Den där om saknad

M har brutit med mig.

Jag har ingen aning om varför, men han svarar inte på telefon, sms, msn eller mail.

Tomt, tomt.

Och nu inbillar jag mig att det sitter folk där ute och läser det här och tänker att det gör väl inte så mycket och att det kanske var på tiden och jag har faktiskt en ny, men nej. Bara för att jag träffat ny (ny... konstigt ord, som om han skulle ersätta, när jag aldrig varit här förr, i den här situationen, eftersom alla händelser, alla människor jag träffar är orginella och nya sagor) så betyder det inte att jag tänker bryta med allt som varit, allt jag var och är.

Jag och M:s syster är bra kompisar. Hon har inte vetat vad som varit fel, att det varit fel, men igår berättade hon att han gjort ett medvetet val och brutit. Han ville inte säga varför.

Han saknas mig. Jag vet inte vad jag gjort, om jag gjort, men jag trodde jag var värd mer än tystnad. Jag älskar honom fortfarande, utan att vara kär. Och far åt helvete, vad fel och ful det här blev. Ibland orkar man inte lägga glitter på texten, utan vill bara få ut den, för sen igår har jag gått och funderat på det här, vad jag har gjort.

Den där om rosa kartonger

Vi åkte alltid in till den där stora leksaksaffären i Lund innan, den där som ligger under en mataffär, och jag fick välja precis vad jag ville ha. Jag minns att känslorna var ganska så delade men att jag sprang runt där, upp och ner för raderna och kunde inte riktigt bestämma mig. Jag tog en kulpåse, men la tillbaka den på fel hylla när jag såg Barbiedockan, som lades på en annan fel hylla, när jag såg filmen med Smurfarna. Små fötter som smattrade mot betonggolv. Små händer som greppade om rosa kartonger, gjorda av lika delar drömmar och papp. Magen kurrande i sånt där barnkurr, som låter högre än musiken som spelas inne i affären. Barnmage, lite runt, med en navelsknapp mitt på.

Kartongen låg sen alltid i baksätet, ett äpple bredvid. Jag satt bredvid mamma där fram och grätgrätgrät. Tittade bak mot kartongen och sträckte mina små armar mot den medan mamma höll ett öga på vägen, ett på mig. En hand på ratten, en försökte greppa om mina förtvivlade känslor. Vira bomull och mjukt runt dem, få mina tårar att sluta rinna, mina skrik om att jag inte ville att upphöra. Det måste ha gjort mer ont i henne än i mig.

Vi kom fram till sjukhuset och hon tog min lilla hand i sin och jag grätgrätgrät hela vägen. Grätgrätgrät medan jag fick sätta på mig sjukhuskläderna, medan jag fick den lugnande sprutan. Blev mindre och yngre för varje minut. Behövde sitta i knä och suga på tumme. Slitna tröstkudden i famnen och trassligt gråthår trycktes mot mammas hals. Motsträvigt upp på sjukhussängen, där jag antagligen alltid såg ut att vara runt trettio centimeter lång. Liten i gigantsäng. Grätgrätgrät när de rullade bort mig och slitna tröstkudden hårt tryckt mot brösten och ett löfte om att den skulle vara med under hela operationen ekandes i den tomma magen.

Jag vet inte hur mamma klarade av det varje gång, hur hon klarade av att stålsätta sig. Hon låg lika mycket på den där sjukhussängen som jag gjorde. Det var henne de rullade in när de rullade in mig. Hennes tårar som rann bredvid mina tårar på barnkinder, röda av upprördhet.

Titta på kaninen!, som blev större när jag andades ut och mindre när jag andades in. Jag höll andan och lovade mig själv att aldrig, aldrig somna, men somnade ändå alltid. Vaknade upp i uppvakningssalen och började gråta igen direkt när jag vaknade. Mamma sittandes bredvid, läsande Hemmets journal. Märkte att jag vaknade, la en sval hand på min panna, log mot mig, frågade om jag hade ont. Och självklart hade jag ont, ondast i världen, var minst i världen, aldrig mer än trettio centimeter lång, bara hon fanns kvar, satt vid min sida.

Bli utburen till bilen, fast att jag antagligen kunde gå själv. Minst i världen. Mamma lukt i näsan och armarna hårt runt hennes hals. Näsan inborrad i halsgropen. Trollhår överallt. Kudden bortglömd. Liggandes på vägen hem i baksätet, tuggandes äpple och en rosa kartong i handen.

Den där om två favoriter

Intervjun och låten.

Den där om de röda tröjorna

Jag har blivit extremt djävla blödig. Går över Medborgarplatsen och vinden kommer in under jackan, så där så det känns som om den når ända in till benen och runt om mig går folk runt i röda tröjor och jag kan inte låta bli att gråta lite, för det är så djävla fint. Hittar dagens Metro och möts av den hemskaste bilden jag sett på länge (uppe till vänster) och det känns ungefär som när jag såg filmen Schindler's List eller hörde Winnerbäck och Miss Li:s nya låt på radion första gången. Det går kalla kårar upp för ryggraden och jag vill kräkas i lämpligt hörn.

Eller, vänta, behöver man vara blödig för att må illa av en film, eller bild, som visar en människa bli skjuten på nära håll? För plötsligt är det inte film längre, det är verklighet. De där bilderna visar en människa som faktiskt kommer att dö. Och samtidigt som man kan undra vad som hände med alla bilder på burmeser som också skjutits till döds känns den frågan orelevant.

När jag berättade för pv om vad som höll på att hända, då för någon vecka sedan så sa han att det inte skulle komma att sluta bra. Jag svarade att det skulle det visst, att de inte vågade ge sig på munkarna. Senare visades bilder på mänskliga murar, som skulle skydda munkarna och jag kände mig inte lika säker.

Så går jag över Medborgarplatsen och folk har på sig röda tröjor och jag diskuterar med klasskompis som säger att det väl inte gör någon skillnad och blir rädd, för han läser ju också statsvetenskap, vill också förändra världen, ha demokrati. Jag vänder mig mot honom och säger att det visst gör skillnad. Kanske inte just nu, kanske inte imorgon, men det gör skillnad. Världens skillnad. För tänk om våra barn kommer efter oss och det finns två alternativ:

ett.) de ser tillbaka på tvåtusensju och vet ingenting om vad som hände i Burma. Burma är ett land som alla andra, där diktatur fortfarande råder och de åker till Thailand och gränsen i norr är fortfarande omöjlig att ta sig över och egentligen skiter de i det ganska så mycket och kanske berättar deras föräldrar om att tvåtusensju så var det lite oroligt i landet och det var nog ganska många människor som dog, men man valde att slå över på tv:n och titta på något annat istället.

två.) de ser tillbaka på tvåtusensju och säger att det var en dag där i slutet av september som hela världen satte på sig röda tröjor och protesterade och det ledde kanske inte direkt till något, men folket är de som styr länderna i demokratier och politiker måste lyssna på folket och folk kunde inte sitta tyst och så småningom blev även Burma en demokrati.

Och Vietnamkriget (alternativt USA-kriget, beroende på vilken del av världen du kommer från) blev inte så uppmärksammat på grund av politikerna utan av folket och när jag ser tillbaka på det så är jag förbannat stolt över att det var folk som reste sig upp och sa att så här ska det väl inte vara?

Den där om att jag är rädd, så rädd för att det ska få ett slut

Och lyckan.
Lyckan!
Fortsätter spruta
och spottas ur
och in i
min kropp.

