ut från köket och frågar vad jag gör. Jag får inte igen jävlahelvetesskitskype skriker jag. Det får inte han heller. Och inte min telefonsupportande bror. Jag som har bestämt mig för att berätta för mina föräldrar att vi nästa dag går in i vecka elva.
Jag ringer upp mamma istället. Drar på orden. Slingrar mig runt. Vill se hennes uttryck hennes gester hennes reaktion när jag berättar. Vill se hur min pappa ler skrattar blir rörd. Men jag får inte det där för Skype är ett jävlahelvetesskit.
Istället får jag Stolte mannen som överger söndagsmiddagen för att lägga sig bredvid i sängen och brevidlyssna. Jag får en pappa som är på kyrkokör och en mamma som gråter på andra sidan. Det är bland det finaste jag hört. Hon skriker att hon ska bli mormor och jag blir den vuxna så-så! Så bestämmer hon sig att hon ska gå i pension lagom tills Fimpen kommer, skaffa sommarstuga i Stockholmsområdet och besöka oss varje helg.
Pappa ringer upp lite senare med stolthet i rösten. Han ska bli morfar. Jag ger dem det här. Det finaste jag kan ge dem. Det är så det känns. Jag bär det här i magen inte bara för mig, utan för hela min familj. Så djävla djävla fint.
Jag ringer upp mamma istället. Drar på orden. Slingrar mig runt. Vill se hennes uttryck hennes gester hennes reaktion när jag berättar. Vill se hur min pappa ler skrattar blir rörd. Men jag får inte det där för Skype är ett jävlahelvetesskit.
Istället får jag Stolte mannen som överger söndagsmiddagen för att lägga sig bredvid i sängen och brevidlyssna. Jag får en pappa som är på kyrkokör och en mamma som gråter på andra sidan. Det är bland det finaste jag hört. Hon skriker att hon ska bli mormor och jag blir den vuxna så-så! Så bestämmer hon sig att hon ska gå i pension lagom tills Fimpen kommer, skaffa sommarstuga i Stockholmsområdet och besöka oss varje helg.
Pappa ringer upp lite senare med stolthet i rösten. Han ska bli morfar. Jag ger dem det här. Det finaste jag kan ge dem. Det är så det känns. Jag bär det här i magen inte bara för mig, utan för hela min familj. Så djävla djävla fint.
3 kommentarer:
Exakt så!
Vi berättade för mina föräldrar samma dag som min farfar dött. Vi hade tänkt säga det den dagen, men så ringde telefonen mitt i middagen. En överväldigande dag för min pappa kan man säga, men vi knöt ihop påsen rätt fint.
Åh Jenny, nu började jag gråta på jobbet helt ogravid. Fimpen kommer få världens finaste familj.
Men gud, sitter här och gladgråter fast jag inte ens känner dig och bara läst din blogg i några dagar. Mon dieu vad fint. Vill också bli gravid och glädja mina föräldrar, just nu får de bebisgulla med mina kusiners ungar. Inte så dumt det heller såklart, men vill ju ge dem egna barnbarn.
Lycka till med ALLT.
Skicka en kommentar