Den där om Jenny i punktform

Punktform har blivit mitt nya sätt att kommunicera här och jag gillar det inte så mycket, men det är bättre än ingenting.

* Förra veckan lurade jag en ny kille på jobb att jag slutade tidigare än jag skulle, för att inte karma skulle bita mig i rumpan var jag tvungen att snabbt hitta någon godgrej att göra. Denna godgrej kom i helgen, när jag blev snuvad på 3oo kronor, vilket en kille på Götgatan lurade till sig då han sa att han blivit rånad och inte kom hem till Västerås. Jag gav honom pengar och han lovade att ge tillbaka. Skönt att karmagrejen inte bet hårdare än så, men det var ändå ganska hårt för...

* 35oo kronor i CSfuckingN och räkningar för 67oo.

* Förra helgen ringde en gemensam kompis till mig och Stolte mannen till mig och sa att hon skulle komma upp till Stockholm. Sist hon var här uppe hade hon och Stolte mannen sex (innan mig). Hon ville att jag skulle hälsa till honom att hon ringt, när jag inte kunde träffa henne. Då mådde jag fysiskt illa och sa inget till Stolte mannen förrän ganska långt senare. Jag kommer inte kunna skydda vare sig honom eller mig från sådant hela våra liv och det gör så djävla ont.

* Alicia Erian är en finfin författare.

* Jag har börjat springa på morgonen, INNAN jobb. Mycket stolt över mig själv.

* Om nio dagar är jag färdigutbildad. Det skrämmer mig mer än något gjort på mycket länge.

Den där om ice cream truckers

Vinrusiga och gräs på knäiga och pratat i muniga trillar vi Nytorgsgatan fram och jag har en hand i Stolte mannens och den andra kramar en surprisepresent till honom, sådana där man älskar, som bara kommer helt sådär här! Han frågar vem som vill ha godis och jag och Finaste skakar nej på huvudena och går hem, medan han går till godisaffärn.

Det går cirka tjugo minuter sen känner jag att han är utanför dörren där nere och kan inte komma in, så jag går ner och släpper in honom och berättar sen för Finaste att jag är synsk, vilket hon inte tror på, då lägger jag till att det bara är med Stolte mannen, men hon är fortfarande tveksam. Jag får övertyga henne under sommaren.

Så somnar vi, jag i mitteln, med en godispåse på magen, Finaste till höger, Stolte mannen till vänster till ice cream truckers.

Den där om den bästa sommaren

Jag ser henne komma gående på gatan och jag snabbar på stegen. På ryggen har hon monsterryggsäcken och i handen världens största väska. Hon trillar in i famnen på mig och flåsar mig i örat. Jag skrattar och äntligen!

Hela sommaren har vi på oss, innan hon flyttar tillbaka till Indien igen. Hon ska bo i min lägenhet och jobba på mitt jobb. Ta alla pass jag inte vill ha, leda mig hem när jag är för full, påminna mig om att ta med min lunchlåda. Min Finaste.

Den där om hipp, hurra hela dan!

Glad som en barnkalasballong: ska bli sambo.

Den där om mensen

Jag minns första gången jag fick mens. Panso fick mig att tänka på det hela med sin kommentar i förra inlägget. Jag var tolv år och det var på sommaren innan jag skulle börja på högstadiet. Jag låg i en kompis trädgård i bikini, med rosor på kind och solsken i blick. Så kom det blod på handduken och rent instinktivt förstod jag att jag hade fått mens och det var pinsammast i världen. Spang in på toaletten, stoppade papper i trosan och cyklade hem det snabbaste jag kunde, genom skogen, över bron.

Ett år senare lärde en kompis mig hur man stoppade in tamponger. Hon stod utanför toalettdörren och guidade mig (men tryck in den nu då! Kan du inte? Gud, vad du är mesig!) och jag stod inne och skrek att det går iiiiiinte! Jag var trång som en enåtiosäng för två personer, fast att jag hade ridit sedan jag var sex år. Och även om det sägs att mödomshinnan är en myt, så var det något som var ivägen.

Jag snodde bindor av mamma istället. I flera år. Och hon måste ha märkt något, men hon sa aldrig till. Jisses, mensen var verkligen hemlig i flera år. Minns att jag till och med tvättade mina egna trosor. När/om jag får flickor ska jag ha det där samtalet när de är typ tio. Papper i trosan är inte så kul.

Den där om bussdjäveln

Precis när jag påstår i mina kommentarer att jag inte tycker att det är så farligt att cykla i Stockholm så är det en bussdjävel som kör på mig när jag är på väg till träningen. Okej, han kanske inte direkt kör på mig men hade det stått en tant på trottoaren och tittat på hade hon nog blivit skiträdd. Jag blev mest arg och sparkade på bussdjäveln.

Förloppet kan ses ovan, även om det inte är så tydligt, för jag har bråttom, måste hinna duscha innan jag ska på tjejdejt. Hade jag inte nitbromsat så hade jag varit ganska mycket mos idag, bara för att SL måste hålla sina tider. Tack för det bussdjävel nummer två, på Nytorgsgatan, på väg söderut, vid kvart i fem.

Obs: det till höger om cykeln är trottoaren.

Den där om Celebrity Rehab

Jag plus pojkvän har skaffat oss en ny guilty pleasure: Celebrity Rehab. Vi var så fast i helgen att vi åt framför datorn och för att hinna med att ha sex stoppade han in den lite från sidan medan Daniel Baldwin hoppade av programmet.

Den där om cykelhjälmen

Herre Gud, herre Gud! Jag har blivit vuxen. Eller svensk. Eller en riktig stockholmare; jag cyklar till och från jobb med cykelhjälm.

Jag känner mig mesigast i stan (även om 2/3 i Stockholm har hjälm när de cyklar, något som måste förvirra/roa turisterna), men valet mellan att vara tufft och säkert har helt plötsligt vägt över i säkerhetsskålen. Det, sluta röka och bara äta mörkt bröd - jag kommer säkert att leva tio år efter att alla mina vänner och pojkvänner dör som straff. Kommer att sitta ensam och doppa Finska pinnar i mitt te, så att det blir sån där äcklig sörja i botten av koppen.

Den där om mexikexet

Det som är bra med Facebook det är att man kan gå in och se att Mexikoexet, ni vet han jag gifte mig med, har gått från att vara "single" till "in a real ship", vilket gör att man blir väldigt lättad och inte längre behöver ha skuldkänslor över att jag träffade någon annan så snabbt efter honom, valde att ignorera hans mail och inte berättade något förrän långt senare.

Den där om att hälsa ångesten välkommen

Jamenhej, ångest!

Googlade bloggen och märkte att det var några som tyckte att jag uppdaterade för sällan och någon som slutat läsa mig, så jomenhallå, överpresterarjenny, nu måstemåste jag skriva något (alternativt lägga ner bloggen, eftersom jag alltid vill sluta och stänga av när något dåligt händer) och om jag skriver något kommer det att bli kasst, för konst skapas genom lidande och ända sedan jag blev lyckligt kär har jag inte kunnat skapa och har fått lägga ner mitt bokskriveri, som kommit till sidan hundra, eller så, han är inte min musa, han är min motmusa, djävla skit!

Den där om oss i femman

Vi gick i femman och fick vara med i Vi i femman, och var okej, men inte toppenbra; hamnade någonstans mitt på listan och fick varken vara med i radio eller Teve! även om vi hade hoppats på Teve!. Vi tog den där sprutan som man svimmade av - stelkramps, och satt på tjejrad i bara trosor och lyssnade spänt på de med efternamn som började på A: Andersson, Anderberg, om någon av dem skulle skrika där inne. Det gjorde de aldrig, men de kom ut med ett plåster och hemska historier om hur ont det hade gjort. Fast ont gjorde det så klart när jag berättade för farmor.

I femman hade vi skoldisco för lågstadiet. I flera veckor i förväg planerade vi snacks och låtar och vem som skulle dansa med vem: i slutändan dansade vi mer än lågstadieungarna, tog upp matsalens omgjorda dansgolv för kvällen, där vi sjöng med i vad Troll och Sandra sjöng. Jag hade haft ansvaret för popcornen och gjort micropopcorn, aka lyxpopcorn, tagit A4-papper och snurrat till strutar, tejpat igen och fyllt med popcorn. De såldes för fem kronor. Slickade på ett salt S, som verkade mycket saltare då än nu, såg på medan Dennis stoppade in hela i munnen på en gång. Dennis, som alltid tittade in i vårt omklädningsrum efter gympan och som senare åkte med mina rullskridskor nerför Bananbacken, så att de gick sönder.

På rasterna i femman spelade vi bollruta, fast att 5b snodde alltid vår boll och la den i kapprummet. Vi brottades på bänkar och jag kunde klå de flesta av killarna, fast att jag var späd som en kyckling. Vi gick absolut inte iväg till ICA som låg bredvid skolan, för det fick man inte. Utom Dennis då. Eller, han fick inte, men han gjorde det ändå. Vi satt i bänkar som var uppdelade i fyra och vår lärare lärde oss kroppsdelarna, men tyckte det var för pinsamt med kön och därför svatpennade bort dem.

I femman var framtiden långt borta. Vi började få bröst, men visste inte vad de skulle användas till, utan skämdes mest över dem, eller bristen av dem, på gympan. Vi hade ingen aning om att det fanns en värld eller ens en verklighet. Vi pillade på sönderkliade myggbet och visste inte att det fanns barn som blev våldtagna av sina egna föräldrar. Och för farmor berättade jag att stelkrampssprutan var det ondaste jag varit med om.

Den där om att jag älskar dig så mycket...

Jag förvaltningsekonomiseminarar och blir irriterad på nivån på samtalen och diskussionerna: är van vid teoriifrågaställning och högt flygande tänkande och när en av tjejerna har förväxlat inköpare med ekonom på ett företag, som är privat och inte statligt, som det skulle vara, måste jag ursäkta och låtsas gå på toaletten. Tittar mig i spegeln och andas lugnandetag.

På kvällen, i Studentstaden: tusen eldar på ängen, grillning och bag-in-box. Sisten in vinner. Klockan blir kallt och vi går in och fyllehoppar i kompisens säng. Så kommer den på stereon, som en knytnäve i magen

Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag.

Det svider i näsan och mina fyllesteg hinner fram till stereon innan min hjärna gör det, så min hjärna fortsätter sjunga med

Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig

Och jag kan inte hindra mig längre, utan frågar pojkvän när han låg med någon annan sista gången. Svaret svider mer än låten gör.

Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren

Den där om sol

Jisses, vad det suger att jobba om varandra. Han kommer hem klockan halv nio på morgonen, efter att ha suttit i konferens med halva världen och har tröttögon och klapp på kindhand. Lägger sig bredvid mig och andas mig saktare och saktare i nacken tills jag måste gå upp, en halvtimme senare för att gå till jobb/åka till skola (jo, hoppade på vagnen igen. Hej prestationsslashångestjaget!)/skriva.

Men de där dagarna gör att när man får ledighet tillsammans så gör den, känns den av, så mycket mer. Imorgon ska jag ner till Studentstaden och a-nivå presentera ett arbete i förvaltningsekonomi och han ska följa med. Hålla hand på tåg (första tågresan ihop, om man inte räknar in i julas när han hjälpte mig på tåget med tungväska och inte hann av, utan fick hoppa av i Södertälje), köpa alldeles för dyra smörgåsar med för mycket smör och sova axel.

Och vet ni? I helgen ska det vara sol.

Den där om hans eget jävla Narnia

Jo, sen svarar jag lite på frågor om tjejbloggning här med.

Den där om Berlin

Världen har slutat imponera på mig, slår mig inte längre lika ofta i magen. Jag rycker på axlarna åt den och undrar om det är så här det ska vara nu. Berlin: jag älskar dig inte gränslöst. Jag är inte ens säker på att jag blev imponerad över huvudtaget. Såg jag fel dig? Du var inte så vild som jag trodde, inte lika rock n roll. Du slog mig aldrig i magen, du tröttade aldrig ut mig. Jag blev aldrig svettig. Jag har dansat bättre innan, knarkat ner mig och legat i rännstenen i städer med sämre rykte än vad du har. Vad hände? Var det mitt fel? Lade jag skärpan på något annat? Hade jag för stora förväntningar? Jag trodde att du skulle vara ett hela nattenknull.

Jag är besviken.

Den där om vad som hänt sen sist

Alltså. Jag hinner faen inte med mitt liv, det bara åker förbi, som när man åker skitsnabbt på motorvägen och försöker titta på fartränderna.

Ett.) Jag har en pluggkris. Vi läser Foucault och Wendy Brown och jag är van vid att kunna grejerna, eller i alla fall förstå dem, men det här går inte in, det är för flummigt, men nu är det

Men bekännelsen är en ritual där subjektet som talar sammanfaller med utsagans ämne; det är också en ritual som utförs i ett maktförhållande, för man bekänner inte utan närvaro - åtminstone potentiell närvaro - av en partner som inte är vilken samtalspartner som helst utan den instans som kräver bekännelsen, tvingar till den, värderar den, ingriper för att döma, straffa, förlåta, försona; en ritual där sanningen leitimerar sig med det hinder och de motstånd den haft att övervinna för att formulera sig; en ritual slutligen där själva utsagan, oberoende av sina yttre följder, åstadkommer inre förändringar hos den som formulerar den: den oskyldigförklarar honom, den återlöser honom, den renar honom, den avlastar hans synder, den befriar honom, den lovar honom frälsning.
- Foucault 2002:79


Och obs: det där var EN mening! Jag klarar inte flummet, så vips, igår hoppade jag av, med typ fyra veckor kvar på min femåriga utbildning.

Två.) I tisdags jobbade jag, blev inkallad för att det var så mycket att göra. Helt plötsligt kommer fyra tv-gubbar och en liten tjej som var översminkad och sa att de var från fransk tv och ville ha med mig. Sminktjejen var skitkass på engelska så jag föreslog att vi kunde ta det på franska. Sämsta grejen jag kommit på sen jag näckade för en amerikansk resereporter. Jag kan ingen franska. De sa vad jag skulle säga och jag sa det. Jag kommer vara som en sån där som bryter skitkonstigt och folk kommer att garva åt i Frankrike. Jag tror även att jag bröt på spanska, vilket blir ännu märkligare.

Tre.) Stolte mannens mamma säger att hon är synsk och att Stolte mannen kommer att fria till mig på midsommarafton. Jag tror på den tesen, då han lovat att gifta sig med mig innan jag fyller trettio.

Fyra.) Jag har också övernaturliga förmågor, eller i alla fall speciella band till Stolte mannen, för i fredags när vi var och festade sa jag till min kompis Elin "titta nu, nu ska jag få Stolte mannen att titta på mig!". Sekunden efter tittade han på mig. Det var tufft och Elin skrattade åt oss.

Fem.) I helgen ska jag på bröllop. En av mina bästa vänner från Studentstaden har slagit till och jag är överlycklig över att få träffa alla, men lite spänd över hur de ska reagera över mig och Stolte mannen, som ju också gått i samma klass som alla vi kommer att träffa.

Sex.) Sen ska jag på kärleksresa till Berlin.

Sju.) Stolte mannen är kär i skräckfilmer och tvingar mig att sitta bredvid. Förra veckan såg vi Cloverfield. Sen dess har den inte lämnat mig ifred och jag kan inte bestämma mig för om det var för att den var bra eller för att jag fortfarande är skiträdd.

Det är vad som händer här. Plus att det är för mycket sol, jag får ångest och måste gå ut, inte sitta inne. Häpp!

Den där om killarna

Alltså - det finns så djävla mycket stört folk där ute. Och en del av dem har jag dejtat. Därav en finfin lista på de fem största stördheterna jag legat eller funderat på att knulla med:

Fem) Den här killen dejtade jag lite kort när jag bodde i London. Han var från norra England och jag kan väl inte precis påstå att jag höll särskilt länge på det att ge bort det där fina som vi flickor har. Det vita var i och för sig vid den här tiden redan ganska besudlat.

Typ andra gången han besudlade mig (vi hade för övrigt skitdålig sex, jag kände knappt när han var inne, var mest med honom för att han kände folk som kände folk...) frågade han om han fick kissa i mig när han kom. Jag trodde att jag hört fel, han pratade lite konstig dialekt, men svarade för säkerhets skull nej.

Typ femte gången vi hade sex (jag veeeet, men han kände fortfarande folk som kände folk som släppte före mig i köer så att jag kunde få hänga med engelska storheter som Craig David (skjut mig nu!)) frågade han mig igen och efter det så kindpussade jag mig fram i köer själv.

Fyra) En kompis till mig hade en annan kompis som jag absolut var tvungen att blinddejta när jag flyttade till Stockholm 2006. För vi var så lika. Killen var fastighetsjurist och kom direkt från jobb en fredag vi skulle träffas och äta. Han berättade att han var stressad och helst ville äta hemma hos sig, gick det bra? Nej, sa jag. För hallå, sånt ska man inte göra första gången, då blir man dödad. Han tittade på klockan och muttrade att Simpson började snart (sann historia!).

Vi valde ett ställe att äta på, sen började han trava. Skitsnabbt. Och prata. Skitsnabbt. Mest om hur kasst Konsum är. Efter ett tag orkade jag inte hänga med hans takt i mina klackar, så jag saktade av. Han hann gå ungefär hundra meter innan han märkte att jag inte längre hängde med, vände om och frågade vad jag sysslade med. Jag sa att det nog inte skulle funka och gick hem.

Tre) Psykologen. Psykolog med inriktning på spindelfobi (!). Han förekom faktiskt i den här bloggen sommaren 2006. Och han får den här platsen för att han faktiskt sårade mitt pepparkakshjärta en del. Psykologen tjatade om att vi skulle gå ut i några veckor innan jag faktiskt gav med mig. Jag visste att vi inte alls var samma typ. Han var snygg på ett sånt där segelbåts och klockreklamssätt, medan jag mer är för skinnjacka och cigarett. Och han gick ibland i shorts.

I alla fall så började vi hänga ganska frekvent och jag sov hos honom en massa nätter, för han hade lägenhet inne i stan, det hade inte jag. En helg skulle vi ut och äta med mina kompisar, men plötsligt fick han förhinder och skulle ut till landet med sin bröder. Den kvällen gick jag ut till stället vi träffats första gången, med kompisarna. Det gjorde även psykologen. Med en ny tjej. Han låtsades inte se mig och jag var för chockad för att göra något.

Dagen efter skickade jag ett sms där jag skrev något om att somliga var rädda för spindlar, andra för att få sina hjärtan krossade.