Den där om att vara världens lyckligaste

Jag sitter och skriver/pluggar när jag får sms om att babybabe, gå in på din mail! så jag går in och måste iiiihhhhhhhhh:a högt för mig själv, och hoppa runt lite i rummet, för:

GOING OUT From Stockholm to Milan Mon, 08Oct07

COMING BACK From Milan to Stockholm Mon, 15Oct07

Och han som inte ens ville åka till Kalmar med mig i maj, för det var för stort, för mycket känslor.

Den där om murar

Han ligger och läser DN och drar mig i tårna medan jag skriverskriverskriverskriverskriver. Vi lyssnar på Magnus Carlson och jag fnissar åt låten Du är så rädd, för den beskriver honom och början, där i Studentstaden.

Du är så rädd för kärleken
Men kommer jämt tillbaks igen
Nu vill jag att du lovar mig
att nån gång stanna kvar hos mig
Jag ville aldrig hindra dig
och ta ifrån dig friheten
Du är så rädd att binda dig
men kommer jämt tillbaks till mig.

Han mumlar något och frågar hur det går med min hemtenta och jag ler och han hasar sig upp i sängen, lägger sig bredvid för att titta på mina spuriösa samband mellan korruptionen i Nigeria och Polen, och jag hinner inte byta sida, för min dator är så djävla långsam och han drar ner mig under täcket och säger att ska jag skriva på mitt bokprojekt så gälls det inte, då får han störa mig och vi har pussparty en liten stund innan Finaste kommer och ringer på dörren och bubblar att nu måååååste du ha pluggat klart, kom så går vi och dricker ööööööl!

Och egentligen borde jag plugga mycket mer, mycket mer, men jag slår ihop och igen och tar honom i handen och studsar bredvid Finaste och mellan Finaste och honom och de tittar på mig och hans bror ringer och han berättar att han ska gå ut och dricka öl med mig, och han fnissar sitt pojkfniss när han har sagt mitt namn och Finaste har redan hunnit fram, redan hunnit beställa öl åt oss alla, fast att han egentligen skulle gå hem.

Och han suckar och säger okej, men jag ska bara ha en öl, och det där måste vara världens största lögn, i höjd med nej, jag sov inte! och jag lovar, hon är bara en vän! Jag äter soppa och snor räkor av honom och nudlar av henne och ler och ler och ler.

Vi går vidare och pratar resor, världens undergång, politik och religion och båda har vettiga åsikter, även om Finaste diskussionsjoggar på en plan som är betydligt mer flummig än hans, när han referathöjdhoppar och kastar kula med statsvetenskapliga gubbteorier och jag är otroligt orättvis som domare och dömer ut dem båda. Rött kort, lämna planen! För dem finns det ingen mellanväg, inga alternativa snårstigar, deras sanningar är absoluta medan de gång på gång slår näven i bordet och utropar att det finns inga absoluta sanningar! Och ungefär när Finaste börjar referera till Bibelkoderna har vi druckit vars fem öl.

Stället stänger och bara en öl är minne blott och han har varit lite tyst och lite någon annanstans och jag är mensig, säger att gå du före till Finaste, som får mina nycklar. Han trycker upp mig lite lätt mot väggen och blåser mig i örat. Jag tittar under lugg och han ber mig att inte titta sådär på honom. Jag pussar kind och vill smita, gå, klarar inte av när han är sådär. Han frågar vad jag sysslar med och jag för handen upp och ner framför mig, mellan oss, säger varje gång jag såhär är, bak i tiden, framåt, i framtiden... då är muren uppe. Sen går jag. Hatar att tårarna rinner. Att folk tittar på mig på gatan. Ställer mig i en trappuppgång och grinar som en femåring. Snoret rinner och jag gråtlåter. Lämnade honom i porten. Hatar att han inte följde efter mig.

Står i porten och snorar och han kommer rusande förbi, rusande tillbaka. Tar tag i mig och kramar mig sådär hårt så luften nästan går ur och det kommer snor på hans jacka. Jag är lite snuvig och han tar fram papper och säger till mig att aldrig, aldrig mer gå från honom så. Jag säger att jag började bygga på den där muren när jag var tretton, den är svår att få bort nu. Den har liksom varit bra att ha. Han pussar panna, klappar rygg, jag borrar in, tårar vill inte sluta.

Han följer mig hem, jag ringer Finaste, säger kom ner och öppna till mig, Finaste! Hon kommer ner och han klappar min kind, tittar ögon, oceaner och djup, vänder sig om och går. Finaste öppnar porten och jag måste springa bort och kyssa honom extra gång, andas in oceaner, ler upp mot honom, mot och in i oceaner, springer tillbaka till Finaste som suckar och säger måste ni vara så djävla kära hela tiden?

Den där om oktoberregn

Jag var förbannat trött på hösten och vintern och Sverige det där året när vi fyllde nitton, precis hade tagit studenten, var nybakade, precis tagna ur ugnen, rykande färska. Redan då bott utomlands längre tider två gånger, visste att det kanske inte var i Sverige jag hörde hemma. Så jag bestämde mig för att köpa en enkelbiljett till mig och min dåvarande bästa kompis till Mexiko. Vinka hejdå till fallande löv, nedåtgående känslor, böljande svenska flaggor, slitna av oktoberregn. Jag gick mellan gårdar och hus på världens minsta paradgata och tyckte att det sorgligaste som fanns var en skånsk vimpel i oktoberregn.

Så till hennes födelsedag lindade jag in det i presentpapper och hade själv gått till resebutiken och pekat och frågat och bestämt. Sagt att jag ville komma långt bort. Pengarna räckte inte. Vi kom till Kanarieöarna.

Sjunde dagen vi var där så hängde vi av våra spärrar i garderoben i rummet vi hyrde. Vi spolade av oss hämningarna med kallvattnet och när jag tittade mig i spegeln så undvek jag att titta mig själv i ögonen, rädd för vad som kunde bo där, gömma sig, hindra mig.

Det var kvällarnas kväll och nätternas natt, där du vet att du är bäst. Är det någon gång du kommer få hem honom så är det den kvällen. Vi träffade ett gäng från IF Elfsborg. En kille, obetydelselöst vem han var, kunde en hel del om fotboll redan då, han sa att han spelade i Allsvenskan, jag visste att han inte spelade i a-laget, möjligtvis satt på bänken, värmde den kalla novemberkvällar, när de andra skrek på varandra på upplysta planer, alla vilja göra mål, vissa för status, ära, pengar, andra för att det kanske var enda chansen för dem att få krama människor av samma kön. Jag lät honom skryta, skräna. Lät honom springa bort till sina vänner på kalvben och bubbla att han hade halva inne hos mig. Som om det skulle vara något att bubbla om. Se bra ut och du hade faen hela inne hos nittonårsjenny.

Den där kvällen: jag hånglade upp Elfsborg inne på stället, lät honom bjuda mig på för billiga drinkar, han blev säkrare och säkrare. La upp sin innanförkjolenstrategi. Ritade kartor i huvudet. Herre Gud, som om Strauss skulle ha kommit med något nytt: alla taktiker, alla färdleder färdigritade i mitt huvud innan jag fyllt femton. Lät honom inte komma innanför kjolen. Lät honom inte bli oorginell. Gjorde honom en tjänst.

Istället: åkte hem med vännen till hyrrummet. Klappade henne på kinden och fnissade i taxin hem, betalad av pengar som snotts från killes plånbok, snodd i ett aldrig sinnande rus. Hemma, hon, vännen, mådde inte bra. Inte bra alls. Började vrida och vända i sängen. Korva sängkläder och stöna. Säga att hon såg saker hon inte borde ha sett. Jag betydligt mer erfaren, knaprat e sen jag var fjortonellerså, visste att hon blivit partydrogad. Sa till henne att ta det lugnt, lugna ner, chilla tjejen! Hon bankandes i väggen, tårarna rinnande, trodde hon skulle dö. Jag hålla händer, torka tårar, prataprataprata. Grannar bankade på dörren. Äldre par undrandes vad som hände, jag säga ingen fara, inget brinner! De gick och la sig igen. Klockan närmade sig sex på morgonen, hennes rus gick inte över och helt plötsligt fick hon för sig att hon skulle hoppa från balkongen. Kröp i kroppen, gick inte att styra, måste bort och ner.

