04 september 2012

Den där om från en hamn till Köpenhamn till Öland

Plötsligt är det som om någon drar ut kontakten som binder oss samman. Vi är båda trötta till döds efter att Fimpen har hållit oss vakna hela natten, sur för att han inte får amma. Fimpen får inte amma för att han har börjat hantera mina bröst som om han vore en krokodil: hugga tag och sen snurra snurra. Mina bröstvårtor är definitivt inte svalor som häckar, de är som duvor som blivit runtdragna i valfri dyig sjö av krokodil.

Tröttheten är vår största fiende. Jag blir apatisk tunnelseende lättirriterad. Han blir lågmäld tunnhudad taskig. Vi tar varandra på för stort givet blir som syskon tror att kärleken övervinner allt, att vi har blodband som är knutna med hänglås när vi säkert inte ens har samma blodgrupp.

På kvällen är vi ute och äter i hamnen med mina föräldrar. Fimpen somnar i sin vagn men vaknar snart igen och jag hinner inte äta min skaldjurssoppa som kallnar i takt med ju högre Fimpens skrik hörs. Så kritiserar Stolte mannen mig och jag skriker åt honom.

Jag som aldrig skriker han som aldrig skriker vi som aldrig skriker. Någonstans där i början bestämde vi att vi var en non skrikzon och jag älskade det, precis utspottad från en relation där skrik och bråk gick före hålla hand och hångel. Jag skriker

LÅT MIG VARA! GÅ HÄRIFRÅN! Med flera utropstecken på rad. Han tittar på mig och går iväg. Den där blicken han ger mig.

Den där blicken. Den där blicken.Den där blicken.Den där blicken.Den där blicken.Den där blicken.

Vi pratar inte den kvällen. Jag försöker smyga min hand i hans och han håller den men han håller den utan känsla. Dagen efter åker vi till Köpenhamn och går på gator som efter den där dagen kommer att vara de tysta ignorerade gatorna i mina kommer du ihåg-tankar.

Han viskar på en sidogata när mina föräldrar är på toaletten att jag nu måste förtjäna hans kärlek igen. 
Och det blossar upp igen. En majeld. Känslor Gone Wild! Förtjäna hans kärlek igen? Som om han vore min chef och jag hans slav. Jag blir SÅ JÄVLA SUR och visar det genom tystnad. Så nu är vi båda tysta och tyst elaka och utesluter den andra ur gemenskapen vi har med vår son. Tar honom åt sidan säger titta en fontän! och skrattar låtsas uppsluppet som om vi var hemskt lyckliga utan varandra. 

Och vi fattar ju båda att så där kan vi inte hålla på. Någon gång måste vi nå hamn. Hamn når vi på Öland i en liten frigebod som kostar femhundra kronor natten. Jag frågar 

är du sur på mig fortfarande?

och han svarar 

ja.

Jag fortsätter 

Men fortfarande kär i mig?

Och han bekräftar 

mest av allt.

Och jag vill pussa på honom och han säger att 

du har inte förtjänat min kärlek ännu

och jag står där ensam på havet i storm och jag kan inte fatta att han lämnat mig där när jag sträckte ut min hand och allt jag hade. Jag la det på en liten barkbåt som jag sköt över havet och han dränkte den. Så jag börjar gråta fulgråt. Han har aldrig kunnat hantera min gråt så han kramar mig hårthårt som om jag verkligen menar det. Och ungefär där går vi i hamn.

12 kommentarer:

bubbelbubbel sa...

Fasen vad jobbigt. Den där kalla tystnaden som inte är tyst utan sprängs av blixtrar och åskmoln är inte roliga. Bra att du skriver om det i bloggosfären, det behövs.

Jag blir mer nyfiken på hur ni löste det sen. Hur pratade ni? (maila mig om du vill istället)

Caroline sa...

Tycker det är fint att du och ni inte är så där perfekt gulliga hela tiden och att du kan dela med dig av det för det får en annan som har ett förhållande som i alla fall förr var upp och ner och som säkert kommer att vara det igen. Att andra också.

Johanna sa...

Tack för att du delar med dig! Tror alla känner igen, men få vågar skriva så. Och det är så jävla upplyftande att höra att andra inte heller är lyckliga jämtjämt.

Själv surade jag hela morgonen, och David bara "puss?" "ska vi kolla suits ikväll?" "älskling?" och jag bara "ja, det blir väl bra *likgiltigt ansiktsuttryck*"

Livet alltså.

Sofia sa...

Finaste Jenny.

Heyleon sa...

Så hjärtevärmande att höra att man inte är ensam om de där perioderna... hemskt hög igenkänningsfaktor och rys längs med ryggen. Hu! Men tack!

cim sa...

Ditt sätt att beskriva de där grå stunderna i livet är så mitt i prick!

Uppochhoppa sa...

Jag dör. Vi har varit där vi med. Jag tror alla är där. Mest gillar jag det sanna i slutet, där han envisas och man blir TOKIG på riktigt. Där man försökt och varit barkbåt och så slängs det bara en jättevåg till. Aj. Den gör ont. Men som tur är kommer man vidare och hittar kärleken, den grundmurade. Skönt.

Hanna sa...

HÖG igenkänningsfaktor. Tack Jenny!

inte skyldig sa...

Fint att du skriver om det. Men tur att det inte händer så ofta för er.

Världens Bästa Flickvän sa...

:C Så jäkla jobbigt när man är mitt i det. Och en tänker, "jaha, jag gick visst bara och inbillade att vi var det lyckligaste paret i världen, vi lever visst inte alls i den lyckligaste relationen av alla?"

Och så får en sovit. Och sedan är allt bra igen och sedan kommer en inte ihåg det, när det gått ett tag. Men fyfan, vi har också haft vårt och JUST DÅ kändes det fan som att allt det fina höll på att förstööööras.

Hoppas det blir som vanligt snart igen, om det inte redan är det! KRAM

nippertippa sa...

tack för att du delar med dig (du skriver så himla fint). och kram!

Den där Jenny sa...

Bubbel: Det kanske kommer en fortsättning. Vi får se. Eller så mailar jag!

Och ja, det händer nog alla, en sån där sak som ingen pratar om. Missfall, bajs, hur mycket pengar den nya klänningen kostade och bråk. Sånt vi inte pratar om. Så jävla sorgligt att alla går runt och tänker att de är ensamma, så är alla likadana.