För några dagar sedan så fanns det en artikel i DN om Mark Levengood. Han sa något om att hans barn inte är hans mening med livet. Jag satt vid köksbordet och läste till min frukost och skrek att TACK MARK! Tack Mark, för att du vågar säga det här.
För jag trodde verkligen att det skulle bli sådär. Att jag skulle älska min son så kopiöst att han skulle bli min mening i livet. Att jag skulle tappa bort allt annat och gladeligen vilja vara hemma och leka. Aldrig mer vilja jobba och bara jobba halvtid, om ens det. Men nej. Jag ser fram emot att börja jobba. Kanske inte det att hänga med andra vuxna människor, men att få ett annat livssyfte än att hänga med min son. Jag älskar att jobba. Mitt jobb. Det blev ingen magiskt trollslag som ändrade mig i grunden, jag vill fortfarande känna mig duktig och det gör jag bäst på mitt jobb. Detta utesluter dock inte att jag älskar min son ofantligt mycket och att jag antagligen kommer att längta ihjäl mig när jag sitter med tråkiga dokument att läsa och olösliga problem att lösa.
Och det får mig även att tänka på min mamma. Att jag blivit en mamma som min mamma var. Min mamma var inte en sån som bullade eller sydde åt oss. Vi var en del i hennes liv och inte tvärtom. Och nu, när jag är hemma hos mina föräldrar med Fimpen så kan jag sitta på golvet med min son medan min mamma läser en bok och så kan jag fråga om hon inte kan hänga med honom lite och så tittar hon på mig, funderar en stund och sen säger hon vet du? jag vill hellre läsa ut det här kapitlet. Och det är inte alls grymt, det är så hon känner. Och det har hon ju all rätt till. Och ja, det behöver väl inte heller skrivas, men hon avgudar också Fimpen.
Det där avgudandet och samtidigt vilja hänga själv, behöver inte ta ut varandra. Och jag vet att det finns mammor och pappor och annat folk som vill hänga med sitt barn hela, hela tiden och det är såklart självklart att de ska få göra det. Och sen finns det annat folk, som min man, som just nu har fått en för hög dos av jobbigt barn och fått för sig att han bara vill ha en unge. Men vi vet ju alla att vi inte kan ha det så. Vi ska ju ha fem ungar.
5 kommentarer:
Igår grät jag i famnen på min blivande man (tre veckor kvar till bröllopet!!!) för att jag är rädd för den dag vi eventuellt får barn och han inte längre kommer vara nummer ett för mig. och, ännu värre, när jag inte är nummer ett för honom.
men nu har jag hopp om att det kanske inte nödvändigtvis behöver bli så där bara mamma-barn eller bara pappa-barn utan även lite mamma-pappa.
Plus en på den som man säger.
Hade jag inte börjat jobba igen när K var 6 månader vet jag inte om jag haft vettet i behåll. Älskar henne till döds men jäklar vad det stundvis är frustrationsgråtsjobbigt att vara hemma med energisk bebis!
Men precis. Älskar honom hur mycket som helst. Älskar också en massa annat i livet, och har inte slutat älska allt detta annat bara för att han föddes.
Hanna: Stolte mannen är fortfarande min nummer ett.
Och jag vet inte hur jag ska beskriva, men han och jag är ett team, vi är bossarna, sen har vi valt att anställa lite småfolk i vår familj, men Stolte mannen och jag, vi kommer alltid att vara stommen.
Min mamma försökte vara lite bull- och symorsa när vi var små men misslyckades lite, kan vi säga. Hon uppfostrade oss att bli självständiga människor istället, med intressen och engagemang i livet. Jag vet inte, tycker nästan lite synd om de som bara lever för sina barn, framför allt de som bara lever genom sina barn - som inte har hobbies och annat i livet som också betyder något. Om vi någonsin får ett barn kommer vi se det som ett komplement till vår familj men meningen med vårt liv är det inte. En enorm glädjekälla är barn naturligtvis men inte den enda, utan en del av pusslet, av den stora livskakan. Jag är tacksam över att jag hade föräldrar som hade ett liv utanför oss barn, som fotade, seglade, reste - både med och utan oss, under min uppväxt. Idag är de lyckliga pensionärer, lika kära som för 36 år sedan. :)
Skicka en kommentar