Jag halvt hysterisk, ringde på hos grannar, som kom in, höll fast henne vid verkligheten medan jag sprang ner till hyresvärd, ringde 112, fast på spanska, ambulans med ljus och ljud och jag gråtandes, hon kliandes i ansiktet, röda rispor och ränder och blodet började sippra fram och jag på kass djävla engelska hysteriberättade att hon var nerdrogad. De skakande på huvudet men rikemansbarnslydde och körde ilfart till skandinaviska sjukhuset där det droppades, bands och ringdes hem till föräldrar i Sverige. Hon butter och bitter och jag trött och rörd upp. Hennes pappa nyvaken och rytandes i luren.

Två dagar senare landade vi i Sverige.

Den där om att bli världens bästa mamma

Framtidshetsen kryper bara närmare och närmare och jag börjar se ett före och efter. Före och efter Det Första Jobbet. Arbete. Jobb. Bli vuxen. Samtidigt som jag aldrig, aldrig vill sluta plugga och leva i den vardag jag har nu med dubbelplugg, dubbeljobb, volontärjobb, träning och ny pojkvän (jo, fortfarande fniss efter) så vet jag att det kommer vara jobbigare för mig att ha det där åtta till sju.

Vännerna runt om får jobb och räkmackar eller bananskalshalkar in i yrkeslivet. De säger att jag inte kommer att ha några problem, inga problem alls, och nya pojkvännen klappar mig över håret och påstår att ingen kan tacka nej till mig.

För att inte bli helt galen över jobbhetsen sitter jag och smygtittar på resor till Indien, besöka Finaste som ska dit och resa runt. Glömma verkligheten ett tag, hoppa över vuxenheten ännu en bit. Skita i att drömjobbet kanske välkomnar mig med öppna armar. Vet inte ens längre hur drömjobbet stavas.

Jag vill ju förändra Stockholm, Sverige, världen. Jag vill bli världens bästa forskare, biståndsarbetare, utredare, projektledare, statsminister. Jag vill inte acceptera att jag inte kommer kunna bli allt det där, eller kanske ens en av dem. Tidigare har jag kunnat tänka mig offra familjelivet, barnen för att få det där, ligga, eller snarare stå, på topp. En av alla de där hundratusentals. Men nu. Med nya pojkvännen. Han får mig att vilja bli mamma. Världens bästa mamma. Och inte ännu på många år - herre Gud - men sen. Världens bästa mamma.

Den där om att ha ångest upphöjt till tiotusen

Alltså, åh!

Genom snordimmor och huvudvärkstryck spontanvaknar jag upp klockan nio för att jag plötsligt får en underbar idé om vad min mastersuppsats ska handla om, springer upp och kladdar ner, väcker datorn, och i mailen...

kort på en naken Jenny, på en scen nära dig (om du nu råkar bo i Stockholm), i ett resereportage. En bröstvårta syns. Tydligt. Den är up your face.

Så går ännu en dag när amerikanare får myten om den frigjorda svenskan bekräftad.

Den där om att tappa språket

Jag försöker skriva smarta grejer här. Jag sätter mig ner ibland och lägger fingrarna på tangenterna, vill kommentera världsläget (hur intressant det är att applicera statsvetenskapliga filosofiska teorier på fallet Dejemyr och att det verkar falla flygplan från himmelen som aldrig förr), berätta om hur korta min farbrors shorts var när vi åkte till Bulgarien -nittio, skriva om hur duktig jag är på att inte röka (hostar som en tok, pv säger att det är för att mina flimmerhår håller på att växa tillbaka. Jag får toksug på fyllan och tvingar mig själv att tugga på en gren) , säga att nästa kurs jag ska läsa kommer att bli skitintressant (äntligen ska jag få studera det jag vill studera: Mellanöstern). Men jag har inte lust. Inte lust alls. Språket är borttappat. Och jag är upptagen med att skratta.

Den där om att tänka efter två gånger först

Jag har hittat min gamla kärlek på Facebook. Han står där med turkos piké och ler mot kameran och jag vill inget hellre än att förstora upp bilden och sitta och titta på honom i fjorton timmar. Veta vad han gör nu, vem han är nu, var han är nu. Det kliar som faen i fingrarna för att poke him!, men fyfaen, vill inte vara världens konstigaste person.

Just som jag sitter och kollar vem han är vän med, vilket man tydligen kan, utan att vara vänner själv, kommer jag på vad jag egentligen håller på med och loggar ut.

Den där om att vara en riktig lärare

Det var då, när jag var tretton/fjorton/femton och var en av de första som började använda stringtrosor - utropstecken. Och ni vet att folk säger att hårdheten brukar ligga på utsidan? Så där, som en sårskorpa, var jag. För om man hade petat lite på det där hårda, som skyddar, så hade man funnit ett öppet sår som skulle ha blött och blött. Så där var tretton/fjorton/femtonårsjenny, med stringtrosor - utropstecken.

Jag hade en lärare som pillade på det där såret. Först med lillfingret, den första terminen, högstadiet, när jag växte mig störrestörre och det slog ut grenar ur min höft som växte åt helt fel håll där grenarna virade sig om ungdomsnazistsympatier och hårda, fega grenar som slog ner på folk som redan låg på knä. Senare terminer med hela handen. Han tog tag i kanterna och rev och slet. Sa till ettorochtvåor i betygsjenny, med stringtrosor - utropstecken, att hon visst kunde, han såg det ju, han såg att det fanns något där bakom, något som ville dölja sig, medan jag stack upp långfingret i luften och tjuvrökte bakom idrottsplatsen.

Efter lektionerna kom han fram och frågade hur jag mådde och log mot mig. Han gjorde att jag fick femmor i hans ämnen religion och samhällskunskap. På rasten sa jag att jag inte alls fått alla rätt på proven och det var ingen som egentligen ifrågaställde det.

Han accepterade inte mesande eller sjukanmälningar eller bortförklaringar. Han satte de regler jag behövde just då, i ett alldeles förslappat samhälle. Han krävde. Förväntade sig. Han gjorde att det var kul med skolan. Han disciplinerade mig genom att tro att jag kunde, mer än jag själv gjorde det.

En gång före ett prov hade jag varit ute hela natten, hängt i ett hus i skogen med en massa folk jag inte borde ha hängt med, i åldrar som var ungefär det dubbla min ålder. Sög av killar för att få sprit. Jag höll på att somna under provet och efter det kom han fram till mig och sa att jag inte fick sova på hans lektioner. Skulle jag sova var jag inte välkommen och när jag fick tillbaka mitt prov var det orättat, eftersom jag inte ens skulle nå upp till en tvåa på det. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt av det. Känslorna, som aldrig satt i ansiktet, utan gömdes djupt under ytan måste ha hängt som telefonlinjer över hela min kropp.

Antagligen gick han så lång utanför läroplanen att andra lärare skulle ha gått vilse och allmänhetens syn på vad som är rätt, och antagligen sket han i normer. Inga var mer förvånade än mina föräldrar på de där mötena när min klassföreståndare berättade att jag hade ettorochtvåor i alla ämnen utom religion och samhällskunskap, där jag hade femmor. Jag rykte på axlarna och drog upp byxorna för att stringtrosorna - utropstecken inte skulle sticka upp och gick sen bakom idrottsplatsen för att tjuvröka och tjuvläsa i religionsboken.