Två) En av alla mina Johan. Hälften av alla jag dejtat har hetat Johan. Vi träffades en sommar i Skåne, och jag blev så där blixtförälskad som man blir ibland. Han var dock tillsammans med en tjej redan, som var lite ostabil, när vi träffades så ringde hon och hotade att ta sitt liv och sa att hon kräktes och fick feber för att han inte var med henne. Jag bröt med honom och sa att jag inte tänkte träffa honom förrän han dumpat henne. Så ringde han en vecka senare och sa att han dumpat henne och han och jag började träffas. Han flyttade i princip in hos mig och vi planerade att flytta till Malmö tillsammans och båda började kolla på utbildningar.

En kväll började han samla ihop alla sina saker och sa att han behövde tänka. Jag var helt förtvivlad och sprang efter honom och grät. Han åkte hem till sin mamma och vi hördes inte av förrän en månad senare, när jag gråtit ungefär varje dag och jag fått reda på att jag kunde ha smittat honom med hepatit C (helt annan historia). Och sen fick jag ett vykort från Tokyo, dit han åkt på semester.

Sen tyst. Och jag flyttade ihop med en killkompis, som senare visade sig vara M och min pojkvän i en massa år.

Och jo, typ två år senare fick jag ett mail av psykotjejen som berättade att de två hade varit tillsammans hela tiden vi varit det.


Ett) Guldstjärnan, det största psykot jag träffat är även den enda människan som jag polisanmält. Han var knepig redan från början. Han ljög om sin ålder, sa att han var tjugifem och inte trettiotvå. Betalade bussbiljett till mig från Sverige till Berlin, när han flyttade dit. Ville att jag skulle flytta med till Berlin. Visade upp mig på stan. Tog kort på mig som han visade sitt ex.

En helg sov mitt ex över hos mig, när han var och hälsade på från Uppsala. Guldstjärnan ringde från Berlin och blev helt tokig. Jag var väl inte jätteintresserad av honom utan knullade lite med min gamla kärlek.

Några dagar efter det började helvetet. Han ringde och hotade mig och ute var det sån där typsik skräckfilmsmiljö: regn och mörkt. Han sa att han stod utanför mitt fönster och är det någon gång jag varit riktigt, riktigt rädd så var det då. Fick polisbesök och polisbeskydd och jisses. Det där puckot är verkligen värd plats ett!

Den där om barn

Pojkvän och jag bråkar om vad våra barn ska heta. Vi ska ha enormt många, har båda velat sen tidernas begynnelse och borde kanske börja snart om vi ska hinna med alla. Dock har vi barnnamnsbråk. Vi är överens om att Charlie är ett finfint namn på en flicka och Cornelis på en pojke, men sen ryser han när jag säger att flicka nummer två ska heta Elise och jag spottar på marken när han envisas med Svante.

För några dagar sedan kom jag dock på de perfekta namnen. Jag ringde och pojkvän godkände. Finaste namnen någonsin: Nour och Saïd.

Och ps: kollar med lika delar förtjusning och skräck på Barnmorskorna, SVT och blir skitsur när de föder utan bedövning. Vill ha belöning och beröm för det. De duktiga djävla tjejerna. Måste man vara fröken Duktig till och med när man föder? Räcker det inte med att vi städar och tar hand om barnblåmärken och heltidsjobbar och pussar männen och minsann bakar alla kakor själv, för vi är så duktiga - måste vi föda duktigt med?!?

Den där om att mascaragråta

Det bubblade hjärtan och jag fulgrät av lycka, på Ikea idag, när vi handlade dubbelsängstäcke och dubbelsängstäckespåslakan med brodyr på.

Den där om lördagsunderhållning

Han låg bakom mig i soffan kärleksandades i bakhår, långsamfingrade ryggslut. Hans mamma på en sida, pappa på andra, som för att rama in oss i folkhemstavla. På teve, som för att kladda grädde på varmmos: teveUNDERHÅLLNING på bästa sändningstid; lördag, kväll, kallt ute vind som vina runt alla knutar den hitta (Bingolotto, Ofångad på ett fort, eller något sådant).

Reklampaus och hans pappa bara hämta mer rö-vin till oss från värmesprakandebraskök, jag kände han stelna till mot ryggslut, mot rygg, i hans kärleksandande. Och hade jag inte haft samma historia: kanske inte förstått? Inte känt hur hela rummet ändrade karaktär? Luften där inne ändras från att åka i krumelurer över/i folkhemstavla till att bli svår att andas, kunna tas på, skäras ut i fyrkanter som osten på ostbrickan, om man så velat.

Han högpratandes, som för att försöka dölja ljudet från korken som skruvas av flaskan: metall mot glas. Det tysta, men som hörs om man vill: flaska som närmar läppar. Snabba giriga klunkar. Tyst igenstängande av skåp i värmesprakandebraskök. Harklande. Han som nästan inte vågar andas, högpratandes. Ska bara gå på toaletten, stå där inne en liten stund, sen spola bara för att slänga ett ögonkast ut i köket, värdera skadan.

Låtsas som ingenting, för det är så man gör, så man gjort. Skratta som förut, även om allt är ändrat, ingenting går längre att ta på, golvet knakar även om man inte trampar på de knarriga ställena, men ingen låtsas om det.

Han, som kan se på sin pappa, när han har druckit. Hur mycket han druckit. Som på en skala: ett två tre fyra fem sex sju åtta nio, inte väl tio? Tio värst. Etta okej, men ändå besvikelsekämpa. Och nu när jag är där: pinsamt. Som om han får stå skamvrå för det hans pappa gjort.

Uppe, i gästsovrum, med playstation och liten bilbana på vänt till nästa generation, jag tar hans huvud mellan mina händer, en kind under var hand, tittar honom i ögon som inte vill bli tittade i, säger det inte vara hans fel. Inte hans fel att han måste försöka trampa på de tysta ställena.

Den där om att jag är välkommen tillbaka, tack!

Ha! De små gubbarna börjar få kontroll över min kropp igen! Idag vaknade jag och ville för första gången på ett tag inte dö. Visste till och med var jag befann mig och fattade att klockan var elva och varför den var det. Tog tempen och den visade under 39 grader, nu ligger den ganska stadigt på 37,9 och jisses, vad pigg jag är. Nös tolv gånger på raken innan, vid nys nummer sex tyckte jag det var skitkul, vid nys nummer tio var jag rädd att jag skulle bli en sån där som kommer att nysa i flera månader.

Vanlig djävla förkylning: välkommen!

Nu ska jag maila min professor och säga att jag inte kan lämna in det som ska lämnas in klockan fem idag, för jag har svimmat två gånger och varit nära döden. Undrar om hon godkänner det som anledning.

Den där om att jag inte alls svimmar som på film

De små gubbarna i min kropp stänger av system efter system. I går, på kvällen, slogs ryggen av och jag kan nu inte gå. Vet inte om det är min gamla skada eller om det är ryggskott, ont som faen gör det i alla fall. I morse skrämde jag livet ur pojkvän, som stod och borstade tänderna, när jag kom mot honom, febrig och böjd och svimmade lite. Vaknade några minuter senare av att han satt böjd över mig och Jenny?:ade.

Min kropp har aldrig motarbetat mig så här tidigare. I natt har jag sovit på golvet, för sängen var för mjuk. Och precis hade jag den goda smaken att spy på min kudde.

Den där om hela havet stormar

Jag vägrar mamma killarna jag bor med, tänker inte tjata på dem att städa och plocka undan. Tänker heller inte städa efter dem, för någon slags tyst kamp, men det funkar inget vidare. Har försökt säga till, städa själv, vara tyst, bli förbannad. Och själv är jag faktiskt inte särskilt prydlig av mig. Nu när jag har blivit sjuk har det blivit hela havet stormar i lägenheten och vi har inga rena tallrikar, trots diskmaskin.

Pojkvän har fått tag på världens finaste taklägenhet och sovloft (det där med världens finaste är hans ord, jag har inte sett den). Dit ska jag fly ett tag då och då, så jag kan få komma på semester från det här som håller på att göra mig helgalen och till den där martyren jag lovade att inte bli.

Den där om att jag trillade två gånger när jag gick till toaletten precis

Influensa.

Mina tankar hänger inte med när folk pratar med mig och jag svarar en milisekund försent, sådär som det blir när jag pratar med Finaste i Indien och man måste vänta på att det man sagt ska gå fram till henne. Ögonen hänger inte alls med dit jag tittar och jag blir yr, det är som om de är kvar där jag tittade sist. Det gör ont i hela kroppen och jag börjar gråta när pojkvän kliar mig på ryggen för det känns som om han ska slita av min hud.

Han, som alltid gör mat till mig, försöker laga mina favoriter (han är en sån där som gör egen bearnaise och som gröper ur körsbärstomaterna för att använda urgröpet till dressing), men jag kan bara äta två tuggor sen orkar jag inte mer.

Jag tar upp texter jag måste läsa för ett seminarie nästa vecka, men det går inte. Jag somnar med afyrat i handen och vaknar svettig och frusen och svär över att jag inte kan vara sjuk, det går inte, jag får inte.

Den där om vad jag kommer att ha på mig i vår

Att pendla till Uppsala och vara seminarieledare på engelska för att vi kommit upp på den nivån nu och läsa tusen sidor i veckan och gå upp klockan sex och äta ett äpple på stående fot och pendla hem med huvudvärk och inte hinna träffa pojkvän för man måste läsa 600 sidor och stressa till träningen där man glömt boka, så man får inte plats.

Det där gör inte så mycket när man hittar ett Drömplagg.

