Känsla vecka tio: livrädd. Det är så nära nu. Så himla nära att det gått tolv veckor och att man kan andas ut lite, lite. Jag är verkligen livrädd. Kolla efter blod varje gång jag går på toa-rädd. Annars inbillar jag mig att jag måste gå på toa hela tiden, men det är nog mest för att jag är törstig och dricker vatten hela tiden. Mår illa som om det inte finns någon morgondag, kräks som om det inte fanns någon morgondag (på flyget hem från Dublin kräktes jag två gånger, en gång i en liten plastpåse).
Vågar inte äta mer ingefära (hjälper mot illamående) då en av mina bästisar sa att det är utdrivande. Vill inte äta något alls. Mina bröstvårtor är sjukt stora. Typ som jordgubbar. Fattar inte hur bebis ska få in i munnen. Igår sa Stolte mannen att de såg märkliga ut. Då grät jag i famn i tio minuter. Jag trodde att han och jag hade kommit överens om att sådana kommentarer ej var okej.
Men så, lille Fimpen, nu stannar du, okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar