Den där om Indien

Jahamenjadå... Då drar jag till Indien ett tag då, ses om ett par veckor, när jag är knallbrun, utsvulten på hångel och måste börja skriva nästa uppsats!

Och ps: uppsatsdarling blev inte så sågad och jag tycker att jag lyckades parera alla frågetecken med utropstecken.

Den där om Brighton

Vi var alla vilsna och förvirrade och hade skakande engelska, som både haltade och föll, precis som våra själar, frisläppta för första gången av mammahänder som kunnat smeka bort alla våra skrapsår och sorger, men som nu släppte på oss på en buss på väg mot England.

Tillstannande i Paris, obligatorisk parisarehat och uppåk i Eifeltorn och vänskapsband som knyts sådär löst genom kan jag få sitta bredvid dig i bussen? och trevande gemenskap som sipprar fram ur berggrundsinre.

Jag femton år, visste redan hur hela världen såg ut, var van vid världen, visste alltallt, och redan då längta bortig, visste att även om jag var så djävla världsvan så var det hörn och hålor jag inte ens hade någon aning om vad de lyssnade på för musik där.

Framme i Brighton ihopbuntad med tre andra tjejer från Stockholm, Göteborg och Gällivare. Fyra ickehörn av Sverige. Sängarna tätt ihop, viskande, ivriga flickmunnar. Ihopgaddning mot tanten vi bodde hos, helt klart galen. Små räder till köket när hon inte var hemma, där jag snodde köksnyckeln ur hennes förkläde, eftersom hon låste kylskåpet (och telefonen som vi också dyrkade upp), med händerna fulla av mini-Kit kat snubblade våra tonårssinnen in i rummet på tredje våningen igen.

Marie, Maria och Mia (som egentligen hette Johanna, men som jag döpte om till Mia, för enkelhetens skull). Marie var ivägskickad av sina föräldrar för att hon skulle komma iväg från den vardag hon levde i. En begynnande alkoholism och knaaaaaarkarriär, något som hennes föräldrar tydligen inte var särskilt stolta över.

Vilket djävla misstag de gjorde. Med på resan var även Mattias från Malmö, van e-knaprare. Dag två hade han en mental karta över de bästa beslöjade e-shopparna, förklädda till klädesaffärer. Oftast skickade han mig och Marie att handla, vi fick billigare pris, sen satt vi och några från EF, som hade friare tyglar, nere på stenstranden och drack vodka direkt ur flaskan, hånglade och stoppade i oss e.

Och jag gillade det. Jag var fri, jag var bäst, det fanns ingen bättre känsla i hela djävla världen. Jag satt på lektionerna, drog i mitt hår och drömde mig bort till den där stenstranden, dit övervakningskamerorna inte nådde. En gång gick vi på hip hopklubb klockan ett på natten och stötte på våra ledare. De kastade hårda ord på oss, skakande i sina tjugofemårskroppar och skickade hem till kylskåpslåsarkvinnan.

Kvällen innan vi skulle åka hem satt jag och kramade Marie och vi lovade varandra livslång vänskap. Samtidigt lovade jag mig själv att aldrig mer ta e, även om jag var femton och dum i skallen visste jag att jag gillat det för mycket. De där rosenkindade ungdomarna, med läxböcker i händerna, som STS-katalogen visat blev aldrig verklighet för oss, om det blev det för någon.

Jag reste hem igen. Åkte till Italien med mina föräldrar. Testade aldrig mer e. Marie kom hem med ett större behov än när hon reste. Efter ett par telefonsamtal tappade vi kontakten. Och nu går jag omkring med ett brittisk uttal på min dialekt, som jag började snappa upp där, 1995.

Och med det skrivet, lyssna och älska!

Den där om vad som händer fjorton:trettio hos mig

Den där om vardag

Jag lämnar in henne en timme innan deadline. Pussar henne på framsidan och vågar inte titta genom en sista gång på tunnelbanan hem. Pojkvän ringer, sänder pussar genom telefonluren och berättar att vi är inbjudna till min lillebror och lillebrors tyska flickvän, som precis flyttat till Stockholm, på kvällen. Vitt vin och räkor. 1976: välkommen tillbaka!