Den där om kaffe

Han vaknade av ingenting handen på hennes bröst, mjuk och varm rundning passade i hans hand: perfekt! Det var som om hennes bröst formats efter hans hand och inte tvärtom, som om det liksom gled in mellan fingrarna, som något lösare än hud. Han hade bröstvårtan mellan pek- och långfinger, hennes andetag högre upp hördes. Han lättade med handen från bröstet och blåste på det såg små fjun, som längst ner på en fjäder, ställa sig upp, giva akt för honom.

Ljuset sipprade inte in från utanför: det trängde sig in armbågade sig fram visade att det var starkare än mörkret. Han slickade sig runt munnen kände skäggets strävhet mot tungspetsen bet tag i underläppen och undrade varför han alltid vaknade av ingenting.

Hon utbredd på madrassen bredvid honom ett ben utanför ett innanför. Täcket. Köpt på Ikea av honom två år tidigare, egentligen med förra flickvännen (ingenting man berättade för nya som inte längre var ny). Han tittade på hennes tånaglar som var målade i rosa så himla typiskt hennerosa. Hon var rosa och rosor mer te än kaffe och om kaffe: kaffe med mjölk. Så irriterande sjävlklart av hennes fjun att ställa sig i givakt för honom. Tidigare hade de älskat för med henne älskade man. Han hade strukit henne över håret och viskat i hennes öra jag älskar dig, hon: jag älskar dig med i tillbakaöra. Hon var mjuk och han hade kommit in i henne mjukt, som te med mjölk, tagit henne mjukt, medan hon låg där mer än tog honom tillbaka, men sen hade han hade kommit som kaffe och hon hade pipit akta täcket! !!

Egentligen ville han bara vända på henne där och då och knulla henne det hårdaste han kunde i hennes djävla fitta. Knulla henne kaffe.

Den där om påskafton

Jag har för höga klackar lite för stora skor. Läppar och naglar är lite för neont rosa och min klänning är en sån där kort och tajt som är poppis nu och som jag funderar på om man kan ha när man är tjugiåtta och inte längre arton. Ett litet hål på strumpbyxan och påskgodis i jackfickorna. Han tar fram en cigarett och jag frågar om jag får slå av den med min drinkpinne, som på film och han säger nej. Jag frågar igen och han säger okej, bara du inte slår mig på näsan! Jag vinglar till, slår till och träffar honom på näsan.

Han blir skittjurig och jag låtsas som om jag skiter i honom samtidigt som tårar bildas i magen på mig. Stänger porten bakom mig och går upp till de andra som skrikdansar till dåliga schlagers. Värdinnan far förbi med en trasa för ett tredje glas vin har spilts på vitmattan.

Han kommer upp och lägger en hand på min rumpa. Allt är redan glömt och jag ställer mig på hans fötter och vi dansar tillsammans medan han viskar i mitt öra hur vacker han tycker att jag är.

Den där om att ligga som en Robinsonö

Det var back in the day, jag hade precis flyttat till Stockholm för andra gången, för att stanna för evigt, vilket senare visade sig inte vara för evigt. Jag bodde i en tvåa med elspis, Svenssontapeter, orange inredning i köket och tjejkompis i rummet bredvid. Visserligen i tredje hand, men ändå okej centralt. Den där rivande frustrationen som bodde i mig då, som senare skulle leda till den värsta, och hittills den enda, depressionen jag haft, tvingade mig ut varje morgon för att springa ett varv runt Årstaviken. Varje förmiddag stod jag och väntade på t-banan och det kändes som om jag behövde skrika rakt ut, eller riva mig med naglarna över hela kroppen, för den där frustrationen gav inte vika, den petade på mig med en envishet jag tidigare aldrig mött.

Den våren fick min tjejkompis i rummet bredvid inte sitt studielån, eller sitt studiebidrag, för hon låg efter med kurser från terminen innan. Vi levde i perioder, från januari till april, på ett lån: mitt. För runt sjutusen skulle vi betala hyra och mat för två personer. Treåfem i månaden var.

Och nu, när jag har okej med pengar, så saknar jag den tiden lite. Vi sökte oss genom Stockholm, åkte ut till Skärholmen, snokade genom hyllor, i jakten på det perfekta priset. Blev uppfinningsrika. Fick ett blomkålshuvud att vara en hel vecka. Gjorde soppa på buljong. Gick på gratisgrejer. Drömde om mat. Vi kunde ligga som en hel Robinsonö och prata om lingonsylt och berg av köttfärslimpa, smörstekt färskpotatis med dill, vin.

Det var så djävla knapert. Vi hade verkligen inte råd med något annat än mat och hyra. Den tjugitredje varje månad hade vi en femma kvar att dela på och då kunde vi gå först till ICA sen Konsum, sist till Vivo för att försöka hitta det billigaste priset på lök, för att sedan göra soppa på det. Löksoppa. Mättar inte alls. Speciellt inte när man är ute och springer varje morgon, vilket gör att aptiten går i tak.

En gång var jag ute och handlade själv och var grymt djävla Robinsonsugen på en Japp. Alla kvitton från det jag köpte lades i en kruka i köket, så att hon kunde betala tillbaka sen, när hon fick pengar. Jag tog en Japp, men var tvungen att lägga en sån där stoppgrej mellan Jappen och mina andra varor, så att det inte skulle synas på kvittot att jag köpt det. Jag åt det på vägen hem och fick så nedrans dåligt samvete och ont i magen hela dagen.

I april fick hon hela terminens CSN retroaktivt. En klumpsumma. En hel del gick till mig. Vi satt på golvet i hennes rum och nästan grät av lycka. Och den kvällen åt vi köttfärslimpa och drack vin. Den godaste köttfärslimpan jag någonsin ätit.

Den där om att det är tur att jag har bra smak när jag är full

Böcker jag tydligen råkat beställa på fyllan:

Emma, vem är du?

Silvermasken : en kort biografi över drottning Kristina

Helen of Troy

Kärlekens brutala språk

Historieböckerna skyller jag helt på en obsession på historia som återväckts sen jag började kolla på the Tudors. Har ni tips - ja tack! Nu ska jag hämta paket på posten!

Den där om relationsteorin. Yao.

Ey, du måste vara speciell, intellektuell, parallellt, tillfredsställa mig sexuellt.
Måste funka i sängen för att hålla i längden.
Om du bara tänker på dig själv, har du missat poängen.
Ey, det handlar om å ge och ta, om du e den som ba vill ha: kan du dra!

Ni minns när jag ville ha hatt på när vi knullade? I torsdags var det pojkväns tur. Han fyllde och skulle tvunget ha sin fotbollskaptensarmgrej på during morgonsex. Det var oväntat sexigt. Sen drog vi till Centralbadet, hängde lite med en massa gammelfolk, pojkvän blev stött på av Staffan Westerberg i ångbastun (visst är det skönt att vara naken? Jag gillar naken!), drack champagne, badade bubbel, fast man inte fick med bubbel.

Bada bubbelbad, ge mig massage, göra mig glad när jag e lessen och allting e knas.
Jag vill ha mer än dom flesta, något extra.
Så är du man nog: vågar du å testa?

På natten somnade han naken, men med slipsen på.

Och! Och! I lördags var värsta partykvällen: full som en alika, partyskorna på. Eller så var det så att jag fick träffa hela hans familj för första gången och sen tittade på Melo med hans mamma och pappa, där hans pappa tyckte att Bengtzing hade en härlig bit, hans mamma gjorde mysbricka med ost och kex på som de alltid gjorde när han var liten, jag var ganska full och sen, när vi skulle sova i nittiosäng i pojkrum vågade vi knappt röra varandra på könsorganen.

"Vad vill du ha yao?"
Jag vill ha kärlek och respekt,
nån som vet hur man gör när ljuset är släckt.

Den där om babysängen

Han tar mig i handen och jag kärlekspirrar fortfarande i magen. Säger att jag ska följa med på fotboll, men jag skakar på huvudet: hårlockar som flyger och säger måste plugga, vill inte stå där isfötter och tråkblick. Han pussar mig på kinden och trallgår för att stå isfötter. Han går och det blir så där tomt som det bara blir när man umgåtts med någon länge, som sen åker. Det är liksom tyst fast att man spelar Nick Cave på högsta plusplus, så tyst att man måste systematiskt äta upp alla russin som köpts.

Uppsats i oändlig röra. Jag började dra i ändar som satt fast och pilla på delar som inte var trasiga, nu ligger allt i en .docfil och jag vet inte vad som är början eller slutet. Planerar istället pojkvänsfödelsedag och tittar på lägenhet. För det har börjat pyra i tanken och även om vi båda säger nej och inte än, så smyger vi runt på vår först lägenhetsvisning tillsammans och låtsas att vi har långtflygna planer om köksrenovering och babysängsplacering. Det är som en hemlighet, som bara vi vet om, fast att vi är som alla de andra paren på den där visningen. Jag piper när jag ser kakelugnar och på Åsögatan hittar jag mitt hem och viskar i hans öra att vi kanske ska slå till ändå? Han ögonglittrar mot mig och säger baby, här, bredvid vår säng, ska babysängen stå!

Den där om sexualitetens historia, band ett

När jag var i Indien satt jag med ett gäng litteraturstudenter från Göteborg runt ett bord och åt alldeles för stark mat när de frågade mig vad jag gjorde. Jag berättade att jag läste master i statsvetenskap och de blev överraskande imponerade. Sa att de hade hört att det var ett av de tuffaste ämnena man kunde plugga. Jag rykte på axlarna och sa att jag inte tyckte det var så jobbigt. För jag har inte tyckt att det är så jobbigt.