Några år senare träffade min mamma min klassföreståndare, som på en lektion sa att jag inte skulle bli någonting, någonting alls, sitta hemma och ruttna, föda barn tidigt, bli dömd till underklassvensson. Mamma berättade att jag börjat på gymnasiet och fick MVG och VG i alla ämnen. Att jag var klassetta i matte. Att min svensklärare hade anmält mig till en skrivkurs. Att jag varit en av de bästa på det nationella provet. Att jag vunnit min tävling i hästhopp. Att jag alltid borstade tänderna på morgonen. Att jag inte längre stannade borta hela nätterna, utan faktiskt använde min egen säng. Att jag skulle börja på universitetet och bli statsminister.

Jag önskar att jag mindes vad min lärare i religion och samhällskunskap heter. Jag skulle vilja berätta för honom allt det där. För honom allt det där som han sådde. Säga att jag älskar att han började pilla med lillfingret. Att han slet upp kanterna. Att det kanske är han som gör att jag nu läser statsvetenskap, att han hjälpt mig att komma hit, att han kanske har räddat mig från att bli ingenting, ingenting alls.

Den där om lördagskvällen

De kommer hem till mig, en efter en, efter en, men oftare fler än en. Och jag älskar det - älskar att samla dem, som frimärken i ett album, kunna sitta och titta på dem och hallå det här är mina vänner! Stolte mannen blir full först och skickar röda sms till mig, fast att jag sitter vid hans fötter.

Finaste muttrar lite för att hon inte är hos sin flickvän i Malmö, men jag skäller på henne och gömmer den svarta klänningen hon vill ta på sig, lägger fram den med färg, sätter en öl i handen på henne och ber henne att le.

På fest, Stolte mannen får för sig att sticka till ACE, kompis ska spela där, jag säger att går du nu kanske du ska fundera på var du ska sova inatt, följande natt, alla nätter. Det är första grejen vi är på tillsammans, som par, bjudna så. Jag säger det här betyder mycket för mig, planerat i flera veckor, det här är mina vänner. Säger gå om du vill, jag tänker inte tvinga till något, men var redo för konsekvenser. Finaste pratar med honom ute i hallen, säger jag gillade inte dig innan, du vet. Nu gillar jag, du är fin, ingen har behandlat Jenny som du, ni båda lyser som ljus när ni är tillsammans. Sticker du nu trillar du ner stegpinnar.

Han stannar.

Det blir utgång och vi har dragit med min rumskompis, som övertalar alla att gå till ACE och väl där hånglar jag mitt på dansgolvet och har aldrig varit så öppen som jag är nu, står mitt på golvet och skriker att jag är tagen, upptagen, med munnen mot hans. Det lyser och glittrar och hans kompisar börjar mjukna sina kanter mot mig.

Går vidare till Spy Bar vid fyraellerså, landar till sist mellan Finaste och Stolte mannen i min dubbelsäng, med handen i hans hand och armen runt Finaste.

Den där om att han är hemma nu

Jag, vi, ser honom genom glasrutan och han står där och ser lillebrorig ut och han ser oss inte, för han letar efter sin väska, där på bandet och jag lägger pannan mot rutan och bara tittar på honom, för han är det vackraste just där och då och ur högtalarna spelar de Feist och den där speciella låten kommer på och den hör egentligen hemma i en annan kärlek, men där och då är där och då och jag andas på rutan och det bildas andning och fukt. Han tar sin väska och går mot utgången och han går precis förbi där vi står och jag bankar, vill att han ska se, ska se mig, men han stryker sig över ögonen, försöker stryka bort tröttheten, och ser inte, inte mig. Och jag rusar mot där jag ska få hoppa upp i hans armar och han kommer ut och slänger väskorna och det är den bästa kramen jag fått. Just där och då.

Den där om att han kommer hem på onsdag

Och jag minns en gång när jag slagit honom med handflatan över kinden och han jagade mig runt halva vår by. Det var det året då han började växa om mig och jag inte längre kunde ge honom en spark i magen utan att det skulle få konsekvenser.

Både han och jag tränade för mycket på den tiden. Han fotbollochinnebandy, jag fotbollochridning. Vi var som små gaseller, kunde springa springa utan stopp, utan att någon av oss tröttnade. Hans andedräkt några meter bakom mig. Adrenalinet i benen. Som precis innan en fotbollsmatch och man tror att man ska trilla ihop för att benen är alldeles mjuka. Sen ljuder startsignalen och man har glömt allt det där.

"Stanna!" ropade han bakom mig. "Aldrig!", tänkte jag. Jag tror att vi sprang runt i över en timme. Barfota. Båda lika envisa, ilskan glödande inombords. Springa runt i en timme och bli jagad i en timme och hjärtat slår hårthårt, medvetet om att om man stannar så kommer något hemskt att hända, hjärnan tom på tankar, ögonen fokuserade framåt, periferin svartnar.

Plötsligt får hjärnan för sig att nu djävlar får det vara nog. Så den stannar av. Jag stannar av. Vänder mig om, får tårar i ögonen och viskar att "snälla, slå mig inte!" Han stannar en halvmeter bakom mig och i ögonen lyser förvirringen. Så har brukade det inte gå. Så här skulle det inte sluta.

Det var det året då han började vinna över mig. Den sommaren då han började hinna ikapp och hinna ifatt mig och välta omkull mig och fortfarande vara svartsjuk och avundsjuk och ha så mycket ilska inombords. Men något ändrades den där dagen. Jag gav upp. Jag böjde mig ner och erkände att han växt om mig. Pa längden och bredden och i hans ögon såg jag att han nu visste det.

"Snälla, jag orkar inte mer, kan vi inte bara gå hem?" bad jag.

Han gick närmare. Såg mig i ögonen. Log. Och sparkade mig hårthårt på låret.

Text skriven i augusti.

Den där om måndagsmorgon

Den där om att vilja veta

Och jag vill ju egentligen inte veta, samtidigt som jag skriker om mer, mer, mer! Och bilder målas upp för mig, där de ligger i sked och hänger från lampor och hånskrattar åt mig och jag vrider mig i plågor när hon berättar det, berättar det och säger att ja, S, hon har ju också haft sex med din, med honom, men hon ville inte ha honom. Och C, hon följde med honom hem och blev dödligt förälskad i honom, jag tror att de dejtade ett tag, sen dumpade han henne utan förklaring.

Och jag riktigt åmar mig, vältrar mig, gnider in mig i det jag inte vill höra. Fantiserar ihop hur de hade det i sängen, hur ofta de KNULLADE, hur mycket bättre hon var, hon som är plural, de. Hur han strök dem över kinden som han gör med mig, hur jag inte är, kommer aldrig att vara, den enda.

Och herre Gud, jag har knullat runt som amatörbilden av den blonda svenskan, har strukit andra i nacken, vridit, åtråt, gnytt inför andra, är ingen Madonna. Har lämnat och lämnat och lämnat utan att titta bakåt och skrattat dem i ansiktet och skrattat åt deras svartsjuka och förundran och blottat dem, där de stått nakna.

Och det är som att äta för mycket godis. Jag vet att jag inte borde, jag vet att jag kommer att må dåligt, må illa, men jag vill ha mer, fler detaljer. Hur han la armen runt hennes midja, hur hans panna vecklades ihop, hur han kom.

Och jag frågar några av dem, ber dem berätta, och de ler leende jag inte vill att de ska le. Men jag vill inget hellre än de ska le, vill inte att de skrynklar ihop pannan, som de där andra gjort. De som spottat på golvet när de hört hans namn, som om han vore Kato. Han har knullat. Runt. Och i fyrkanter. Och trianglar. Och jag vill inget hellre än att vältra mig. Men när jag får höra om S och C och F och A och H och andra S, som jag alla känner så har jag ätit för mycket. Jag mår illa.

