07 augusti 2012

Den där om vår semester

Hej från semester i skärgården! Vi är så jävla trötta. Vi bor i en så liten stuga att det inte finns plats för en av oss att få sovmorgon. Exakt hur trötta vi är? Jag är inne på min femte fästing och tänkte om jag får borrelia nu och hamnar på sjukhus så får jag i alla fall sova lite. Min man fasade mest. Inte för att jag skulle dö utan för att han skulle få ta Fimpen själv och aldrig få sova.

Annat jag gjort i skärgården? Bajsat på utedass med sovande barn i bärsele på magen.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Dessa små barn som aldrig vill sova, lillebror i den här familjen har under vissa tider inte sovit så där vidare. Varit vaken på natten och gjort ingenting, men vaken har han varit och föräldrarna har inte fått sovit. Man går in i någon slags dvala, hela kroppen känns som den inte riktigt är med och man drömmer om hela nätter och livet känns inte på topp direkt. Men så en dag så går det bättre, för oss kom det på semestern och en resesäng som gjorde han trygg på något sätt och allting vänder. Kan säga att lillebror är snart 2 år och jag har drömt om det här sedan han föddes och håller nu tummarna.

MW sa...

Ja det här med semester, inte fan blir man pigg!

Linnéa i Colorado sa...

oh, jag skrattar åt er misär. Förlåt men det kan inte hjälpas.

Bubbelbubbel sa...

Usch, det låter asjobbigt! Lider med dig. När ni kommer till oss så kan ni se det som relaxbiten av semestern. Ni har hela lgh med två sovrum att kunna stänga. På helgen sen kan jag ta Pimfen sä ni kan sova sovmorgon!

cim sa...

Bubbelbubbel låter som en asbra kompis!! Ljuva sömn!

Anonym sa...

Åh, jag känner med dig! Du har väl vaccinerat dig mot TBE hoppas jag?!

Uppochhoppa sa...

Staden väntar med trängsel, svettiga tunnelbanetåg, skräniga tonåringar och cigarettrök man inte ville andas in. Sådärja. Skärgården, himla trevlig ändå? :)

mikebike sa...

Haha, vilken fantastisk scen. Bärselebajsa på ett utedass alltså. Och fästingarna... Det som inte dödar härdar.

Anonym sa...

Du har blivit utmanad :)

Jenny sa...

Såklart får man skratta åt misären, för det gör jag. Och det blev bättre, vi började ge varandra sovmorgon.