Jag somnar i sängen med min bok, vaknar av att pojkvän pussar mig på pannan, vid sex. Hela dagen, ända sen jag lämnade in henne har varit ett enda antiklimat. Jag väntar och väntar, men det kommer inte.

På fredagen städar jag hela lägenheten, undan med alla spår av uppsats, och får reda på att jag kommit in på mitt förstahandsval till våren. Blir gladare av det än av att ha lämnat in uppsats. Pojkvän kommer hem, vi tittar på hela säsong ett av Californication, blir extremkåta av alla nakenhet och fredagsknullar.

En lugn djävla heldjävel. Inga pengar och de pengar som finns sparas till Indien. Indienomenvecka. Pojkvän vänder sig om i sängen lördagkväll och frågar du, baby, tänk att vi ligger här en lördagnatt, det hade du inte kunnat tro för ett år sedan, va? Jag ler och klappar honom över håret. För nu är jag extremt djävla överlycklig. Vinrusig. Inlämnad. På väg. Kär. Och imorgon, måndag, ska jag börja äta fem frukter om dagen.

Den där om henne

Det är märkligt sån relation man kan få till sin uppsats. Jag ömsom älskar henne, ömsom hatar henne. Sitter och pratar med henne, svär och skriker. Hon verkar mer nonchalant och ignorant. Jag kommer på mig själv med att ibland morra och skrika hjälp mig här då! Hjälp mig, hur definierar du hemland? Hur gör du den här raden rak? Varför älskar du mig inte tillbaka? Varför lyder du inte, älskling? Din förbannade djävla fitthora?

Jag har ont i rygg, rumpa och höger långfinger som sköter musen. Blir skitsur på pojkvän som läser genom henne (efter mycket ångest och sväljande av stolthet) tar fram rödpennan och slaktar. Kvar blir resterna av henne och jag riktigt känner hur det är jag som får skulden, hur hon räcker finger åt mig.

Jag hatar henne. Jag älskar henne. Om två dagar ska jag lämna henne ifrån mig, de ska få dissekera och slå på henne och jag ska sitta och försvara något som jag inte är säker på att jag älskar passionerat.

Sen åker jag till Indien, för att komma hem till en sista termin och en sista tamp med en ny, mer avancerad henne (plus en kurs i "politisk sociologi"). Sen, vänner! Sen! Har jag en master i statsvetenskap, en någotannat i sociologi och kan kanske stolt titulera mig sociologisk statsvetare med inriktning på utredning, när jag sitter där, på ICA och försöker kränga förgammal köttfärs!

Den där om mellan Nacala och Angoche

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, åkt på ett lastbilsflak den sista biten och vägdammet hade färgat oss så röda att jag var tvungen att duscha tre gånger för att bli av med det, där det låg, inbäddat i öron och hår och nu; bara i mitt minne. Vi hade hamnat i ett värdshus som låg precis vid havet och var så skrangligt att det skakade varje gång vågorna slog mot sidan av berget det stod på. På en lapp i rummet stod det att vi inte skulle vara rädda, det hade skakat sedan 1893 och bara gått sönder en gång. Gatorna utanför kantades av sekelskiftshus, övergivna sedan länge, fallna sedan inbördeskriget 1977-1992.

Jag hade gått ner tre kilo på en vecka, levt på två äpplen och överdrivet mycket Fanta, något som såldes vid vägkanten, något man var tvungen att dricka upp på stället, då glasflaskan skulle tillbaka till försäljaren när man druckit upp. Anledningen till min två äpplendiet var inte magsjuka eller vilja, utan det simpla faktum att det helt enkelt inte fanns någon mat. Finns det ingen mat kan man inte köpa någon. I en by vi hade åkt förbi hade det funnits en enklare servering, för den FN-personal som var posterad där. Under de följande veckorna skulle jag gå ner ytterligare två kilo, inte mer. När jag kom hem fick jag veta att min kropp hade ställt in sig på svält och därför behållit allt det där jag trodde att jag borde ha gått ner.