Den där om omtentan

Jag gräver in rödmålade naglar i blått tyg, tänker aldrig mer, aldrig mer, aldrigmeraldrigmeraldrigmer!, men när vi landar femtifem minuter senare har känslan försvunnit. Ångesten ligger som en yllefilt över munnen och jag hatar att jag känner igen alla gator, vet var alla butiker ligger, vet var jag gillar maten, vet vem som bor var, vet ungefär vad alla familjer i de likadana husen kommer äta till middag ikväll.

Finaste möter mig och jag suckar suckar som kommer från djup jag inte visste att jag hade. Jag är klar med Studentstaden, vill aldrig mer åka dit, är klar, färdig, gå! Och fast att det inte är mer än fem timmar sen jag träffade honom så blir saknaden större när man är på annan, fel, ort. Tvingad hit av en omtenta jag inte borde omtenta, men tvingad till.

Vaknar mitt i natten, på soffa, av att jag inte minns definitionen av kommunalbesvär. Måste slå upp. Och som vanligt, innan tenta, hysteriplugga bara en timme, bara två timmar, bara lite till, mitt i natten, sen natt, tidig morgon.

Klockan ringer kvart i sju, mentalt varit vaken sedan tre. Fusklappen, som alltid skrivs, men aldrig används, ligger i väskan och lycka till-smset hårt tryckt intill hjärtat, omlindat, flera varv, som för hårt lindade gummisnoddar.

Skulle egentligen stanna till lördag, men filtarna kväver mig och jag flyr tillbaka till gummisnoddskänslor och lilla Storstaden redan klockan tolv:femtiofem.

Den där om Jenny

Gott folk.

I mars hände händelser som gjorde att den där Jenny blev anonym, kröp in i skalet, gömde sig. Hon, eller snarare jag, blev publicerad utanför det här, men valde att inte berätta det på bloggen, fast att fingrarna glödde och leendet sken som en norrlandssol i augusti. Hon var med i olika tidingsintervjuer (bland annat en i Neo) och frilansade lite, men valde att inte berätta det här. På stan blev hon väldigt liten, lite skygg och det kändes som om alla tittade på henne och visste vad hon hade gjort och skulle göra, vilket ledde till att hon fick ljuga lite då och då och gå omvägar med sanningen i den här bloggen.

Så flyttade hon till nya, lite större staden. I nya, lite större staden kunde hon bli lite mer anonym, smälta in lite mer, gömma sig smidigare. Nu känner hon sig redo. Nu kan de inte komma åt henne längre. Och kanske är det djävligt korkat och dumt som faen, men jag vill. Det är dags. Dags att komma ut igen.

Här är jag (och Lillebrors kompis Nisse). Hej.

Den där om Sound of Music

En öl frågetecken igår byttes snabbt mot sju öl och fyra fernet utropstecken. När man har druckit sju öl, fyra fernet spytt på toan på Pet Sounds och inte kan gå rakt eller inandas kebablukt ska man inte hyra film. Filmer vi vaknade med i morse:
Pippi Långstrump nummer o4 (Pippi hittar en spunk och Pippis jul)
Pippi Långstrump nummer o3 (Pippi i den första snön och Pippi går på tivoli)
East of Eden
Leaving Las Vegas
Sound of Music
Mio min Mio.

Jag tjurade tydligen skitlänge för att de inte hade Pippi på de sju haven på dvd.

Och ikväll ska jag inte till Spy Bar.

Den där om att komma ut

Alltså... det här med att lägga ut film är det bästa som hänt sedan ballongen uppfanns. Är såhär nära på att lägga ut en film på mig: I--I (normalnära skulle vara I-----------------------I). Det skulle vara lite som att komma ut ur garderoben. Har inget ljud på min dator, så jag vet inte riktigt vad som händer, men jag är i NY.

Den där om första dagen i nya skolan

Första dagen i skolan. Är alltid lika djävla överdrivet nervös för att jag ska få stå själv på rasten och se efterbliven ut. Hatar att vara själv. Hatar, hatar. Så jag satt på första lektionen och funderade på hur jag skulle få vänner och vi blev uppdelade i grupper och alla kände varandra redan, så klart. Så jag räckte upp handen och sa ungefär att jag har inga vänner och ingen att gruppa med... bara så ni vet. Och folk sket i det, för de hade redan sitt på det torra, de behövde inte vara efterblivna på rasten. Och jag fick skämmas. Men! Men! När jag åkte hem så kom det fram en tjej och du går master statsvetenskap va? Och jag jo och hon jag är också ensam, här är mitt telefonnummer, nu kan vi gruppa! och jag bubblade och pratade för snabbt och nu har jag en ny kompis, så nu är jag lycklig igen och har någon bredvid mig när jag ser efterbliven ut på rasten. Vi kommer att bli bästisar.

Min rumskompis och jag kommer skitbra överrens. Jag säger jag har spritt ut mina grejer i köket lite, hoppas det är okej! och han nickar och ler och ska måla om köksväggen och verkar vara världens snällaste och har en skitsnygg tatuering och går en skrivlinje och pratar mysig dialekt. Sen säger han Jenny, jag ska springa ut en stund, vill du ha något? och jag funderar och skriker skitdyra praliner!, men hinner gå innan han kommer hem. Vi kommer att bli bästisar.

Märkte idag att man kunde lägga upp filmer här. Här kommer en film på en man i Mexiko som dansar fult:

Den där om listan

Jomenvadjävlabra! Har gjort det igen. Näckat för min rumskompis som aldrig är hemma. Och grejen är att jag viiiisssssttteeee att hon skulle komma idag och flytta ut. Stod på toan och fönade håret. Näck. Hon kom in och jag iiiihhhhhh! och stängde dörren, men inte så snabbt för jag hade fönen i örat.

Nu bor jag med en ny rumskompis. En kille.

Ligger och har ångest för att jag är bakis och borde plugga, men istället läser en regellista som jag och Finaste skrev på fyllan.

Ett.) Drick aldrig när du ligger på rygg.
Sex.) Klappa alltid i händerna till the Hives.
Elva.) Dra aldrig i en matta som det står ett vinglas på.
Femton.) Stoppa aldrig in dina tår mellan någonannans tår.
Sjutton.) Svimma aldrig på en Ragekonsert. Det är bara okej på en Pojkbandskonsert.
Nitton.) Ta inte av dig bh:n om någon ber att få se dina bröst.
Tjugisex.) Skriv aldrig bara "jag har något att berätta!" i ett sms.
Tjugisju.) Ha aldrig bara fem minuter på dig att dricka en Sangria.
Trettio.) Ta aldrig i ett tuggummi som hoppat ut ur ett askfat.
Förtitvå.) Stick aldrig upp ett paraply i rumpan på någon du inte känner.
Förtitre.) Sitt aldrig och skäms.
Förtinio.) Gå aldrig till Stureplan.
Femtiofem.) Släpp alltid in Anna.
Sextiotvå.) Våga visa svartsjuka.
Sextiotre.) Gå alltid bakom ett kärlekspar.
Sjuttifem.) Skit i alla regler!

