Den där om tiotrettio

Då ska jag och mina bröst (som bytt storlek från D till E(!!!!)) ut på stan.

Den där om tionollnoll

Lite morgondans!

Den där om nollåttatrettiofem

Lille millimetern har fått mig att vakna skittidigt den senaste månaden. Vi pratar före klockan åtta, för en människa som normalt sover till tio. Så även idag. Stolte mannen ligger bredvid mig och då börjar vi projektet med att ta kort på min morgonfrisyr!. Sen skickar vi en fråga till 118100: var har djuret fästing fått sitt namn från, trots sin ofestlighet?

PS: Efter ganska lång tid så "Fästing (lat. lxodida) har fått sitt namn för att den just "fäster" på ett värddjur för att sedan suga blod av detta. Ett obehagligt kryp tycker 118100."

Den där om här är mitt liv!

Eftersom jag har minisemester just nu så måste jag roa mig på bästa sätt. Imorgon kommer detta roande visa sig i formen att jag ska göra en sån där poppis grej (kolla bla Linda Rosing) och lägga in bilder under dagen här i bloggen. Alltså visa er vad som händer. Ska försöka undvika ta bilder på min mat, dock.

Den där om tabletten

Regnet vräker ner på oss, där vi går tillsammans under ett paraply på Götgatan. Han kramar min axel och senare min hand, när jag tar emot tabletten, som hon trycker ut ur en kartong. Säger efter det här kan ni inte ångra er! jag tar tabletten i munnen och vänder mig mot honom. Du ångrar dig inte va? Han skakar allvarligt på huvuvet, säger hejdå till millimetern, som på senare tid växt sig till en vindruva. Jag sväljer.

Den där om den rosa byxdressen

Innan jag ska ha fest blir jag alltid så där apnervös för att folk inte ska dyka upp, utan bara lurats och sagt att de kommer. Så innan den här festen så meddelade jag alla att

Så länge man inte kommer innan halv åtta så är jag nöjd med vad som! Helst inte heller typ efter tolv, för då kanske alla har gått ut. Fast då kanske min pojkvän är hemma istället. Då kanske ni får ligga, sånt vet man aldrig. Och sen blir det så tramsigt om en kommer halv åtta och alla andra nio, då blir jag nervös och börjar prata jättesnabbt. Vi kan väl säga att ni får komma mellan halv åtta och typ åtta?

Så jag tvingade en, som jag redan träffat, att komma innan alla andra, innan jag själv var klar. Ungefär tio minuter innan hon kom var jag naken och hade sex.

Men jag hade inte behövt vara nervös för alla var snälla och kom mellan halv åtta och åtta och till och med i grupper och jag blev fullast av alla först, efter att inte ha druckit sen midsommar. Så sen satt jag mest och mös och tittade på alla, som jag aldrig tidigare träffat, men som ändå liksom stämde överens med sina bloggar.

Klockan fyra gick jag och la mig, när de sista gått efter att ha åkt lite på min skateboard i trapphuset. Två timmar senare ringde väckarklockan och jag var så djävla, djävla bakis. Att vara gravid och bakfull samtidigt är inte något som jag vill göra om. Inte heller kräkas på Mc Donald's. Eller ner i havet. Eller på fullsatt gata.

Den där om Christian The Lion

Mina tuttar har blivit skitstora och väldigt... pigga. Ska inte sånt här hända typ månad åtta-nio? Blödig har jag dock alltid varit, och grät igår till det här:

Den där om bästkusten

Innan vi sätter oss i bilen ringer han privata sjukvården för att se om vårdköerna är mindre där, men det är de inte. Han möts av motstånd och ifrågasättande. Frågar varför inte jag ringer själv, jag som har millimetern i magen, har inte jag någon telefon? som om han inte är en del av detta, som om millimetern inte är en lika stor del av honom. Jag har aldrig blivit så dåligt bemött och jag vågar knappt tänka på hur svårt det måste vara att vara sjutton och oönskat gravid.