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, och en man mötte upp oss när vi hoppade ner från lastbilsflaket. Log och välkomnade oss, tog oss till vårt 1893:års skakhus, och visade oss sedan var vi kunde äta. En restaurang. Jag vet inte riktigt hur eller om jag kan förklara känslan av att komma till en uteservering, få beställa det enda som fanns på menyn - kyckling - och inte ha ätit på en vecka. Veta att man borde vara jättehungrig men endast kapabel att äta ett lår. Känslan av att ha alla barn mellan Nacala och Angoche tittandes på en, utanför den oavgränsande häcken. Att de antagligen hade ätit mindre än mig de senaste veckorna. Att mannen som visat oss runt, som vi nu bjöd på mat, inte bara åt upp utan sög av varje kycklingben och sen började tugga försiktigt på dem och frågade mig varför inte jag åt upp.

Och minnet av hur min mamma legat på sjukhus tre år tidigare, så magsjuk att hon hållit på att dö efter vår resa till samma kontinent, och tårarna i hennes ögon när hon för första gången kunde äta en skiva rostbröd, efter två veckor och att det var det godaste hon någonsin ätit. Det var så det borde kännas, att det var det godaste jag någonsin hade ätit. Istället drack jag upp min andra Fanta och bad kyparen ge min del av kycklingen till barnen utanför. Och sen vände jag mig om och gick på toa. För på den tiden var det ingen som fick se mig gråta. Gråta över att vi hade äntligen kommit ut till kusten och allt fortfarande var ett helvete, att jag nu visste ungefär var helvetet låg, utan att vara i närheten av det, i en känsla av att förminska och se ner på deras framtidshopp och tro på att snart skulle allt bli bättre.

Den där om att lipsilla

Jag har blivit en djävla lipsill. Tidigare var jag tuff och sådär äh, jag gråter aldrig, har inte gråtit på kanske tre år! Men nu... lipsill! Jag fattar inte var det kommer från, det är som om en fördämning har öppnats. Jag är liksom tjejen som aldrig gråter, som svär. Tjejen som är heltorr på begravningar och bröllop.



Det här är vad jag har gråtit åt den här veckan:

• Att min uppsats blir skitdålig.
  
• Att okej, man tycker alltid att ens uppsats är skitdålig, för att man är så inne i det, men min pojkvän tycker inte heller att den riktigt håller måttet. När jag säger att den (uppsatsen, den går under arbetsnamnet "Bajset") känns som en mellanstadieuppsats, så håller han med. Eller det skulle han nog inte riktigt våga, det är mer så att han inte INTE håller med.
  
• Att min handledare, min nya, inte svarar på mina mail.
• Att min handledare, min gamla, inte svarar på mina mail.
• Att Jane och Edward fick varandra tillslut, trots att hon kommer att få vara hans djävla unga sjuksyrra tills han dör.
• Att en av mina närmaste vänner satt ensam på nyår.
• Att min pojkvän tycker om mig så mycket.
• Att det står en julgran på Globen, det är fint.
• Att hundarna gråter när de blir räddade undan en storm på Animal Planet.
• Att flyktingar i P3:s dokumentär gjorde smörgåstårta i Irans flaggas mönster på öppet hus, men ingen kom och ville äta.
• Att jag saknar Finaste, som är i Indien.
  
• Att jag fick veta vad jag druckit på nyår (två liter finvin, sex flasköl, en cider med glitter, två och en halv champagneflaskor och konstiga drinkar).
• Nu, när jag sa till pojkvännen att jag gillade honom extra idag, för att jag varit så borta hela veckan, stressad och bajsig. Han svarade jag vet, men jag förstår. Och alltså, jag gråter inte åt att han förstår utan för att jag faktiskt varit bajsjobbig. Fan för att ha en pojkvän som är ärlig.
  

Den där om när hjärnan lägger av

Alltså, hallå, ibland så fuckar sig min hjärna när jag går ut själv (själv = utan pojkvän) och jag stegar fram till baren, tar en drink med högernäven och fluktar samtidigt över stället för att kolla vem jag vill/ska knulla för kvällen. Ses säger det stopp, och vänta, har jag inte glömt något? För jag har ju någon hemma som redan knullar mig senseless.