C-terminen lästes in ganska lätt, nynerkärad. Jag pluggade bara kvällen innan till en tenta i politisk teori som jag klarade alldeles för lätt. Skrev uppsatsen på halvfart. Blev nästan arg på hur simpelt det var.

Tills nu. Den här terminen. Eftersom mitt program, som jag läste nere i Studentstaden, gav mig en examen även i sociologi har jag nu inriktat mig på politisk sociologi och kulturanalys. Jag har precis gått genom litteraturlistan inför kursen som börjar i april. Mellan april och juni ska jag läsa 32 böcker. Och med feta bokstäver längst upp står det att vi måste läsa pärm till pärm. Pärm till pärm tidigare har betytt hoppa över en massa, men det kommer inte att accepteras här. Dessutom finns det "READING LIST (recommended, though not compulsory reading)" på ungefär 50 böcker. Lyssna här hur kul jag kommer få:

Inglehart, Ronald, Welzel, Christian, Modernization, Cultural Change, and Democracy: the Human Development Sequence (approx. 300 pages).

Eller varför inte

Brown, Wendy, Regulating Aversion. Tolerance in the Age of Identity and Empire. 288 sidor.

Dock ser jag fram emot

Foucault, Michel, Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta. 160 sidor.

Jag ligger redan vaken och funderar på hur jag ska hinna. Men framför allt: hur faen jag ska ha råd.

Den där om att vara borta en helg, så har ni skrivit femtioåtta inlägg

Hade jag haft en trumpet hade jag, felfritt, blåst en liten fanfar på den nu.

Såklart gjorde han succé, kramade mamma det första han gjorde när han kom in i hallen, morgonklappade katten på magen, diskuterade politik och världskrig med min pappa, lät min lillebror köra bilen från Stockholm, dasade med mina mostrar, lånade ut sina sextiotalsglasögon till kusinerna, kom ihåg alla bebisarnas namn och knullade mig på gästtoaletten. Och jag frågar mig lite om jag verkligen hade väntat mig något annat.

Själv tog jag en koffeintablett innan pappas sextioårsfest, fast att jag senast jag gjorde det var hög i två timmar och fnissade konstant. En av mina kusiners män (min bordsherre) frågade om jag redan var full och när jag skulle hålla tal inför alla de hundraplus inbjudna var pojkvännen tvungen att dra mig i klänningen när jag pratade för fort.

Men ljuset var inte så mycket på mig. Bara lite när en moster, som vanligt, frågade om jag aldrig tänkte skaffa mig ett jobb, när jag skulle vara klar med min utbildning, när jag skulle komma "hem" till Skåne och ifrågasatte om jag verkligen ville uppfostra barn i Stockholm. Pojkvän räddade mig genom att säga att när den tiden kommer får vi ta den frågan då. Sen buggade han henne yr.

Och jag hämnades med mitt tal. Med mitt feministtal, som mamma hade varit lite orolig över, men som möttes av hurrarrop. Ropen skalla: pappaledighet till alla! Och när jag dansade med pappa sa han att han var stolt över mig. Det är det som räknas. Nu har vi ungefär trettio krigsDVD:s i Stolte mannens hall att se, som han lånat av min pappa. Det känns inte lika kul.

Den där om ett rörigt inlägg som förklarar varför jag gått på studentbal två gånger

Jag hade hunnit fylla arton, utan att precis stressa mig dit, och var lite mindre naiv, lite mindre blå i de där bruna ögonen. Hade sett hela världen, hela världen samlad i mitt lilla samhälle eller på turistorter runt om i Europa, visste hur folk fungerade, samtidigt som jag var nyfiken på vad som fanns i de världar jag inte besökt. Var fortfarande uttråkad till den grad där jag gjorde saker och sa saker för att uppröra, tillröra, vidröra, för att få reaktion, för att roa mig själv mer än andra.

Rastlösheten fick mig en fredag i mars att hångla med skolans snyggaste kille, sista året på gymnasiet (och jag är faktiskt helt ärlig här, med snyggheten, han blev framröstad till det i en icke-officiell, men åh, så viktig tävling innan han tog studenten. Året efter kom jag att bli tvåa i snyggast klädd, men det är en helt annan historia) och senare, för att röra till det lite för mig, mest på skoj, på ett vadslag, fråga ut honom på en dejt. Det var måndagmorgon, i mars, efter den där fredagen när han hade hånglat med mig över ett bord, dansat tryckare till sista dansen, fått nej till förfrågan om jag ville följa med honom hem. Egentligen tyckte jag inte han var särskilt snygg. Ni vet killen: höga betyg, fotbollskille, gick natur, blond och lång. Helylle och mammaidol samtidigt som han säkert smygrökte och våldtog trettonåringar.

I alla fall: jag gick, en måndagsmorgon, i mars, fram till honom och sa ”... (har till och med glömt bort vad han heter, vi kör på Gustav) Gustav, har du lust att prata lite?” och han sa okej, och vi satte oss på en sån där parkbänk som har bord. Så frågade jag honom om han ville hitta på något någon dag, varpå han såklart ville det, vilket jag inte hade räknat med, eftersom jag var lite tonårskär i mitt ex som nu är fotbollsproffs (skulle faen satsat på honom, han tjänar säkert skitmycket pengar nu!), men i alla fall så ville han det och det hade jag inte räknat med, jag gjorde grejen mest för att få en spritflarra och lite pirr i magen av nervositet.

Jag tror att det var för att jag var ointresserad när vi träffades som han blev så intresserad. Gustav. Jag satt och tuggade tuggummi och läste Nabokov, Lagerlöf och Dostojevskij när han ville hångla. När han ville mysa så gick jag hellre ut med mina kompisar på artonårsförbjuden klubb i Malmö och dansade till hipaste hoppen. När vi var ute på samma ställe flörtade jag med bartendern som var dubbelt så gammal som mig.

När det var dags för hans studentbal så bjöd han med mig. Studentbal liksom, ett år för tidigt. Hans föräldrar betalade allt. Klart som faen jag gick. Och blev ganska så salongs redan under förrätten. Det hela, Gustav och jag, tog slut den kvällen. Jag tror att han tappade intresset för mig när han fann mig på killtoan, där jag satt på handfatet med en champagne jag stulit från baren och en annan killes läppar mot mina.

Den där om blandskivorna

Asså jag är så himla kär i mig själv att jag dööör! Gör blandskivor inför stundande road trip ner till Skåne, med Stolte mannen, Lillebror och Lillebrors tyska flickvän och djävlar, vad jag har bra musiksmak. Wu Tang samsas med She wants revenge som är näst intill The knife som kommer före Familjen och Kate Bush. Och när man tror att att det inte kan bli bättre så kommer Antony med och utan the Johnsons. Sen, när man gråtit en stund och det känns som som om man sålt allt smör i Småland (ungefär i Jönköping), så får man torka tårarna och sittdansa till Kleerups versioner av gamla Shout out loudhits.

Det är kärlek. Det är kärlek!

Den där om släktbaluns

Stolte mannen ska träffa Föräldrarna i helgen. Pappa fyller sextio, ska ha storbaluns och Stolte mannen är bjuden. Han stod bredvid mig på inbjudan, och på kuvertet. Han ska sitta där, bland de hundra inbjudna, konversera, träffa min släkt, min Svenssonrasistiska moster, min halvt alkoholiserade farbror, mina kusiner, min underbara pappa, min mamma som "inte köpt något nytt till festen, för hon är ändå för tjock" och min andra moster som inte pratat med moster nummer ett på tre år, för de ligger i en ständig fejd.

Han kommer sitta och le mot mig när jag håller mitt tal till far, som är skrivet lite politiskt okorrekt om föräldrarledighet (pappa var ledig med mig när jag var bebis, något som fem procent av papporna var back then), mest för att provocera mina stelsläktingar och mamma kommer kanske sätta lite vin i halsen, även om hon borde vara van vid att jag älskar att provocera.

Jag vill skydda honom. Sätta på honom en sköld och kanske ett litet, litet svärd, och inte den där jättefina bruna slipsen han köpte på second hand. Samtidigt som jag vet att han antagligen kommer att ta dem med storm. Han är född politiker, kan antagligen prata sig ur varje situation i världen. Kommer charma who ever han placeras bredvid.

Men ändå: hjälp! Hjälp!

Den där om en bild på hatten, för er vilja är min lag, och jag lägger även in en parantes. Parantes: tanter har inte dem på begravningar; på bröllop

Den där om hatten

Jag köpte en ny hatt (en sån där begravningshatt som tanter har i filmer) förra helgen och nu tycker jag att den är så rolig att jag går omkring med den hela tiden. När jag steker lök. När jag dansar till musik. När jag skriver uppsats. Igår ville jag ha på mig hatten när jag och Stolte mannen hade sex.

Det var okej för honom.

Den där om som i den där filmen

Det sämsta med att vara ute och resa är att komma hem, men ändå fortfarande vara kvar där borta. Just nu trivs jag inte alls med vardagen, utan vill bort. Jag trodde verkligen att min rastlöshet skulle försvinna när jag kom in i den här relationen, som förra gången, när jag slog mig ner. Och nöjde mig. Men den här gången är så annorlunda, ger mig frihet att vara den jag borde vara, inte vara tvingad till att växa upp och förneka att jag faktiskt har ett behov av att röra på mig. Förväntar mig att jag inte ska nöja mig. Och det måste ju vara det finaste man kan ge någon: att be den att aldrig nöja sig.

