Det känns som livet är en evig november. Jag sätter mig på tunnelbanan och åker till fel tunnelbanestation och ungefär där och då, eller mer just där och då så brister fördämningarna i min insjö. Och det finns ingen Bond-figur som kan hala sig ner och laga de där fördämningarna på något magiskt vis med något magiskt Karlssonsklister utan det rinner som vid Los Frailes.
Dagen innan har jag skrikit scew this! Och skitit i disk och dammsugare och damm inte bara i hörnen. Jag har skrikit scew this! Och tagit min karl i handen och min son under armen och vi har gått i motsol som i en Instagrambild genom hela Söder ätit korv som kladdat och vi har skrattat åt kladdet druckit Pucko och sett efter om det finns några råttor vid fågelmatsstationerna vid Reimersholme. Vi har inte hittat några råttor vid fågelmatsstationerna vid Reimersholme vi har gått vidare längs Södermälarstrand och sagt nu är det min tur att ha vantarna! eftersom Stolte mannen har glömt kvar sina i en tunnelbanevagn och Fimpen sover i vagnen med munnen öppen. Vi har gått genom hela Söder och siktat mot Fotografiska museet. Vi har tittat på LaChapelle och vår son har kommenterat varje bild högljutt och vi har sch!at samtidigt som vi lett inombords åt hans högljuddhet. En kvinna har kommenterat oj, här var det någon som var glad! och jag har lett mot henne för att hon förstått att han är glad och inte bara högljudd. Vi har druckit rövin och tittat på utsikten och Fimpen har fått en kanelsnäcka som han smulat sönder.
Men på måndagen åker jag till fel tunnelbanestation och befinner mig i Los Frailes 1998 och allt känns november. På jobbet är stämningen så tryckt att vi alla går hukade. Listan på platser och kontor dit vi kan bli omplacerade är lång och svart på vitt berättar om Kramfors Strömstad Jönköping Malmö. Jag ringer Stolte mannen med gråtröst och han försöker att men vi kanske ska flytta tillbaka till Skåne en sväng? Komma närmare dina föräldrar? och jag kan inte tänka mig något värre samtidigt som En Dröm På Landet?
Jag skickar iväg ansökningar till andra jobb som är halvhjärtade och heldåliga och jag vill inte ha jobben och skäms över att jag presterar så dåligt.
Det är kombinationen. Ingen sömn vakna klockan fem varje morgon ingen träning hämta på förskola klockan halv fyra mycket att göra på jobbet folk som ska sluta osäker jobbsituation en son som inte trivs på förskolan inte orka göra mat aldrig lunchlåda aldrig sol stökig lägenhet som gör det. Som gör att min insjö blir översvämmad och jag inte längre vet vad som är viktigt och vad som ska prioriteras.
9 kommentarer:
Fy fan för det här med jobbet. Hoppas innerligt att det löser sig snart. Och va fan! Skåne en sväng. Det kan ju vara hur fint som helst. Det kommer att lösa sig hur som helst. Och texten var i vanlig ordning fantastiskt skriven. Kram!
Åh älsklingen! Ibland är det bara skit. Men jag är övertygad om att det ordnar sig. Man får skrika screw this ett tag och vara sur bara, men sen! Sen blir det bra igen. <3
Kram.
Kram på dig!
Har varit där - men har kommit ut på andra sidan.
Tog (faktiskt) in städhjälp i en heldag. Sket i att jag inte hade råd.
Jobbet skulle flytta - men det slutade med löneförhöjning och jobba på distans. Mindre stress.
Men alltså.
Det här med hålet, när det kommer och tar tag i slukar äter upp alla vettiga tankar. När man känner att man inte kan tänka fast man borde. När man bara vill lägga sig ner i en blöt liten fläck tills allt är bra.
Nästan alltid blir det bra. Efter hålet.
Kram
KRAM och jag håller tummarna för att det vänder snart!
Älskling. Det du ska prioritera är dig själv. Jobb kommer och går. Städning, pengar, matlagning, träning osv allt kan fixas sen nån annan gång. Ta en paus från att prestera och bara flyt med lite. Stäng ute allt annat, bli lite kall mot annat och andra och tänk mer på dig själv. Gör som man gjorde som tonåring och skolka, sjukanmäl dig ett par dagar. För att du ska komma ikapp dig själv.
Kanske flytta inte vore jättejättefel tänkt, bara för nåt år liksom? Hyra ut lägenheten, bo nära föräldrar som passar/hämtar barn och ni får lite egen tid att andas? Alltså inte för evigt, men en stund för att komma i ordning lite mer i livet?
Du får så himla kloka kommentarer. Allt det som alla ovanför sa.
Och en jättejättekram.
Det är skitsvårt att få ihop vardagen som småbarnsförälder. Jag och min man har gått ner till 80 % för att underlätta vardagen. Vi struntar i att köpa hus (vilket alla runt oss gör nu) för att kunna ha råd att jobba deltid. Nu är jag gravid med andra barnet och har fått en depression, är sjukskriven. Först höll hela familjelivet på att krascha. Det finns liksom inte utrymme för att någon inte orkar. Så vi bestämde oss för städhjälp, de kommer varannan vecka. Det har faktiskt gjort underverk. Vi tänkte att om det är någon gång i livet vi ska ha det, så är det nu. Kramar till dig!
Vi delar på föräldraledigheten/jobb, vår dotter har inte börjat på förskolan än plus att vi har föräldrar som hjälper till ibland. Trots detta orkar vi knappt hålla ordning/tvätta/träna. Vi har knappt några pengar att röra oss med och kompressorn i vår bergvärmeanläggning har precis pajat (läs: kostar MASSOR med pengar) Så att du/ni är nere i ett mörkt hål just nu är allt annat än konstigt. Hoppas det vänder snart!
Kramar
Skicka en kommentar