Men alltså, hallå, ibland så går det per automatic, och jag har redan klätt av tjejen till höger, tagit henne på brösten och sugit lite lätt på hennes öronsnibb i tanken. Eller blinkat mot bartendern. Kollat in rumpor. Bitchslagit mannen till vänster över kinden, får att jag blev så kåt precis innan jag kom att jag inte kunde hantera mig själv. Men sen, vänta, den jag har där hemma knullar mig ju som ingen annan. Han får mig att gråta som en oskuld när han trixar med tungan (väldig märklig känsla att gråta under samlag... säger man "samlag" nu för tiden?).

Och hallå, några gånger har han kommit hem med lappar i fickan med ett djävla telefonnummer från nån djävla Bella, som jag gärna skulle vilja leta upp och skjuta, eller den där förbannade Linda, som skrev i love you på en lapp till honom. Den där förbannade Linda vill jag ta och halshugga (i illustrerad vetenskap stod det att man kunde halshugga en person med ett enda hugg. Det trodde inte min bror på. Detta diskuterade vi i cirka sju minuter under de tråkigare delarna av Arn).

Så, ibland, knullar hjärnan till det och är kvar där i sommaren nollsex, när jag drog hem folk till höger och vänster och knappt kunde gå Götgatan upp, eller ner, utan att stöta ihop med någon som jag inte mindes namnet på och jag tänker att det var faen goda tider. Det var faen härliga tider. Men så faen heller att jag vill vara där igen.

Den där om minnesluckor

Förra nyår spenderade jag med bror i NY. Vi tjatade en massa om vad vi var tvugna att göra vid tolvslaget, för det skulle prägla hela året, hela 2007. Brors kompis körde in oss till NYC och sen satt vi och huttrade i bilen, drack oss fulla på rysk vodka och sjöng med i musiken som spelades på vännens bärbara stereo, som han hade i bilen istället för en bilradio. Vi åkte över broar och jag såg ljusen från staden och stirrade så länge att det liksom flöt ihop. Tänkte på mannen jag lämnat i Mexico City, hur han hade kysst mig på flygplatsen och sagt att vi ses snart igen!

Efter en ituslagen champagneflaska för 100 dollar åkte vi till Times Square, men missräknade det hela lite och satt alltså i en taxibil med en indier och skrek nooooo, don't say it, don't! när han gapade happy new yeaaaaaar!

Sket i TS och gick till en svartklubb med gratis sprit innan klockan två, där vi massbeställde tequila, jag träffade en italienare som jag pratade spanska med hela kvällen, oförmögen att prata något annat än just det när jag blev full. Han presenterade mig som prinsessan för sin pappa och helt plötsligt fann jag mig själv ha ett tequilashotsrace med en tjock italienare, maffiaboss look alike, tillslut förlorande big time.

Så 2007 skulle alltså vara ett år när jag åkte ovanligt mycket taxi, spenderade mycket tid med min bror, på väg till nya ställen, men med en tendens att komma för sent. Och räknar vi med hela kvällen: ständigt full, spanskpratande, italienhängande. Räknar vi hela dygnet som följde: sovandes. Men nej, försent har jag alltid kommit, men det andra stämmer inte.

Det är lite tur, för även om nyårsslaget spenderades med den där som jag gillar mest just nu, så har jag minnesluckor från det att vi gick ut genom dörren, för att kolla raketer, tills att jag vaknade. Det är helt svart. Jag har fått höra att vi var hemma fyra, så jag måste ju ha gjort något mellan tolv och fyra. Det finns kort på att jag dansat och hånglat. Och den första januari tvåtusenåtta spenderade jag på toaletten, kräkandes och skrikandes på pojkvännen, som tillåtit mig dricka så mycket och, tydligen, röka.

Så därför: Jenny, när du kollar tillbaka på det du skrivit här ungefär om ett år, faen ta dig om du spenderat 2008 kräkandes!

