26 september 2012

Den där om nio månader

Hej Fimpen,

kan du förstå att du är nio månader nu? Det kan du nog inte, du är inte jättesmart ännu faktiskt. Du bajsar till exempel på golvet när du är naken och blir sur när du är trött även om det är ett ganska enkelt problem att lösa, det är ju för tusan bara att somna.  

Det börjar gå att resonera med dig nu. Eller kanske inte resonera, du argumenterar inte så bra tillbaka. Du säger mest dadadada. Eller DADADADA! Eller så skriker du och bankar din badfisk i golvet, men du börjar förstå vad vi säger till dig. Och det börjar gå att uppfostra dig. Det är skittufft. Du vet till exempel om att du inte får röra sladdarna och elkontakterna i vardagsrummet. Du sitter bredvid dem, men efter att jag sagt till dig med arg röst så vågar du inte röra om jag är i rummet. Är din pappa med kan det hända att du testar honom och petar med ett pekfinger.

Du älskar bokhyllan vi har byggt. På morgonen när vi bär ut dig i vardagsrummet så kryper du i Speedy Gonzales-fart fram till dina hyllplan och välter ner alla dina saker som vi har lagt in kvällen innan. Just nu är ett Barbarpappgossdjur som du fått av min kompis Bubblan och din badfisk din favorit. Du brukar ta Barbarpappan och krama den jättehårt samt bita den i nacken och frusta.


Du älskar även att få äta själv. Blåbär, vinbär, majs, ärtor, banan, melon och bönor. Du tycker att det är toppen att leka med din snopp. Du älskar att äta på våra böcker och tidningar och min bok av Tina Frey ser numera ut som om en hund varit framme. Du är lite mammig och vill helst somna på mig i soffan medan vi tittar på tv. 

Du fortsätter försöka stå upp själv utan att hålla i dig och det går sådär. Du har börjat få din första tand. Det ser jättekul ut. Du har slutat amma på dagen (två veckor sedan) och på natten (den här veckan). Du följer efter oss när vi dammsuger och vill gärna vara nära dammsugaren. Ibland sätter du dig och skäller på den medan den är igång.  

Din blyghet har blivit ganska så stor. Du tycker att det är läskigt med folk som inte är din mamma och pappa och vill helst sitta och leka i vårt knä då. Ofta omfamnar du våra ben när vi står och lagar mat. Det är lite gulligt. Ibland ganska irriterande. 

På måndag ska jag börja jobba. Det ska bli skönt, då ska jag äntligen få sakna dig, det har jag inte fått göra ännu. Och nästa helg ska jag åka på tjejhelg utan dig och din pappa, då ska jag få sakna dig jättemycket, det ska också bli fint. 

Jag undrar så mycket när det kommer till din framtid. Ser vi din personlighet redan nu? Kommer du att vara lite blyg och tillbakadragen? Kommer du att skratta dina galna tröttskratt? Tänk om du kommer att bli storebror, hur kommer du tycka att det är? Du kommer att bli världens bästa storebror, bara du kan komma över att någon annan kommer att behöva våran tid. Vad kommer du att gilla för kläder, vad kommer du att tycka om för musik? Vad kommer du att vilja jobba med? Kommer du älska oss innerligt? Älska oss innerligt!


Du är min fina fina fina pojke. Dig ska jag känna hela livet. Dig ska jag lära känna livet. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

4 kommentarer:

Zahra sa...

Åh jenny, jag vet ingen som skriver så fint om enkla saker som du gör! & jag känner igen Anya så mycket i Fimpen, hon var precis likadan i den åldern, & är fortfarande. Speciellt äta böcker, gå efter dammsugaren & krama ens ben när en lagar mat, gulligt, men lite stötigt ibland, haha.

Den där Jenny sa...

Men tack snälla! En sak som jag blivit mest förvånad över som förälder är hus lika alla barn är. Jag kan gå runt och malla mig över hur originellt mitt barn är tills jag träffar andra barn som gör exakt samma speciella saker.

Kolla! Min son kryper med sitt ena ben sådär, är det inte märkligt? Jaha, det gör din dotter också...

MW sa...

Heh, vår dotter kryper konstigt med ena benet också ;)

Dessutom har Den Stora Blygheten drabbat oss också nu. Hade inte märkt av den så mycket när vi träffades på leklandet men nu är den överhängande. Hon kan bli panikskrikig om någon okänd kommer för nära. Panikskriket kan även komma när hon inte ser sina föräldrar... något påfrestande.

Jojjo sa...

Du skriver så fina brev, om jag får barn någon gång (hoppas) vill jag också skriva brev till barnet. Tack för den inspirationen och tack för alla fina inlägg att glädjas åt!