Jag har redan fått med honom på tanken om att bo utomlands ett par år. Snart. Men det finns så många utomlands. Och det river och sliter i mig att jag inte vet hur jag ska klara av att stanna här, stilla, och vardaga tills jag får komma bort. Och människor smartare än jag frågar mig varför jag flyr, men jag vet inte. Vet inte ens om det är som jag flyr. För där borta, som inte är här, är det lättare att andas och ibland känns det som om jag kan flyga när jag inte känner igen mjölken eller vet vad jag kommer hitta när jag går höger istället för vänster. Det känns i magen och i magen just nu är det som om något drar mig neråt, som om jag ätit bly.

Men tänk om det kommer att vara såhär för evigtevigt? Tänk om mina barn kommer få en mamma som kommer tvinga dem flytta hela tiden, som i den där filmen Chocolat. Hur avgör man då vems lycka som är mest värt?

Den där om dagen

Jamenhallå!

Snabbis: imorse gick pojkvän upp klockan nollåttanollnoll för att göra pannkakor till mig, för det är ingen vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag...

men ps: jag gillar inte pannkakor. Inte han heller.

Den där om blygheten

Jag svär över att bo med två killar, bankar på toadörren och undrar om han inte hört att killar ska ta kort tid på sig i duschen. En av mina killkompisar har superhypat ett band som ska spela på kvällen och jag är inte alls sugen. Skyller på magont, men han tror mig inte och tvingar med mig ut och jag gnäller på att jag inte kan dricka öl när jag äter medicin.

Jag kan inte gömma mig bakom alkoholen, är nykter för första gången på... sexton år (!) och försöker istället gömma mig bakom smink och min lugg. Kryper ihop när folk tittar på mig. Är inte van vid att se allt så tydligt, se hur folk tittar på mig, avläser mig. Går över golven med hårda klackar och sur min. Står i baren och beställer vatten och är noga att poängtera till kompis bredvid att jag äter medicin, inte är gravid, så att alla ska höra. Är omognare än någonsin. Är blygare än någonsin. Stockholm ler inte mot mig och jag suckar över kylan.

Klockan ett får jag nog och smiter. Halv två ringer kompis och undrar var jag är. Hemma svarar jag, ligger under två täcken och lyssnar på musik. Älskar att jag bor på fem minuters gångavstånd från stället vi var. Bara jag hemma och jag somnar till tystnaden.

Den där om historien om historien om den stolte mannen

Historien om historien om Stolte mannen, som fick sitt namn en dag i tidig maj när han satt i min soffa och jag hade jobbat i månader på att snärja honom i mitt nät, eftersom han var den svåraste jag kunde hitta. Historien om historien om Stolte mannen började långt tidigare, men där, på soffan, fick jag inte komma nära honom fysiskt eller psykiskt och senare blev han nog min stoltaste erövning, för jag erövrade mig själv mer än jag erövrade honom. Antagligen. Och när jag bad honom beskriva mig med ett ord och tusen snubblade över hans läppar satt jag och log mot honom och när han var klar svarade jag att han var den stoltaste jag någonsin mött.

Det var så historien började. Han var den svåraste jag kunde hitta. Men egentligen började historien innan den historien, började redan när jag var tillsammans med M och olycklig och lycklig på en och samma gång. Då gick Stolte mannen i min klass och kom att göra så i flera år. Han var en av flera, en som gick i min klass, som var lika oåtkomlig för mig som jag var för honom. Han var från Stockholm, eller sa det i alla fall, för att han skämdes över att komma från Nyköping, fast att han aldrig skulle erkänna det. Att han skämdes. Han räckte alltid upp handen, eller faen, jag tror inte ens han gjorde det, utan pratade rakt ut och var en sådan som gick fram till föreläsaren efter lektionen för att diskutera och som pratade skit om mestjejerna i klassen och gjorde narr av dem på samma diskreta vis som vi gjorde. Och på varje sittning blev han fullast och höll de bästa och flesta talen och var så där charmigt dryg så att tjejerna föll och låg på knä, skjutna i hjärtat på stigar där han gick, alternativt hatade honom bittert.

Och historien om honom började kanske där, för fem år sedan, eller så, men kom inte igång förrän M lämnade mig och flyttade till Stockholm och jag var kvar och bitter som aldrig förr och arg på världen som när jag var fjortonfemton och kärlekstörstande, eftersom M bara gav mig helglove och knull nån gång i månaden.

Så, före egentliga historien, men ändå i historien: vi hade varit på fest och jag trillade på Stolte mannen och hade nog druckit, vad annat folk skulle kalla "för mycket", redan klockan sju. Så jag trillade på Stolte mannen och allt mitt världshat gick ut över honom och jag berättade för honom att jag visste exakt hur han var, när jag egentligen bara ville att han skulle gilla mig. Jag berättade för honom att han var en sådan som älskade sin mamma för mycket, som är tillsammans med fina flickor och drömmer om att knulla dem i röven, men aldrig skulle göra det, som går på myten om den lyckliga horan, som röstar på moderaterna i smyg. Och jag berättade för honom hur han var i över en timme, tills han sa att han skulle gå och söka lyckan i baren och jag gick hem och spydde.

Ja, sen går historien som den går och jag och Stolte mannen väljer samma inriktning där nere, i Studentstaden, och han börjar få upp ögonen för hur smart jag är och jag börjar få upp ögonen för hur snygg han är, men sen måste jag flytta till Stockholm för att rädda mig och M och det går åt helvete och jag flyr till Mexiko, och herre Gud, ska jag speeda på den här processen och den här historien lite, så kommer jag tillbaka till Studentstaden januari nollsju.

Så jag kommer tillbaka till Studentstaden januari nollsju och på föreläsning ett, dag två, vänder jag mig om i klassrummet, möter hans ögon och såklart är det honom jag ska få i säng! tänker jag. Så ett par veckor senare tar jag reda på hans telefonnummer och skickar det här smickrande smset, vilket (har jag fått reda på senare) kom totalt oväntat. Och eftersom jag är som jag är och han är Stolte mannen så händer inte så mycket mer än att han följer med mig hem och hånglar. Och eftersom jag är som jag är så knullar jag runt lite och kanske lite mer och eftersom jag inte vet att han kommer att bli Stolte mannen så är han förvisad till att kallas klassragget.

Men så kommer maj. Och jag vet inte vad som är annorlunda i maj mer än att jag super ovanligt mycket och han super mycket och varje natt ringer han till mig och ber att få sova hos mig. Och varje gång han ringer så säger jag nej. Och varje gång jag säger nej så kommer han och bankar på min dörr. Och varje gång han bankar på min dörr så ignorerar jag honom i en halvtimme, sen släpper jag in honom. Och varje gång jag släpper in honom så kramar han mig och lägger sig i min säng och sen sover vi utan att ha sex. Och varje morgon när jag vaknar så är han borta. En natt frågar jag varför han kommer och han svarar att han behöver bekräftelse.

Så börjar den egentliga historien när min farfar dör och jag faller ihop och han är där när jag faller ihop och vi går över fält och på morgonen, den morgonen när jag vaknar, så är han kvar. Och den riktigt riktiga historien kan börja.

Den där om att vara sjuk

Jag är förfärligt sjuk, ligger och gnäller i sängen, går ner ett kilo om dagen och dricker okolsyrad cola. Berättar för den där mannen om hur mina barndoms sjukdagar var och förvånas över hur lika hans åttaåringsdagar som sjuk liknar mina. Barn på åttiotalet: förena eder och stäm upp i en hyllningskör till okolsyrad cola, blåbärsopppa och hyrfilm!

Allt är samma dag. Från det att jag är fyra tills att jag blir elva. Alla sjukdagar såg ungefär likadana ut. Mamma tog med mig till hyrfilmsbutiken, som låg nere vid ån, mitt emot en bank. Där fick jag välja vilken film jag ville och valde alltid samma, som handlade om nån japansk tjej på äventyr. Alternativt tittade jag på inspelade tecknade serier som min kusin spelat in från teve tre. Mamma vispade cola så att den blev utan bubblor, skar smörgåsar med ost i minibitar. Strök över panna med kallhand.

Vi spydde alltid i samma skål, som såg likadan ut som en mamma skalade potatisen i om somrarna. Den stod under diskbänken, står nog fortfarande under diskbänken. Pappa tog in mammas baden-baden från verandan och egentligen tyckte jag inte alls om att sitta i den, men det hörde liksom till och den gick att fälla ner.

Ibland åkte mamma till jobbet fast att vi var sjuka, om hon hade kundmöte, eller behövde chefa över något. Då blev jag plötsligt friskare och sprang några varv runt huset, för att bli av med rastlösheten, så att jag kunde bli sjuk igen lagom tills mamma kom hem.

Hur var det för er? Hade ni samma åttiotalssjukdagar?

Den där om motsättningar

Indien. Och min hjärna gick på högvarv. Det var en väldig massa motsättningar, motpoler, extremer som trängdes där uppe. Det var ett ständigt nejsägande till försäljare på stranden, ett, antar jag, tvåvägshat, där de hatade att behöva gå där och sälja sina djävla saronger och ett hat från min sida att de inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag var väldigt medveten om att det här var deras familjs enda inkomstkälla, att om de sålde en sjal till mig för hundra djävla rupies så var det en bra dag.

Det var tycka synd om blandat med viljan att hjälpa och flytta dig för faen, du skymmer solen! Och jag vet inte vilken känsla jag hatade mest. Vilken jag borde hata mest.

