Fimpen sitter på golvet framför mig och jag dansar för honom.
Jag kan faktiskt hoppa, det kan inte du! Jag kan gå baklänges, det kan inte du!
Han skrattar så nappen trillar ut. Plötsligt klappar han sina händer. Det är lite misslyckat: händerna träffar inte riktigt varandra utan en hand träffar insidan av armbågen och så. I flera månader har Stolte mannen och jag klappat i våra händer när han gör något bra, för att ha ett tecken där han vet att han är duktig och gör något vi gillar. När han äter upp maten. När han krupit till oss.
Jag skriker till min man som ligger i sängen
SER DU? SEEEEER DUUUU?????
Vi klappar händerna som tokiga och han svarar oss med sitt misslyckade UNDERBARA klapp. Vi har lärt vårt barn något. Den känslan. Den känslan.
2 kommentarer:
ÅH!
Jag vet!
Skicka en kommentar