Den där om fredagkväll hos mina föräldrar

Pappa: Vem pratade du med?
Mamma: Jenny
Pappa: Vad hade hon gjort nu?
Mamma: Inget!
Pappa: Jo, vad hade hon gjort?
Mamma: Inget!
Pappa: Behövde hon pengar?
Mamma: Nej.
Pappa: Vad hade hon gjort då?
Mamma: Jag berättar inte, för du bara skvallrar för hela släkten.
Pappa: Det gör jag ju inte!
Mamma: Jo, minns du inte när du berättade att hon blev tagen av polisen i London, missade tåget i Tyskland, missade flyget till Mexiko, missade bussen mellan Belize och Mexiko, glömde sitt pass i Spanien och bröt revbenet på fyllan?
Pappa: Hahahahahahahahahahahahahaha! Vad hade hon gjort? Vem ska jag ringa? Vem behöver jag muta?
Mamma: Äh, det hade bara rört ihop sig lite med hennes antagning.
Pappa: Lillebror har brutit handen, där borta i USA.
Mamma: Va? Varför har du inte sagt något?
Pappa: Fick reda på det precis.
Mamma: Åh, min stackars, lille, lille son!
Pappa: Jo.

Mamma ringer Jenny. Jenny vet inte något om någon bruten hand.

Jenny: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Pappa: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Mamma: Men min stackars, lille lille son!
Pappa: Kusinen har fått en son. Han ska heta XX.
Mamma: XX? Vad är det för konstigt namn?
Pappa: Nej, det där var en censur av Jenny. Han ska heta...
Mamma: Men... det kan han ju inte heta, det heter Jennys nya, vi kan inte ha två sådana i släkten. Jag ringer och säger det till kusinen.
Pappa: Okej. Ska vi ha sex nu?
Mamma: Nej, jisses, vi har ju bara haft sex två gånger i våra liv! Båda gångerna lyckades vi få barn. Dessutom måste vi ringa och väcka Jenny tidigt imorgon, när hon är bakis, vi går och lägger oss nu.

På bild: världens finaste lillebror med två hela händer.

Den där om att akta sig

Det händer inte mig, det där händer inte mig, det kommer aldrig hända mig, det där kommer aldrig att hända mig.

Och det är förbannat djävla korkat att tänka så, för på sidan o2 så har tjuginioåriga Susanne blivit mördad, på sidan o3 har en fördubbling av antalet dödade cyklister skett, på sidan o4 går män fria från våldtäkt, på sidan 14 blir en kvinna skuren i låret av ett fyllo.

För jag använder inte cykelhjälm och de där, på de där sidorna hade lika gärna kunnat vara jag. De är jag. Jag håller mig inte undan fyllon med tillgång till kniv, vet inte riktigt hur en mördare ser ut. Jag har haft sex mot min vilja. Jag har blivit hårt, brutalt upptryckt mot en vägg, haft en hand tryckt mot min hals, en kropp som krävt vad jag inte velat ge. En kropp som lämnade mig hulkande och oförstående, för det hände fortfarande inte mig. Och han såg inte ut som en riktig våldtäktsman förrän efteråt.

Jag vägrar gå runt och akta mig. Jag tänker inte akta mig djävligt noga. För även om sidan o1 till 115 handlar om mig, så kan man inte leva så. Jag kan inte leva så. Då är jag hellre våldtagen och vunnen än icketagen och ständigt rädd.

Den där om att vara välkommen hem

Både Finaste och jag är så där nyförälskade att vi inte kan prata om något annat, vilket passar oss ganska bra, där vi ligger och sover i samma säng och råkar skeda varandra i sömnen i tron att det är någonannan, den där andra, vi skedar. Jag vaknar före henne, pussar henne på armen och går till jobb och hon har gjort mat, älskling, välkommen hem! när jag kommer hem från jobb. Finaste är skitdålig på att laga mat, men det är okej ändå.

Jag säger att jag måste ut och röka, men smyger iväg tvåtre minuter, runt hörnet och pussar pojkmun och när jag kommer upp igen så vet hon redan vad som hänt. Vi går ut och dricker öl och han möter upp när vi redan är fulla och han skrattar åt oss och varje gång han går på toa så utbrister Finaste att han är så fin, så fiiiiin, alltså! och jag pyser och pyr av stolthet. Varje gång Finaste går på toa så tokhånglar vi och viskar nära, nära. Och varje gång jag går på toa så fnissar de och diskuterar sanningshalten i spådomar.

Finaste försöker hjälpa mig att sluta röka, har till den sista på mig. Jag rycker på axlarna och säger att jag har ju bara rökt lite i sommar, men kommer sen på att det gått ett helt år. Jag har rökt ett helt djävla år och blir själv förvånad över hur länge det faktiskt är. Jag började röka på torsdagar, det var rökdagen. Helt plötsligt råkade varje dag vara torsdag. Finaste går till Apoteket och hämtar lappar och scheman och är engagerad. Jag muttrar mest.

På fredag åker Finaste till sitt nya span i Malmö och lämnar plats i sängen åt pojkmun. Flickfniss på morgonen byts mot pojkblås i nacken. Men fram tills dess har vi tid att dricka hundratusen öl. Jag och Finaste.

Den där om att växa upp

Jag övar på och försöker bli vuxen. Vad nu det är. Inte spilla, kladda, störa, fnissa för högt. Lyckas halvbra. Folk runt mig förstår inte och varför bli vuxen, det är väl inget kul? Men jo, ibland behövs det liksom, även om det inte är ballongigt, för hallå, jag är ganska så ovuxen och lite mer vuxen skadar nog inte.

Finaste är på besök och vi går till ICA och hämtar samma varor och fnissar, för vi tänker exakt likadant. Sen går jag och hämtar tomtebloss och chokladsås, som hon tvingar mig lägga tillbaka och hämta morötter istället och jag tokfnissar när vi kommer till kassan och jag har gömt blossen längst ner i korgen.

Jag gick inte ut och drack mig full i helgen. Jag träffar honom och hans kompisar utanför Debban på lördagen, men gick sen hem. Är vuxen. Men mest för att jag redan supit mig full några dagar tidigare, på firmafest och födelsekalas.

Har samlat på mig en bananflugssamling, för att jag har glömt en flaska med öppet vin framme. Plockar bort och vädrar ur. Är vuxen. Men vill inte ha ihjäl dem och stänger därför in dem i garderoben.

Jag manglar. Är vuxen. Visar honom hur man gör. Men grovhånglar sen och när han lyfter upp mig på bänken slår jag huvudet i hyllan bakom.

Lämnar tillbaka en tröja som jag verkligen inte har råd med. Kanske spara pengar? Är vuxen. Går och köper skivor för pengarna istället.

Jag jobbar och tjänar pengar. Säger till småkillar att hålla käften om de vill vara kvar. Är vuxen. Vänder mig om och böjer mig ner och slår i huvudet i en betongbit och svimmar av.

Jag åker till IKEA och köper förvaring. Köper lakan. Diskborstar. Är vuxen. Men måste köpa doftljus och hångla bakom ett duschdraperi.

Jag bjuder in internationella vänner till Stockholm och visar dem runt och går ut och dricker vin och går på utomhusbio och är finkulturell. Är vuxen. Men blir såklart fullast och tvingar alla att bada näck och röka på.

Så står jag bredvid honom och han stryker mig över håret och våra ögon möts i spegeln, där vi står och båda borstar tänderna och jag måste ge från mig ett tjut, slänga tandborsten i handfatet och springa till fönstret och panikandas lite. Han vet vad det gäller, när jag förklarar, behöver knappt förklarar, han klappar mig över kinden och tittar in i ögonen och nickar, och gör allt rätt och jag börjar gråta för att jag reagerar så här, VILL inte reagera så här. Jag vill kunna ta emot de här känslorna och känna de här känslorna och inte panika och nicka och säga att jag sparar pengar och har min egen lägenhet och känner mig färdig att skaffa barn. Samtidigt som...