Och jag föraktade spanjorerna i Gokarna som försökte hitta sig själv, som ville hitta hjärtat av Indien, sen fastnat här, i en vardag där de klev upp klockan tolv, satte sig och rökte på tills de gick och lade sig, medan huden gulnade, mörknade, kläderna slets, deras dreads försökte signalera erfarenhet och framgång i sökandet, medan allt de egentligen gjorde var att hitta andra spanjorer med samma misslyckande i att finna.

Indierna på tågen som så gärna ville visa och hjälpa och jag som bara ville skrika till dem att vi inte är värda er vänlighet. Samma motsättningar där, jag borde inte tycka synd om dem, tycker jag synd om dem? Viljan att betala när de målar henna på min arm, deras motvilja att ta emot pengarna. Vi är vänner nu! Är vi vänner nu? Allt jag kommer minnas dig med är den blekhet som kommer att infinna sig efter att min henna försvinner och visar att jag inte blivit brun därunder. Viljan att vilja vara god, viljan att vilja visa att jag inte vill utnyttja dem, deras land, men hur faen gör jag det?

Och på väg hem, i Mumbai, i taxin på väg på flygplatsen står hon där, i en bilkö. Den jag kommer att minnas mest med min resa. Hon är kanske runt sju år, smutsigaste jag sett. Hon trycker sin kind mot bilfönstret och lägger handen på rutan när vi står stilla i en bilkö. Mumlar och för den lediga handen mot munnen, visar att hon vill ha något att äta. Jag fumlar och fumlar i mina väskor. Får för mig att det är nu det har betydelse, att om jag ger henne mina kex så räddar jag Indien, då har jag betydelse. Jag sätter min hand mot hennes, rutan emellan. Vänder mig om och rycker i kläder som ligger ivägen.

Tårarna ligger precis på kanten, osäkra på om de ska trilla ut ur ögonen eller inte, efter total utmattning: fjorton timmars tågresa, femtimmars bussresa. Jag får upp kexen med ananassmak för din njutning. Håller dem i handen och tittar ut. Taxin har börjat rulla. Flickan är borta.

Den där om musiken

Alltså, skitkul: hemma och magsjuk! Tänkte skriva något vackert om hur pojkvän kom och hämtade mig på Arlanda med ballonger, eller om flickan som tryckte kinden mot taxirutan när vi stod i bilkö i Mumbai, eller hur Finaste följde mig till taxin i Goa, men jag måste använda mina hjärnceller till att hålla mig vaken och inte spy, så istället får ni den musik jag lyssnade på när jag åkte nattbuss mellan här och där och dit (och oj, jag hatar att göra sånt här -kritiken, kritiken! Men jag älskar när andra gör det, så nu skiter vi i kritiken, kritiken! och kör på ändå).

Antony and the Johnsons - I fell in love with a dead boy
Jenny Owen Youngs - Fuck was I
Kate Nash - Birds
Angus & Julia Stone - Hollywood
Janis Joplin - Maybe
SoKo - I'll kill her
Anna Järvinen - Kom hem
The Mary Onettes - Still
Moto Boy - Young love
Vampire Weekend - Mansard Roof

Och så mycket mer, men nu måste jag springa och bajsa!

Den där om hälsningar från Indien

Den där om Indien

Jahamenjadå... Då drar jag till Indien ett tag då, ses om ett par veckor, när jag är knallbrun, utsvulten på hångel och måste börja skriva nästa uppsats!

Och ps: uppsatsdarling blev inte så sågad och jag tycker att jag lyckades parera alla frågetecken med utropstecken.

Den där om Brighton

Vi var alla vilsna och förvirrade och hade skakande engelska, som både haltade och föll, precis som våra själar, frisläppta för första gången av mammahänder som kunnat smeka bort alla våra skrapsår och sorger, men som nu släppte på oss på en buss på väg mot England.

Tillstannande i Paris, obligatorisk parisarehat och uppåk i Eifeltorn och vänskapsband som knyts sådär löst genom kan jag få sitta bredvid dig i bussen? och trevande gemenskap som sipprar fram ur berggrundsinre.

Jag femton år, visste redan hur hela världen såg ut, var van vid världen, visste alltallt, och redan då längta bortig, visste att även om jag var så djävla världsvan så var det hörn och hålor jag inte ens hade någon aning om vad de lyssnade på för musik där.

Framme i Brighton ihopbuntad med tre andra tjejer från Stockholm, Göteborg och Gällivare. Fyra ickehörn av Sverige. Sängarna tätt ihop, viskande, ivriga flickmunnar. Ihopgaddning mot tanten vi bodde hos, helt klart galen. Små räder till köket när hon inte var hemma, där jag snodde köksnyckeln ur hennes förkläde, eftersom hon låste kylskåpet (och telefonen som vi också dyrkade upp), med händerna fulla av mini-Kit kat snubblade våra tonårssinnen in i rummet på tredje våningen igen.

Marie, Maria och Mia (som egentligen hette Johanna, men som jag döpte om till Mia, för enkelhetens skull). Marie var ivägskickad av sina föräldrar för att hon skulle komma iväg från den vardag hon levde i. En begynnande alkoholism och knaaaaaarkarriär, något som hennes föräldrar tydligen inte var särskilt stolta över.

Vilket djävla misstag de gjorde. Med på resan var även Mattias från Malmö, van e-knaprare. Dag två hade han en mental karta över de bästa beslöjade e-shopparna, förklädda till klädesaffärer. Oftast skickade han mig och Marie att handla, vi fick billigare pris, sen satt vi och några från EF, som hade friare tyglar, nere på stenstranden och drack vodka direkt ur flaskan, hånglade och stoppade i oss e.

Och jag gillade det. Jag var fri, jag var bäst, det fanns ingen bättre känsla i hela djävla världen. Jag satt på lektionerna, drog i mitt hår och drömde mig bort till den där stenstranden, dit övervakningskamerorna inte nådde. En gång gick vi på hip hopklubb klockan ett på natten och stötte på våra ledare. De kastade hårda ord på oss, skakande i sina tjugofemårskroppar och skickade hem till kylskåpslåsarkvinnan.

Kvällen innan vi skulle åka hem satt jag och kramade Marie och vi lovade varandra livslång vänskap. Samtidigt lovade jag mig själv att aldrig mer ta e, även om jag var femton och dum i skallen visste jag att jag gillat det för mycket. De där rosenkindade ungdomarna, med läxböcker i händerna, som STS-katalogen visat blev aldrig verklighet för oss, om det blev det för någon.

Jag reste hem igen. Åkte till Italien med mina föräldrar. Testade aldrig mer e. Marie kom hem med ett större behov än när hon reste. Efter ett par telefonsamtal tappade vi kontakten. Och nu går jag omkring med ett brittisk uttal på min dialekt, som jag började snappa upp där, 1995.

Och med det skrivet, lyssna och älska!

Den där om vad som händer fjorton:trettio hos mig

Den där om vardag

Jag lämnar in henne en timme innan deadline. Pussar henne på framsidan och vågar inte titta genom en sista gång på tunnelbanan hem. Pojkvän ringer, sänder pussar genom telefonluren och berättar att vi är inbjudna till min lillebror och lillebrors tyska flickvän, som precis flyttat till Stockholm, på kvällen. Vitt vin och räkor. 1976: välkommen tillbaka!

Jag somnar i sängen med min bok, vaknar av att pojkvän pussar mig på pannan, vid sex. Hela dagen, ända sen jag lämnade in henne har varit ett enda antiklimat. Jag väntar och väntar, men det kommer inte.

På fredagen städar jag hela lägenheten, undan med alla spår av uppsats, och får reda på att jag kommit in på mitt förstahandsval till våren. Blir gladare av det än av att ha lämnat in uppsats. Pojkvän kommer hem, vi tittar på hela säsong ett av Californication, blir extremkåta av alla nakenhet och fredagsknullar.

En lugn djävla heldjävel. Inga pengar och de pengar som finns sparas till Indien. Indienomenvecka. Pojkvän vänder sig om i sängen lördagkväll och frågar du, baby, tänk att vi ligger här en lördagnatt, det hade du inte kunnat tro för ett år sedan, va? Jag ler och klappar honom över håret. För nu är jag extremt djävla överlycklig. Vinrusig. Inlämnad. På väg. Kär. Och imorgon, måndag, ska jag börja äta fem frukter om dagen.

Den där om henne

Det är märkligt sån relation man kan få till sin uppsats. Jag ömsom älskar henne, ömsom hatar henne. Sitter och pratar med henne, svär och skriker. Hon verkar mer nonchalant och ignorant. Jag kommer på mig själv med att ibland morra och skrika hjälp mig här då! Hjälp mig, hur definierar du hemland? Hur gör du den här raden rak? Varför älskar du mig inte tillbaka? Varför lyder du inte, älskling? Din förbannade djävla fitthora?

Jag har ont i rygg, rumpa och höger långfinger som sköter musen. Blir skitsur på pojkvän som läser genom henne (efter mycket ångest och sväljande av stolthet) tar fram rödpennan och slaktar. Kvar blir resterna av henne och jag riktigt känner hur det är jag som får skulden, hur hon räcker finger åt mig.

Jag hatar henne. Jag älskar henne. Om två dagar ska jag lämna henne ifrån mig, de ska få dissekera och slå på henne och jag ska sitta och försvara något som jag inte är säker på att jag älskar passionerat.

Sen åker jag till Indien, för att komma hem till en sista termin och en sista tamp med en ny, mer avancerad henne (plus en kurs i "politisk sociologi"). Sen, vänner! Sen! Har jag en master i statsvetenskap, en någotannat i sociologi och kan kanske stolt titulera mig sociologisk statsvetare med inriktning på utredning, när jag sitter där, på ICA och försöker kränga förgammal köttfärs!