Den där om dagens överraskning

Dagens överraskning kom när jag var och handlade en sån där hålluppdemtillunderhakan-bh, till nyår, hos en riktig gammal tant i en riktig tantbhaffär, där bh:arna kostar tusen kronor styck. Hon frågade om jag visste vad jag hade för storlek och jag svarade antagligen inte och att jag brukade gå omkring i 75B. Hon tittade på mig, fnös och slängde in en 75D. Jag vågade inte säga någonting, men... 75D? D? Min kompis förstorade sina bröst i somras från A till D. Jag har inte D.

Jag hade D. Jag har bröst. Nu upp till hakan.

Den där om spöken

Jag är ute och springer i barndomsskogar, mest för att komma undan från mammatjat och pappamummel, när jag på avstånd ser högstadiespöke och måste gömma mig bakom en buske, svettflåsande med argmusik i öronen. Och jag undrar. Hur kom jag undan?

Hur kommer det sig att min bästa kompis från högstadiet fick barn vid nittonårsålder, bor nu på landet, kompis med Svenssonlivet, övriga kompisar från den tiden alla bor kvar, flyttat tillbaka, har barn, jobb, medan jag fick otåliga fötter och flydde? Varför är det inte jag som är på söndagspromenad en tisdag med min familj?

Jag, som var dömd till det livet. Som ansågs korkad, fast att jag mest var arg, ansågs utan framtid, när jag mest var uttråkad. Varför var jag en av de där snygga, som alla ville vara med, men som alla visste skulle få barn tidigt, stanna och kanske jobba på den lokala frisörsalongen?

Egentligen skiter jag i varför. Skiter i hur jag kom undan, bara jag kom undan. Kommer "hem" endast till jul och då stänger in mig på mitt flickrum för att slippa träffa de där spökena.

Den där om hjärtan i luften

Han följer med mig till tåget, bär min väska, säger att jag är mer van vid att bära din väska, än min egen, kissen! och jag ler mot honom, för han har en ny luva i vitt som jag köpt till honom, hej! på sidan. Och han hjälper mig upp på tåget, jag har fortfarande sviter från kokskväll, när ryggkota hoppade av. Små tanter sitter vid min plats och de ropar ut att det är två minuter kvar (inte tanter, utan höga tågrösten), måste bara pussas först.

Så vi pussas bara lite först och jag säger titta! tåget rullar! och han får lite panik, för han är ju på och inte av, där han kanske inte borde vara, men ska vara. Så jag fnissar och skriker att han ska följa med mig till Skåne och fira jul och småtanterna fnissar och han säger men, det går ju inte... mamma skulle bli besviken. Jag skakar på huvudet och fnissar och kramar.

Han kliver av vid Södertälje och gör hjärtan i luften och springer med tåget när det lämnar och kvar, på, står jag med tårar i ögonen.

Den där om tvåtusensju

Alltså. Alltså! Kan ni fatta att 2007 snart är slut?

"Och tvåtusensju kommer bli det året då jag måste välja mellan Bangkok och hund (och stanna i Sverige), men eftersom det händer en massa blodiga grejer i Bangkok just nu, så kommer jag inte få åka, så jag kommer nog stanna i Sverige och köpa mig en lägenhet söderomSöder i Stockholm, och där kommer jag bo med min lille jycke och kanske en katt med, så att de kan få leka när jag är upptagen med att knulla runt och få klamydia och en ny pojkvän som vill gifta sig (så småningom)."

Men hej, så fel jag hade! Och jag hade för mig att jag skrivit alla saker jag ville göra 2007, men det blidde visst inte så. Så därför (tycker att ni borde göra samma sak), det här vill jag ska hända 2008:

Åka till Indien (eftersom min resa redan är beställd och betald är det rätt svårt att undvika), få bra betyg på min d-uppsats, säga till pojkvän att jag älskar honom när jag är nykter, läsa Mästaren och Margartia, köpa mig en nässköljare så att jag slipper gå runt och vara snuvig hela tiden, styra upp min ekonomi, göra klart den där ekonomiutvärderingen från 2004, bjuda min pojkvän på en dunderfödelsedag, skriva världens bästa tal till min pappa när han fyller sextio, plugga mer, fortsätta knulla mycket, tvätta håret oftare och inte tänka att det inte syns att det är smutsigt, sluta hemlighetstycka att Jöbacks låt om Stockholm är fantastisk, inte sakna Finaste för mycket fast att vi inte kommer träffas på flera månader när hon är på yogautbildning i Indien och jobba på att inte bli så irriterad på min mamma.