Vi åker från sol i Stockholm, till regnet på västkusten för att hämta hyllan. Stannar på vägen, för att jag måste kräkas, mår illa av fisklukt, av bensinlukt, av cigarettlukt. Skriker stanna! under bilens soltak och kräks i vägrenen medan lastbilarna åker förbi. På västkusten vilar vi i en liten, liten röd trästuga och går runt i hamnen, där det blåser och solen äntligen lyser. Han lovar att inte röka fler cigaretter så länge jag är gravid och mår illa och vi pekar på alla segelbåtar vi ska köpa, i framtiden. Affärerna är stängda och på sjökrogen beställer vi in skaldjurstallrik, där vi sitter ensamma, förutom ett norskt äldre par.
På vägen hem börjar jag blöda och ringer till sjukvårdsupplysningen som berättar för mig att det är normalt. Stolte mannen, mer stressad över det än jag, tror inte på dem och vill åka till sjukhus nu, genast! Jag övertalar honom om att jag mår bra och han tar min hand. I världens minsta samhälle äter vi mat på en servering som fått priser för sin senap 1984: diplomen hänger på väggen. Hemma igen somnar jag bredvid honom, medan han smeker mig över magen och nosar mig på halsen. På onsdag ska vi på ultraljud. Ingen abort än, inte ens bokad, allt är fullt, men en remiss. Och millimetern får leva lite, lite längre.

Den där om tvärtomsagan

Finaste tycker att vi ska behålla millimetern. Hon frågar om vi verkligen har tänkt genom det här och vi nickar båda bestämt. Det är en liten tvätomsaga, där hon tycker att vi tänker tokigt, när folk i vanliga fall brukar säga att man borde tänka en extra gång om man verkligen är redo att skaffa barn. Vi sitter alla tre och äter brunch, eller de äter och jag petar - tidig graviditet är bästa bantningskuren någonsin. Stolte mannen lägger en hand på min mage och stryker upp och ner.

Midsommarafton var sådär. Magknip deluxe och illamående gjorde att jag låg i sängen redan elva på kvällen. Av någon konstig anledning hade jag den där tvreklamen där en gravis kvinna dricker och fostret ligger i magen och lider i huvudet och kunde inte dricka alkohol. Och p-piller äter jag fortfarande, konstigt nog.

Stolte mannen vill berätta för sin mamma och jag okejar. Är helt okejig med det, tycker inte att det är något som vi borde hålla hemligt eller skämmas över. Vill få ut det och prata om det och berätta att abort inte är något man borde skämmas över, något som ska döljas, utan ett faktiskt alternativ, även om man kanske har alla rätt och är jättekära i varandra. Vill inte att det ska vara konstigt, ett icke-val eller något som blir nerprioriterat i vården. Vill inte behöva vänta två veckor på något som redan är så känsligt.

Den där om millimetern

Jag drar upp min klänning och lägger min mage mot hans. Gnuggar den sakta fram och tillbaka. Tittar upp mot honom och han ler ner mot mig. Senare, under fotbollen lever det där lilla i magen rövare, en protest mot hur Sverige spelar kanske. Det där lilla, mindre än en millimeter har vi kollat upp på internet. Han lägger en hand på min mage, där han tror att det ska finnas och jag lägger min hand på hans.

Du får passa på att äta för två nu utropsteckar han. Jag nickar och stoppar in en gurkbit i munnen. I två veckor* får vi låtsas, sen försvinner lilla millitetern, vi har inte fått den tid tillsammans vi vill ha, bara vi. Du får komma tillbaka senare, lilla milliteter. Och vi kommer att älska dig.

*Kötid på två veckor är faen inte okej!

Den där om kvinnofällsbenet

Snubblade över mitt eget kvinnofällsben igår när jag tog på mig 13 centimetersklackar och sån där kjol som är tajt under knäna. Kunde bara trippa fram och kände mig skitfånig. Skit att det ska vara så snyggt att gå klädd så där förnedrande. På vägen hem tog jag av mig skorna, gick i strumbyxlästen och drog upp kjolen till låren.

Idag är jag grymt bakis, men glad för vi har vunnit ännu en auktion på Tradera och måste åka till Värmland och hämta den här godheten!

Den där om Köbi

Jag har tidigare skrivit hur ledsen jag blir av ledsna, ensamma gubbar. Igår var Köbi Kuhn en sådan. Han såg så nedrans ledsen ut när Schweiz förlorade mot Turkiet att jag bara ville adoptera honom.

Den där om pinsamheten

När jag kom hem från Mexiko rökte jag som en borstbinde, för det gjorde man där (inte mexarna, de rökte oväntat lite, men vi utbytesstudenter). Jag hade lika gärna kunnat vara pedofil, som folk stirrade. Att röka är inte längre okej, om man inte är full. Jag gick bakis som en småbarnsmamma till Pressbyrån och köpte Blåcamels direkt efter att jag gått upp ur sängar som inte var mina, sen hem. Och när jag började hänga med Stolte mannen så drack jag te och rökte en cigg så snart vi knullat vårt morgonknull. Hängde ut genom fönstret, så att det inte skulle lukta mormormorfar i min lägenhet.