äh, jag vill klättra i träd och bada näck och äta chokladsås med sked och vara uppe till fem fast att man ska börja jobba nio och ta emot desperata ögon med vilsna själar och jag vill kunna ha öltävling och vara kärast i världen och hoppa över de vita strecken på övergångsstället och svimma av för att jag inte ser mig för och få bulor och jo, jag vill hångla på IKEA.

Den där om röd bordellsoffssammet

Jag sitter på jobb och han essemessar att jag ska bränna upp hela Djurgården åt honom, för Hammarby håller på att förlora. Jag ler för mig själv, är fortfarande ett enda stort fjortonårsfniss runt med honom, och essemessar tillbaka och frågar om han vill ha ett gäng döda pingviner från Skansen på sitt samvete.

Senare, runt ett på natten, möter han mig när jag är på väg hem från jobb, ser honom på långt håll, där han sitter på en mur och fyllehälsar och prata med folk som går förbi. Vi lägger oss på trätrappa och röker och tittar på stjärnorna och han stoppar lurar i öronen på mig och lyssna på den här då! Men... den här måste du älska! När jag säger att jag inte gillar Bowie. Jag berättar om kompis, gemensam för oss, som i helgen sa att han och jag var så lika, han har haft sex med så många i Studentstaden och det vet ju jag hur det är. Han skrattar och jag fjortonårsler. Han påminner mig om en kärleksförklaring jag kärleksförklarade på fyllan. Om du lämnar mig nu så sparkar jag in knäskålarna på dig!

Han vill bada badkar och dricka champagne. Jag vill sova, för jag ska börja jobba tidigt dagen efter. Vi kompromissar och han fylleskjutsar mig, på min cykel, ner till Årstaviken, där vi dricker äppelsprit, badar näck i skitigt Stockholmsvatten och råkar spotta det på varandra varje gång vi försöker kyssas.

Jag lägger mig på rygg och flyter och allt omkring är mörkt och tyst och stjärnor - vem visste att de fanns i Stockholm? Och allt blir så där tryggt och sommarnattigt och en sån där sak som man kommer minnas för evigt, som tryggt och sommarnattigt, och klockan börjar närma sig fyra när jag skakar av köld medan han torkar mitt hår med handduken och DET ÄR JU SÅ HÄR DET SKA VARA!

Han hoppar upp på cykeln, men är fortfarande lika full, så vi bestämmer oss för att gå istället. Ibland slänger han cykeln åt sidan och passionskysser mig sådär så att jag tappar andan och på vägen hem snor vi en DN av en som delar ut. Han ber mig läsa högt på vägen och jag läser att Djurgården gått upp i serieledning och han fyllemuttrar håll käften, kanske mer med en punkt än med ett utropstecken, men jag är så trött att allt blixtrar till och mitt på Söder står vi och bråkar för att ingen säger håll käften till mig och herre Gud, ge dig! Och det där trygga försvinner och jag är millimeter från att börja gråta och jag tror att du ska sova i din egen säng ligger på tungspetsen, fast att jag vill att han ska ligga nära, nära och cykeln är mellan oss och ivägen och han tar tag i min arm, men jag slår honom från mig. Jag tjurar. Jag går på andra sidan vägen och han leder cykeln med den där sura minen målad över hela kroppen och vi kommer hem och jag måste svälja och svälja och jag kryper nära honom, men han muttrar mutter och jag tänker snällasnällasnällasnällasnällasnälla!

Sover tre timmar och vaknar av väckarklockan, släpar mig upp och tittar på sovande, finaste och måste gå till jobb. Klarar mig till elva, sen essemessar jag mjuka ord. Inga förlåt, för jag tycker inte att jag gjort fel. Ingen säger håll käften till mig. Biter ner naglarna i timmar, för han svarar inte.

Klockan två får jag svar. Han har precis vaknat i Jennysäng. Jag måste gå ut och röka, säger jag, men egentligen måste jag fullipa lite på avstånd. Han svarar med mjuka ord. Mjuka, som röd bordellsoffssammet. Och det slår mig hur mycket jag kommer förlora om jag förlorar honom.

Den där om att det regnade på lördagen

Jag ser Finaste komma gående längs med tåget och jag har gömt mig bakom en pelare, för att få stå ifred och i ro och bara titta på henne, men klarar inte att stå där längre för fötterna Men! Sprrriiiiing och krama! Så jag måste springa och fnissfniss och krama. Det var såklart underbart. De var såklart underbara. Jag blev såklart ännu mer kär i Badu, där jag stod längst fram. Och jag var klant, som vanligt. Glömde min biljett hemma, rökte ungefär sju cigaretter på raken, fick rökhosta, blinkade med ögonen och fick komma in ändå. Sprang på en av basisterna i Albert Hammond Jr och han var så djävla snygg att jag blev alldeles darrig på rösten. På efterfest till åtta, eller så, i en gammal symaskinslokal och ringde till den finaste mannen och fick pirr i hela kroppen. Sov ungefär entvå timmar, missade nästan mitt tåg hem, men hann tyvärr med det och fick sitta och trängas med barnfamiljer i familjevagnen. Inte det perfekta sättet att fira en bakfylla. Nu har jag inte sovit utan suttit i mitt fönster och pratat med den finaste mannen, den där mannen, den enda mannen, om otrohet, lösgodis och lamm.

Bilder, vänner. Bilder!

Den där om att det ska regna på lördag

Jag andas snabbt, snabbt och för ögonen över spellistan. Snälla, snälla, säg att det inte krockar! Men det gör det såklart. Jag kommer behöva springa mellan scener och ständigt titta på klockan och hur ska jag kunna hålla reda på vem som spelar var och när?

Jag och Finaste åker till Göteborg för att träffa upp andra vänner och kolla på lite musik. Vi ses sen, när jag är lyrisk och trött och har kysst Badus fötter.

Den där om irrande moln

Vaknar av att livet bitch slapar mig hårtsomfaen på kinden och jag måste panikandas, eller mer flämta lite och trassla mig ur skrynkliga lakan och ångesten ligger som en tjock djävla yllefilt över hela sängen, hela rummet och jag panikflämtar, måste ha luft, snubblar genom rummet, öppnar fönstret, ner i fosterställning.

Irrande moln ha fastnat vid bergets brant, ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta.

Vad fan har jag gett mig in i? Jag är fast nu. Har skrivit på ett kontrakt på en lägenhet "en längre tid". Master. Master i två år, Stockholms universitet. Knyter sammetsband till vänner. Och mannen. Mannen med ögon som tittar på mig och ler. Jag vet ingen som ler så stort och med hela ansiktet som han gör, när han ser mig. Inget mer ut och resa, flytta var jag vill. Och det får ner mig i fosterställning. Jag ser mig själv sitta och titta ut genom fönstret, det blir mörkare och mörkare och det blir vardag. Jag kvider på golvet.

Irrande moln ha ställt sig i solens väg, vardagens sorgefanor hänga så tunga.

Igår vaknade jag av att jag grät. En gammal mardröm, som jag drömde mycket förr, gjorde sig påmind. Knackade på den där dörren jag glömt att jag har och tog över mig helt. Jag vaknade av att jag gnydde och ringde mannen med leendet och han baby, du gråter ju! Och var utom sig, för vi skulle träffas om tio, men jag var tvungen att stänga in och av, vilket han sket i och kom hem till mig ändå.

Vintern stiger sakta ned i dalen. Jättarna le.