Jaha. Då är det snart december 2008 då och jag kollar genom den här listan som jag skrev för ett år sedan.

Den där om april

Vi ligger på golvet och han klappar mig på håret medan jag berättar om teorin till min uppsats och vad tror du om det? Vad tror du, va? Va? när en låt kommer på, som jag inte riktigt känner igen. Han vänder sig mot mig och säger att den låten brukade han lyssna på när han var ute och gick, och så tänkte han på mig, där borta, i Studentstaden. Och jag va?:ar, för tänkte han på mig då? Och han jo!:ar och säger att han tänkt på mig varje dag sedan mitteln av april, någon gång.

Mitteln av april, när jag gick långrundor med kompis Elin, storrökte och disikrerade honom, inte förstod mig på alls. Jag minns det där och att jag tänkte att vara nykär är inte skönt alls. Jag minns hur arg jag var på honom för att han inte gillade mig tillbaka, om hur jag jagade och hur han, en eftermiddag i maj, släntrade förbi mitt hus, ringde förbi och sa att han kommit bara för att pussa mig. Eller alla de nätter han kom hem till mig full, för att sedan ett par timmar senare dra igen. Hur han, på en fest, bad mig att dra för att han skulle vara med en annan tjej. Eller hur jag senare slängde ut honom ur min lägenhet för att jag inte ville ta hans skit. Och nu säger han att han gick till skolans datasal bara för att få se mig, fast att hans dator hemma var bättre.

Och jag ligger där på golvet och ligger och tittar på honom och tårarna börjar rinna och han klappar mig på kinden, men det är gladballongtårar och någon har tänkt på mig varje dag sedan april.

Den där om att i år kom den bästa julklappen från min handledare

"XX går inte att nås, han har åkt tillbaka till USA för att fira jul och kommer att komma tillbaka den 16 januari."

Den där om Sverige

Jag sitter på en Jonas Gardellshow, har tidigare i veckan haft föreläsning med Mattias Gardell och svär lite för att jag missar Anna Järvinen. Så säger han det. Det som även Sandra uppmärksammade: ”Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige”. Och det får mig att undra vad som är mest Sverige. Om det är någon som tror att de är mest Sverige, mest svensk. För vad är mest svenskt?

Små tanter som står i slutet av rullbandet på kassan på ICA med förstoringsglas och inspekterar kvittot? Folk som tar med sina egna inneskor i en tygpåse till fest? Gubbar som ligger vakna hela nätterna för att grannen har fest, ligger och klagar för frun, men går inte upp och säger till, utan skriver en lapp på morgonen, alternativt "Dagens tistel" i tidningen? Är det de röda små stugorna med vedhög baktill, uppe i norr, de som övergivna och bortglömda med troll bakom knuten? Eller är det att stå och vänta skitlänge på bussen, som aldrig kommer, i femminus, men ändå köa när den kommer och inte klaga?

Är det extra svenskt att flytta tillbaka till Örebro/Enköping/Västerås och skämmas lite för att man sagt att man aldrig ska flytta tillbaka? Är det extra svenskt att prata skit om folk som stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade två barn direkt efter gymnasiet? Eller är man mer svensk om man stannade i Örebro/Enköping/Västerås och skaffade sig två barn direkt efter gymnasiet?

Är man mer svensk om man har blont hår? Om man har en svensk flagga på balkongen? Om man är stolt över att man kan hela nationalsången? Eller är det inte lite mer svenskt att glömma bort femte raden i texten och undra varför vi ska vara så stolta över att Sverige är "du tysta..."? Är det inte egentligen mer svenskt att vara nysvensk? Är det inte de det pratas mest om? De som bor i förorten, i husen gammelsvenskarna inte längre vill ha? De som kommer vara den nya framtiden, när svensken jobbar ett par år i Bryssel? Är det mer svenskt att resa utomlands ett par år? Att se världen?