Sen slutade jag (förutom för ett par veckor sen när Haren tvingade mig att röka). Heja världen!

Min nya last är Coca-cola. Jag ber pojkvännen köpa hem det, sen dricker jag det hemma med fördragna gardiner. Chips och Coca-cola är det pinsammaste jag vet att köpa, värre än toapapper och gravtest. När jag köper chips måste jag köpa tre påsar, för att folk ska tro att jag ska ha fest.

Någon dag ska jag sätta mig på en offentlig plats, dricka en tvåliters cola, direkt ur flaskan och röka en röd Prince.

Den där om att vara ölansvarig

Jag har varit ölansvarig hela våren och nu sommaren. Att vara ölansvarig innebär att eftersom pojkvän jobbar hela dagarna och jag går hemma och dröser så går jag till Systemet. Att vara ölansvarig är en av mina goda egenskaper, och jag anstränger mig alltid till det yttersta för att det ska bli bra. Som när Helsingborg spelade mot hans älsklingslag Hammarby: då brack vi bara öl som var i burkar som var röda och/eller blå.

Idag har jag köpt öl till mig, pojkvän och två av hans kompisar. Det var väldigt noga att ingen av burkarna innehöll färgerna ljusblå och vitt. I stället valdes en hel del mesöl ut. Svenskt öl. Som bryggts med norrländska hjärtan och fria sinnen. Hade det funnits ett öl som hade hetat Kim hade jag köpt upp hela lagret, som hämnd för att Lagerbäck är dum i huvudet. Och kjolen jag hade tänkt ha på mig idag fungerade inte alls: den var blå och vit randig.

För övrigt vann vi vår drömsoffa på Tradera igår, för 2oo:-. Och jag tvingade pojkvän att buda på världens finaste hylla, trots att den finns i Värmland. Jag övertygade honom om att det skulle bli en mysig utflykt att hämta den.

Den där om extra, extra!

Efter nästan ett helt år hör ex-M nu av sig igen. Hur har du det? på msn och känslorna, de som sitter i magen, snurras ihop till en hård knut av ilska. Hur faen tror han att han kan höra av sig bara sådär? Svarar trodde inte att du pratade med mig?.

Förbannar att han fortfarande kan röra upp mig och min mage. Han som jag trodde skulle vara min vän livet ut. Han skulle ju sitta på min sida av kyrkan när jag gifte mig, hålla mig om ryggen när det blåste, den tryggaste personen jag kände. Nu känner jag honom inte längre och när jag tittar på kort som visar oss är det främlingar jag ser. Inte ens mig själv känner jag ingen.

Hur kan man gå från att sova tillsammans varje natt till att sluta prata med varandra?

Den där om fågelkvittershjärtat

Jag minns första gången någon berättade för mig att jag var vacker. Det var annorlunda från när min lågstadielärare sa att jag hade de vackraste ögonen hon sett, eller när farmor påstod att jag var den sötaste som fanns.

Jag och min kompis, som var den som alltid fick all uppmärksamhet, var vild, ofast badade i bara shorts och som hade sex redan i sexan, var på stranden och jag var pepparkaka, bränd i kanterna. Jag var osyldighetsblickande och fågelkvittershjärta. Oförstörd av vuxenhet och tyngre tankar. Påplåstrad med kärleksplåster och utan misstankar, som senare skulle komma och bekräftas, att den där kompisen utsattes för incest.

Han kom fram till mig, två år äldre, ungefär. Ungefär sexton. Log mot mig och frågade om jag visste om hur vacker jag var. Det största som hänt någonsin. Mitt fågelkvittershjärta fladdrade till. Den där känslan. Den där känslan! Barnkalasballong upphöjt till klarblå himmel. Han såg mig, han SÅG mig och inte min kompis. Den där känslan!

Jag undrar om han vet hur mycket han förstörde mig den dagen.

Den där om soltak, soltak hela dan!

Har nästan flyttat in i pojkväns nya takvåningslägenhet, med soltakterass och pippiloft, därav inget internet, men kom igen: det är ju ändå för mycket sol för att du ska läsa det här.

Kolla in roliga länken istället, nu ska jag lägga mig och bakisläsa kärleksbrev på ovan nämnda soltak.

Den där om Jenny i punktform

Punktform har blivit mitt nya sätt att kommunicera här och jag gillar det inte så mycket, men det är bättre än ingenting.

* Förra veckan lurade jag en ny kille på jobb att jag slutade tidigare än jag skulle, för att inte karma skulle bita mig i rumpan var jag tvungen att snabbt hitta någon godgrej att göra. Denna godgrej kom i helgen, när jag blev snuvad på 3oo kronor, vilket en kille på Götgatan lurade till sig då han sa att han blivit rånad och inte kom hem till Västerås. Jag gav honom pengar och han lovade att ge tillbaka. Skönt att karmagrejen inte bet hårdare än så, men det var ändå ganska hårt för...

* 35oo kronor i CSfuckingN och räkningar för 67oo.

* Förra helgen ringde en gemensam kompis till mig och Stolte mannen till mig och sa att hon skulle komma upp till Stockholm. Sist hon var här uppe hade hon och Stolte mannen sex (innan mig). Hon ville att jag skulle hälsa till honom att hon ringt, när jag inte kunde träffa henne. Då mådde jag fysiskt illa och sa inget till Stolte mannen förrän ganska långt senare. Jag kommer inte kunna skydda vare sig honom eller mig från sådant hela våra liv och det gör så djävla ont.

* Alicia Erian är en finfin författare.

* Jag har börjat springa på morgonen, INNAN jobb. Mycket stolt över mig själv.

* Om nio dagar är jag färdigutbildad. Det skrämmer mig mer än något gjort på mycket länge.

Den där om ice cream truckers

Vinrusiga och gräs på knäiga och pratat i muniga trillar vi Nytorgsgatan fram och jag har en hand i Stolte mannens och den andra kramar en surprisepresent till honom, sådana där man älskar, som bara kommer helt sådär här! Han frågar vem som vill ha godis och jag och Finaste skakar nej på huvudena och går hem, medan han går till godisaffärn.

Det går cirka tjugo minuter sen känner jag att han är utanför dörren där nere och kan inte komma in, så jag går ner och släpper in honom och berättar sen för Finaste att jag är synsk, vilket hon inte tror på, då lägger jag till att det bara är med Stolte mannen, men hon är fortfarande tveksam. Jag får övertyga henne under sommaren.

Så somnar vi, jag i mitteln, med en godispåse på magen, Finaste till höger, Stolte mannen till vänster till ice cream truckers.

Den där om den bästa sommaren

Jag ser henne komma gående på gatan och jag snabbar på stegen. På ryggen har hon monsterryggsäcken och i handen världens största väska. Hon trillar in i famnen på mig och flåsar mig i örat. Jag skrattar och äntligen!

Hela sommaren har vi på oss, innan hon flyttar tillbaka till Indien igen. Hon ska bo i min lägenhet och jobba på mitt jobb. Ta alla pass jag inte vill ha, leda mig hem när jag är för full, påminna mig om att ta med min lunchlåda. Min Finaste.

Den där om hipp, hurra hela dan!

Glad som en barnkalasballong: ska bli sambo.

Den där om mensen

Jag minns första gången jag fick mens. Panso fick mig att tänka på det hela med sin kommentar i förra inlägget. Jag var tolv år och det var på sommaren innan jag skulle börja på högstadiet. Jag låg i en kompis trädgård i bikini, med rosor på kind och solsken i blick. Så kom det blod på handduken och rent instinktivt förstod jag att jag hade fått mens och det var pinsammast i världen. Spang in på toaletten, stoppade papper i trosan och cyklade hem det snabbaste jag kunde, genom skogen, över bron.

Ett år senare lärde en kompis mig hur man stoppade in tamponger. Hon stod utanför toalettdörren och guidade mig (men tryck in den nu då! Kan du inte? Gud, vad du är mesig!) och jag stod inne och skrek att det går iiiiiinte! Jag var trång som en enåtiosäng för två personer, fast att jag hade ridit sedan jag var sex år. Och även om det sägs att mödomshinnan är en myt, så var det något som var ivägen.

Jag snodde bindor av mamma istället. I flera år. Och hon måste ha märkt något, men hon sa aldrig till. Jisses, mensen var verkligen hemlig i flera år. Minns att jag till och med tvättade mina egna trosor. När/om jag får flickor ska jag ha det där samtalet när de är typ tio. Papper i trosan är inte så kul.

Den där om bussdjäveln

Precis när jag påstår i mina kommentarer att jag inte tycker att det är så farligt att cykla i Stockholm så är det en bussdjävel som kör på mig när jag är på väg till träningen. Okej, han kanske inte direkt kör på mig men hade det stått en tant på trottoaren och tittat på hade hon nog blivit skiträdd. Jag blev mest arg och sparkade på bussdjäveln.

Förloppet kan ses ovan, även om det inte är så tydligt, för jag har bråttom, måste hinna duscha innan jag ska på tjejdejt. Hade jag inte nitbromsat så hade jag varit ganska mycket mos idag, bara för att SL måste hålla sina tider. Tack för det bussdjävel nummer två, på Nytorgsgatan, på väg söderut, vid kvart i fem.

Obs: det till höger om cykeln är trottoaren.

Den där om Celebrity Rehab

Jag plus pojkvän har skaffat oss en ny guilty pleasure: Celebrity Rehab. Vi var så fast i helgen att vi åt framför datorn och för att hinna med att ha sex stoppade han in den lite från sidan medan Daniel Baldwin hoppade av programmet.

Den där om cykelhjälmen

Herre Gud, herre Gud! Jag har blivit vuxen. Eller svensk. Eller en riktig stockholmare; jag cyklar till och från jobb med cykelhjälm.

Jag känner mig mesigast i stan (även om 2/3 i Stockholm har hjälm när de cyklar, något som måste förvirra/roa turisterna), men valet mellan att vara tufft och säkert har helt plötsligt vägt över i säkerhetsskålen. Det, sluta röka och bara äta mörkt bröd - jag kommer säkert att leva tio år efter att alla mina vänner och pojkvänner dör som straff. Kommer att sitta ensam och doppa Finska pinnar i mitt te, så att det blir sån där äcklig sörja i botten av koppen.

Den där om mexikexet

Det som är bra med Facebook det är att man kan gå in och se att Mexikoexet, ni vet han jag gifte mig med, har gått från att vara "single" till "in a real ship", vilket gör att man blir väldigt lättad och inte längre behöver ha skuldkänslor över att jag träffade någon annan så snabbt efter honom, valde att ignorera hans mail och inte berättade något förrän långt senare.

Den där om att hälsa ångesten välkommen

Jamenhej, ångest!

Googlade bloggen och märkte att det var några som tyckte att jag uppdaterade för sällan och någon som slutat läsa mig, så jomenhallå, överpresterarjenny, nu måstemåste jag skriva något (alternativt lägga ner bloggen, eftersom jag alltid vill sluta och stänga av när något dåligt händer) och om jag skriver något kommer det att bli kasst, för konst skapas genom lidande och ända sedan jag blev lyckligt kär har jag inte kunnat skapa och har fått lägga ner mitt bokskriveri, som kommit till sidan hundra, eller så, han är inte min musa, han är min motmusa, djävla skit!

Den där om oss i femman

Vi gick i femman och fick vara med i Vi i femman, och var okej, men inte toppenbra; hamnade någonstans mitt på listan och fick varken vara med i radio eller Teve! även om vi hade hoppats på Teve!. Vi tog den där sprutan som man svimmade av - stelkramps, och satt på tjejrad i bara trosor och lyssnade spänt på de med efternamn som började på A: Andersson, Anderberg, om någon av dem skulle skrika där inne. Det gjorde de aldrig, men de kom ut med ett plåster och hemska historier om hur ont det hade gjort. Fast ont gjorde det så klart när jag berättade för farmor.

I femman hade vi skoldisco för lågstadiet. I flera veckor i förväg planerade vi snacks och låtar och vem som skulle dansa med vem: i slutändan dansade vi mer än lågstadieungarna, tog upp matsalens omgjorda dansgolv för kvällen, där vi sjöng med i vad Troll och Sandra sjöng. Jag hade haft ansvaret för popcornen och gjort micropopcorn, aka lyxpopcorn, tagit A4-papper och snurrat till strutar, tejpat igen och fyllt med popcorn. De såldes för fem kronor. Slickade på ett salt S, som verkade mycket saltare då än nu, såg på medan Dennis stoppade in hela i munnen på en gång. Dennis, som alltid tittade in i vårt omklädningsrum efter gympan och som senare åkte med mina rullskridskor nerför Bananbacken, så att de gick sönder.

På rasterna i femman spelade vi bollruta, fast att 5b snodde alltid vår boll och la den i kapprummet. Vi brottades på bänkar och jag kunde klå de flesta av killarna, fast att jag var späd som en kyckling. Vi gick absolut inte iväg till ICA som låg bredvid skolan, för det fick man inte. Utom Dennis då. Eller, han fick inte, men han gjorde det ändå. Vi satt i bänkar som var uppdelade i fyra och vår lärare lärde oss kroppsdelarna, men tyckte det var för pinsamt med kön och därför svatpennade bort dem.