Jag låg där på golvet och panikade och kunde inte få luft och letade med irrande ögon efter mobiltelefonen när det slog mig. När hennes ord gjorde sig påminda. För på det där pappret jag behövde fylla i, innan, så tvekade jag ett tag innan jag kryssade i att jag tidigare känt mig deprimerad. Hör av dig om det blir fel. Du ska inte behöva vara ledsen. Då har du fått fel, så då byter vi. Det känns så djävla skönt att det kan vara deras fel den här gången, p-pillerna. Och den här gången, efter att ha panikringt, så kom vi fram till att det kanske inte är så dumt och fel att fastna. Att jag inte behöver hänga filtar över känslor och fönster och stänga in mig och hänga hänglås på känslorna, för kanske, kanske det går ändå. Och bara för att jag är fast så kan jag vara fri. Fast fri? Fri, fast... Och även om jag måste panika lite då och då, så kanske vill jag fastna, kanske är jag redo nu?

Den där om att ändra Jenny till Jonny?

Åh no! Jag har gått och blivit ungkarl - orkade inte tvätta, så jag gick och handlade nya trosor och lakan.

Den där om FJORTON FÖREVIGT!

Alltså. Alltså!

Egentligen är jag apfull och klockan är 21:58, en måndagskväll, för det var så fint väder och jag var i parken med vänner och käkade glass (och dracktydligen för mycke) men hållå, jag är halvledig mañana - då får man vara full, fast inte om man är gravve - samtal hos gyn i fredags:

gyn: ser att du rökerganska mycke
jen: jo
gyn: det ska man inte göra om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: man vet aldri...
jen: jo!
gyn: sen dricker du för mycket
jen: nja... allt är relativt
gyn: det ska man inte om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: fast man vet aldrig...
jen: jo!

Hallå! Världen ( världen = gyn plus mmmmammma) emot mig. Vill att jag ska bli skittjock.

Och i söndag (tror att det var igår) så övade jag på att vara ensam. Lämnade mobilen hemma, cyklade till park, helt själv, lyssnade musik och läste bok ochkäkade enmanssushi. Skittråkigt. Fast ändå. Världens mest sociala person måste lära sig. Tydluigen.

Och idag på jobb (fick mitt jobb för att jag var så djävla internationell - bott i Tyskland och kan spanska och pratar brittiska(!)) hade jag hand om en ryss ("kan" såklart ryska med) och han "one adult" och jag tyckte att han sa "one idiot" så jag asgarvade i typ två minuter in his face. Inte jättepoppis. Sen kom en kändis och jag fnissade när jag informerade henne om saker. Men alltså. Jag tar mitt jobb på allvar. Säkert. Säkert! Kan grunden i tyska, spanska, engelska, svenska, italienska (eller okej, kör spanska och förstår deras ita), norska, finska. Jag är så djävla bra. På att låtsas och nicka. Man bara ler och säger si! yes! pizza! pasta! kitos! Fast helst inte på en gång.

I helgen (kan fylla på med anekdoter här i evighet) så var vi ute och jag tog med vännerna till världens sunkställe nummer två (nummer ett är Kvarnen). De (vännerna) ville önska musik. Jag sa lycka till. De spelade liksom Sommer of '69, technoverren. DJ:n: "tjejer... jag tror inte att det här är ert place". Som om vi inte visste. Det var liksom efter tre och vi var despo. Plus att de hade billig öl, som jag fick ännu billigare eftersom... jag vet inte.

Fatta stavfel i den här texten, till exempel här oven. Orkar inte byta. Ska fan gå och handla typ glass. Så att mitt bmi blir ashögt. Det ska man inte ha om man bvill bli gravve.

Den där om fredagskvällen

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om tjugifyratimmarsdejten

Jagklararinteavattinteskrivaomhonom!

Gah.

Jisses.

Rött ända ut i fingertopparna och det droppar känslor från alla vrår och jag torkar och torkar, men överallt där jag tittar och känner är det fluffigt och rosa och himmel och pannkaka och vi klarade av vår första tjugifyratimmarsdejt i måndagstisdags, när vi firade att jag klarat av att ha en vit vecka genom att supa oss fulla i parken och äta makrill, gräs över hela ryggen som borstades bort innan vi träffade hans vänner på Snotty och jag armbågade Fares på näsan. På vägen hem berättade han att vänner frågat om det var på allvar nu och jag frågade vad han hade sagt, men han ville inte svara. För så djävla irriterande är han, att han berättar att de frågat, men inte vad han svarat. Tog omvägar och ut på motorväg, körde runt och försökte villa bort mig när han svarade.

Tjugifyratimmarsdejt och hålla handen första gången ute på stan. Är ingen hålla handtjej. Och publikt? Oj. Det är förbannat jobbigt när killar tar ens hand och man måste låtsas klia sig på näsan, eller ta upp en cigarett för att slippa handen. Men min hand är hans att hållas. Med hans hand om min kan jag röka och bära väskan med samma hand.

På klippan dagen efter men du vill ju inte ha barn? Och jag log och svarade att nu är det annorlunda, det är ju bara när jag inte har pojkvän som jag låtsas som att jag inte vill. Kom på vad jag sagt och var tvungen att sätta mig med ryggen mot och rodna i några minuter. Pv-ordet. Spontanutkastat och jag som aldrig rodnar. Prat om att vi nu är vuxna, om Pride och om att Hammarby idag möter Malmö, på Söderstadion, och om ett av mina ex som spelar i Malmö.

En annan diskussion, som blev ganska het från min sida, där han erkände att han inte skulle bli lika upprörd om jag skulle ligga med en tjej som med en kille. Två olika grader på Helvetet. Jag blev sur och sa att det var en samhällssyn som nedvärderade lesbisk kärlek. Att två tjejer som är med varanda inte betyder lika mycket. Som om det bara skulle vara på skoj, inte allvar, inga kön, sånt som tjejer gör.

Och det här inlägget försvinner kanske snart, som de flesta andra om honom. Vill inte hänga ut honom här, för det känns inte rätt. Samtidigt som jag vill berätta för hela världen att nu har jag träffat den finaste som finns.

Den där om håret

Jag och mitt hår har alltid haft en ganska så harmonisk relation, till skillnad från min relation till mina ögonbryn. Jag bestämmer och håret lyder. Möjligtvis någon gång att det kommer in i en trotsåldersdag, sätter sig tjurigt på tvären som en ålderdomshemstant och skriker no way, José!, men oftast är det lent, fint och tuktat.

Men. Men! För några månader sen klippte jag av cirka 30 centimeter av det och nu djävlar har vår kärleksrelation gått över till någon slags medelåldersskilsmässa. Jag bönar, det strejkar. Jag plattar, det muttrar. Jag klappar, drar, trycker, det vänder icke andra kinden till.

Jag ser ut som en fransk sjuåring under Andra världskriget. Inbillar jag mig. En sån där unge som blev hemmaklippt av mamman, och hon hade inte riktigt tid, utan klippte lite på måfå. En sån där fransk sjuåring som sprang runt i gränder och spottade på katter och snodde bröd. Ingen brydde sig om hår, för det var krig.

Mitt hår är lockigt och stort och obestämt och inte alls sådär sofistikerat som jag vill (trettiotalsfransyska, morgonrock, rökandes, barfota, jobbar på bordell).

Vi ska snart på äktenskapsrådgivning. På rådgivningen kommer håret att uppföra sig och visa sig från sin bästa sida. Jag vet det. Min skitsöta frisör kommer skälla på mig för att jag inte inpackar och allt kommer vändas mot mig. Håret kommer skvallra om att jag påstår att det är en sjuårig horunge och inte en trettiotalskvalitetsvåp. Djävla hår.

För övrigt vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när jag tog på mig så här mycket jobb. Idag är det elfte dagen på rad jag jobbar och har åtta kvar. Facket någon? Jag vaknar, går till jobb, sitter och spänner käkarna, pratar lite spanska, lite engelska, går och dricker vin eller öl med folk, hem och däckar. Ibland hinner jag inte ens hem innan jag somnar.