Eller är Jonas Sverige? Är Sverige ett gaypar som syns på tv, som leder Melodifestivalen, som sjunger om sin kärlek och som cyklar genom Stockholm med småbarn därbak?

Den där om vad som händer om man ställer pepparkakor för nära kanten

Den där om pepparkaksbak

Den där om att svara Anonym

Anonym kommenterar att

” men asså, hur ska man tänka om det här med sex i ett längre förhållande? ja, man slutar ha sex så ofta som i början, men om man vill ha oftare? om man är "killen" fast man är tjejen och vill knulla tills öronen blöder men inte snubben vill? och man känner sig helt dålig och Orespekterande och fulkåt och ytlig och krävande? om man undrar om man är onormal som börjar räkna på när man hade sex senast och flippar i sitt huvud när man tycker två dagar lika gärna kunde vara två år?”

och herre Gud, har vi inte kommit längre än så? Är det inte, tvåtusensju, okej att tjejer är kåta? Att tjejer går och tänker på kön och kukar och fittor på stan och kanske bli blöta och våta som faen mellan benen på krogen för att de blir viskade i örat? Är det fortfarande inte okej, som tjej i Sverige, att onanera och vilja knulla fem gånger om dagen och tända som faen på sin pojk-/flickvän och skicka sprängkåtsfyllda sms till sin partner om vad man tänker göra med dem när man får sätta tänderna i dem? Ses män fortfarande som sexmaskiner, ständigt kåta, på gång, ståndet på helstång? Ses kvinnor fortfarande på sommarängar, oskuld for ever, lockigt hår, vill bara ha sex för att mannen vill? Herre Gud, har vi inte kommit över TABU?

Jag går i alla fall så på stan. Blöt. Och jag är inte killen, jag är tjejen, för jag är kåt när jag vill vara kåt och kåt ibland när jag inte vill vara kåt. Det är så man ska tänka, enligt mig. ”Jag är kåt!”. Vad man sen gör av det är ju en annan sak. Och jag fattar hela den där grejen med att jag antagligen inte kommer att vilja ligga med pojkvännen tre gångerplus per dag om ett tag, att det kommer ta slut med det där ”tar du inte mig nu, NU, kommer in i mig, så kommer jag att slå till dig, jag kommer ge dig ett knytnäveslag rakt i ansiktet för du är så underbar och jag vill ha din kuk djupt där inne”. Jag kommer ju inte känna det om ett år. Antagligen. Men jag kommer ändå vilja då och då och om han inte ställer upp då…

Måste man ställa upp fast att man inte vill? För nej, vi pratar inte våldtäkt där, ibland måste man väl ställa upp? Måste man det? För nästa gång kommer det vara jag som vill ha det där och inte han och ska han säga nej då? Och får man bli tjurig då?

Och fulkåt. Kan man vara det? Är inte viljan att ha en annan människa något fint? Kan det bli fult? Men jag förstår Anonym. Jag förstår känslan av att ligga där, bredvid, och vilja smeka, men inte få. Att bli nej:ad. Att få ryggen. Ge ryggen fuck-finger (!), köp dig en vibrator och kör på själv.

Så Anonym, jag tror inte att du är fulkåt. Jag tror att du är helt och fullt normal. Kåt. Välkommen till klubben!

Den där om ryggen

Jag kom hem från jobb runt åtta i fredags. Pojkvännen hade lagt fram klänning på sängen och pussade mig och sa att vi skulle dra på VICE-fest, trots att vi sagt att vi inte skulle VICE-festa. Så det var på med svartsminket och in i taxi och drickadricka och känna någon i dörren som kände pojkvän, så vi kom in utan biljett och gratis sprit och dansa, dansa, dansa och kindpussas och fyllebeställa kokain till nyår och dansa lite till och stopp! så låg jag på golvet med en gammal ryggskada (ryggkota tre som hoppar ur ryggraden - hopp!) som tog mig till akuten, där knivskurna och knivstuckna fick gå före mig och lite stön och jag vill inte vara här, vi åker hem! Och åka hem och sen dess har jag i stort sett inte kunnat röra mig så bra.

Och mitt internet har gått sönder igen.