Den där om mellan Nacala och Angoche

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, åkt på ett lastbilsflak den sista biten och vägdammet hade färgat oss så röda att jag var tvungen att duscha tre gånger för att bli av med det, där det låg, inbäddat i öron och hår och nu; bara i mitt minne. Vi hade hamnat i ett värdshus som låg precis vid havet och var så skrangligt att det skakade varje gång vågorna slog mot sidan av berget det stod på. På en lapp i rummet stod det att vi inte skulle vara rädda, det hade skakat sedan 1893 och bara gått sönder en gång. Gatorna utanför kantades av sekelskiftshus, övergivna sedan länge, fallna sedan inbördeskriget 1977-1992.

Jag hade gått ner tre kilo på en vecka, levt på två äpplen och överdrivet mycket Fanta, något som såldes vid vägkanten, något man var tvungen att dricka upp på stället, då glasflaskan skulle tillbaka till försäljaren när man druckit upp. Anledningen till min två äpplendiet var inte magsjuka eller vilja, utan det simpla faktum att det helt enkelt inte fanns någon mat. Finns det ingen mat kan man inte köpa någon. I en by vi hade åkt förbi hade det funnits en enklare servering, för den FN-personal som var posterad där. Under de följande veckorna skulle jag gå ner ytterligare två kilo, inte mer. När jag kom hem fick jag veta att min kropp hade ställt in sig på svält och därför behållit allt det där jag trodde att jag borde ha gått ner.

Vi hade äntligen kommit ut till kusten, och en man mötte upp oss när vi hoppade ner från lastbilsflaket. Log och välkomnade oss, tog oss till vårt 1893:års skakhus, och visade oss sedan var vi kunde äta. En restaurang. Jag vet inte riktigt hur eller om jag kan förklara känslan av att komma till en uteservering, få beställa det enda som fanns på menyn - kyckling - och inte ha ätit på en vecka. Veta att man borde vara jättehungrig men endast kapabel att äta ett lår. Känslan av att ha alla barn mellan Nacala och Angoche tittandes på en, utanför den oavgränsande häcken. Att de antagligen hade ätit mindre än mig de senaste veckorna. Att mannen som visat oss runt, som vi nu bjöd på mat, inte bara åt upp utan sög av varje kycklingben och sen började tugga försiktigt på dem och frågade mig varför inte jag åt upp.

Och minnet av hur min mamma legat på sjukhus tre år tidigare, så magsjuk att hon hållit på att dö efter vår resa till samma kontinent, och tårarna i hennes ögon när hon för första gången kunde äta en skiva rostbröd, efter två veckor och att det var det godaste hon någonsin ätit. Det var så det borde kännas, att det var det godaste jag någonsin hade ätit. Istället drack jag upp min andra Fanta och bad kyparen ge min del av kycklingen till barnen utanför. Och sen vände jag mig om och gick på toa. För på den tiden var det ingen som fick se mig gråta. Gråta över att vi hade äntligen kommit ut till kusten och allt fortfarande var ett helvete, att jag nu visste ungefär var helvetet låg, utan att vara i närheten av det, i en känsla av att förminska och se ner på deras framtidshopp och tro på att snart skulle allt bli bättre.

Den där om att lipsilla

Jag har blivit en djävla lipsill. Tidigare var jag tuff och sådär äh, jag gråter aldrig, har inte gråtit på kanske tre år! Men nu... lipsill! Jag fattar inte var det kommer från, det är som om en fördämning har öppnats. Jag är liksom tjejen som aldrig gråter, som svär. Tjejen som är heltorr på begravningar och bröllop.



Det här är vad jag har gråtit åt den här veckan:

• Att min uppsats blir skitdålig.
  
• Att okej, man tycker alltid att ens uppsats är skitdålig, för att man är så inne i det, men min pojkvän tycker inte heller att den riktigt håller måttet. När jag säger att den (uppsatsen, den går under arbetsnamnet "Bajset") känns som en mellanstadieuppsats, så håller han med. Eller det skulle han nog inte riktigt våga, det är mer så att han inte INTE håller med.
  
• Att min handledare, min nya, inte svarar på mina mail.
• Att min handledare, min gamla, inte svarar på mina mail.
• Att Jane och Edward fick varandra tillslut, trots att hon kommer att få vara hans djävla unga sjuksyrra tills han dör.
• Att en av mina närmaste vänner satt ensam på nyår.
• Att min pojkvän tycker om mig så mycket.
• Att det står en julgran på Globen, det är fint.
• Att hundarna gråter när de blir räddade undan en storm på Animal Planet.
• Att flyktingar i P3:s dokumentär gjorde smörgåstårta i Irans flaggas mönster på öppet hus, men ingen kom och ville äta.
• Att jag saknar Finaste, som är i Indien.
  
• Att jag fick veta vad jag druckit på nyår (två liter finvin, sex flasköl, en cider med glitter, två och en halv champagneflaskor och konstiga drinkar).
• Nu, när jag sa till pojkvännen att jag gillade honom extra idag, för att jag varit så borta hela veckan, stressad och bajsig. Han svarade jag vet, men jag förstår. Och alltså, jag gråter inte åt att han förstår utan för att jag faktiskt varit bajsjobbig. Fan för att ha en pojkvän som är ärlig.
  

Den där om när hjärnan lägger av

Alltså, hallå, ibland så fuckar sig min hjärna när jag går ut själv (själv = utan pojkvän) och jag stegar fram till baren, tar en drink med högernäven och fluktar samtidigt över stället för att kolla vem jag vill/ska knulla för kvällen. Ses säger det stopp, och vänta, har jag inte glömt något? För jag har ju någon hemma som redan knullar mig senseless.

Men alltså, hallå, ibland så går det per automatic, och jag har redan klätt av tjejen till höger, tagit henne på brösten och sugit lite lätt på hennes öronsnibb i tanken. Eller blinkat mot bartendern. Kollat in rumpor. Bitchslagit mannen till vänster över kinden, får att jag blev så kåt precis innan jag kom att jag inte kunde hantera mig själv. Men sen, vänta, den jag har där hemma knullar mig ju som ingen annan. Han får mig att gråta som en oskuld när han trixar med tungan (väldig märklig känsla att gråta under samlag... säger man "samlag" nu för tiden?).

Och hallå, några gånger har han kommit hem med lappar i fickan med ett djävla telefonnummer från nån djävla Bella, som jag gärna skulle vilja leta upp och skjuta, eller den där förbannade Linda, som skrev i love you på en lapp till honom. Den där förbannade Linda vill jag ta och halshugga (i illustrerad vetenskap stod det att man kunde halshugga en person med ett enda hugg. Det trodde inte min bror på. Detta diskuterade vi i cirka sju minuter under de tråkigare delarna av Arn).

Så, ibland, knullar hjärnan till det och är kvar där i sommaren nollsex, när jag drog hem folk till höger och vänster och knappt kunde gå Götgatan upp, eller ner, utan att stöta ihop med någon som jag inte mindes namnet på och jag tänker att det var faen goda tider. Det var faen härliga tider. Men så faen heller att jag vill vara där igen.

Den där om minnesluckor

Förra nyår spenderade jag med bror i NY. Vi tjatade en massa om vad vi var tvugna att göra vid tolvslaget, för det skulle prägla hela året, hela 2007. Brors kompis körde in oss till NYC och sen satt vi och huttrade i bilen, drack oss fulla på rysk vodka och sjöng med i musiken som spelades på vännens bärbara stereo, som han hade i bilen istället för en bilradio. Vi åkte över broar och jag såg ljusen från staden och stirrade så länge att det liksom flöt ihop. Tänkte på mannen jag lämnat i Mexico City, hur han hade kysst mig på flygplatsen och sagt att vi ses snart igen!

Efter en ituslagen champagneflaska för 100 dollar åkte vi till Times Square, men missräknade det hela lite och satt alltså i en taxibil med en indier och skrek nooooo, don't say it, don't! när han gapade happy new yeaaaaaar!

Sket i TS och gick till en svartklubb med gratis sprit innan klockan två, där vi massbeställde tequila, jag träffade en italienare som jag pratade spanska med hela kvällen, oförmögen att prata något annat än just det när jag blev full. Han presenterade mig som prinsessan för sin pappa och helt plötsligt fann jag mig själv ha ett tequilashotsrace med en tjock italienare, maffiaboss look alike, tillslut förlorande big time.

Så 2007 skulle alltså vara ett år när jag åkte ovanligt mycket taxi, spenderade mycket tid med min bror, på väg till nya ställen, men med en tendens att komma för sent. Och räknar vi med hela kvällen: ständigt full, spanskpratande, italienhängande. Räknar vi hela dygnet som följde: sovandes. Men nej, försent har jag alltid kommit, men det andra stämmer inte.

Det är lite tur, för även om nyårsslaget spenderades med den där som jag gillar mest just nu, så har jag minnesluckor från det att vi gick ut genom dörren, för att kolla raketer, tills att jag vaknade. Det är helt svart. Jag har fått höra att vi var hemma fyra, så jag måste ju ha gjort något mellan tolv och fyra. Det finns kort på att jag dansat och hånglat. Och den första januari tvåtusenåtta spenderade jag på toaletten, kräkandes och skrikandes på pojkvännen, som tillåtit mig dricka så mycket och, tydligen, röka.

Så därför: Jenny, när du kollar tillbaka på det du skrivit här ungefär om ett år, faen ta dig om du spenderat 2008 kräkandes!