I femman var framtiden långt borta. Vi började få bröst, men visste inte vad de skulle användas till, utan skämdes mest över dem, eller bristen av dem, på gympan. Vi hade ingen aning om att det fanns en värld eller ens en verklighet. Vi pillade på sönderkliade myggbet och visste inte att det fanns barn som blev våldtagna av sina egna föräldrar. Och för farmor berättade jag att stelkrampssprutan var det ondaste jag varit med om.

Den där om att jag älskar dig så mycket...

Jag förvaltningsekonomiseminarar och blir irriterad på nivån på samtalen och diskussionerna: är van vid teoriifrågaställning och högt flygande tänkande och när en av tjejerna har förväxlat inköpare med ekonom på ett företag, som är privat och inte statligt, som det skulle vara, måste jag ursäkta och låtsas gå på toaletten. Tittar mig i spegeln och andas lugnandetag.

På kvällen, i Studentstaden: tusen eldar på ängen, grillning och bag-in-box. Sisten in vinner. Klockan blir kallt och vi går in och fyllehoppar i kompisens säng. Så kommer den på stereon, som en knytnäve i magen

Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag.

Det svider i näsan och mina fyllesteg hinner fram till stereon innan min hjärna gör det, så min hjärna fortsätter sjunga med

Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig

Och jag kan inte hindra mig längre, utan frågar pojkvän när han låg med någon annan sista gången. Svaret svider mer än låten gör.

Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren

Den där om sol

Jisses, vad det suger att jobba om varandra. Han kommer hem klockan halv nio på morgonen, efter att ha suttit i konferens med halva världen och har tröttögon och klapp på kindhand. Lägger sig bredvid mig och andas mig saktare och saktare i nacken tills jag måste gå upp, en halvtimme senare för att gå till jobb/åka till skola (jo, hoppade på vagnen igen. Hej prestationsslashångestjaget!)/skriva.

Men de där dagarna gör att när man får ledighet tillsammans så gör den, känns den av, så mycket mer. Imorgon ska jag ner till Studentstaden och a-nivå presentera ett arbete i förvaltningsekonomi och han ska följa med. Hålla hand på tåg (första tågresan ihop, om man inte räknar in i julas när han hjälpte mig på tåget med tungväska och inte hann av, utan fick hoppa av i Södertälje), köpa alldeles för dyra smörgåsar med för mycket smör och sova axel.

Och vet ni? I helgen ska det vara sol.

Den där om hans eget jävla Narnia

Jo, sen svarar jag lite på frågor om tjejbloggning här med.

Den där om Berlin

Världen har slutat imponera på mig, slår mig inte längre lika ofta i magen. Jag rycker på axlarna åt den och undrar om det är så här det ska vara nu. Berlin: jag älskar dig inte gränslöst. Jag är inte ens säker på att jag blev imponerad över huvudtaget. Såg jag fel dig? Du var inte så vild som jag trodde, inte lika rock n roll. Du slog mig aldrig i magen, du tröttade aldrig ut mig. Jag blev aldrig svettig. Jag har dansat bättre innan, knarkat ner mig och legat i rännstenen i städer med sämre rykte än vad du har. Vad hände? Var det mitt fel? Lade jag skärpan på något annat? Hade jag för stora förväntningar? Jag trodde att du skulle vara ett hela nattenknull.

Jag är besviken.

Den där om vad som hänt sen sist

Alltså. Jag hinner faen inte med mitt liv, det bara åker förbi, som när man åker skitsnabbt på motorvägen och försöker titta på fartränderna.

Ett.) Jag har en pluggkris. Vi läser Foucault och Wendy Brown och jag är van vid att kunna grejerna, eller i alla fall förstå dem, men det här går inte in, det är för flummigt, men nu är det

Men bekännelsen är en ritual där subjektet som talar sammanfaller med utsagans ämne; det är också en ritual som utförs i ett maktförhållande, för man bekänner inte utan närvaro - åtminstone potentiell närvaro - av en partner som inte är vilken samtalspartner som helst utan den instans som kräver bekännelsen, tvingar till den, värderar den, ingriper för att döma, straffa, förlåta, försona; en ritual där sanningen leitimerar sig med det hinder och de motstånd den haft att övervinna för att formulera sig; en ritual slutligen där själva utsagan, oberoende av sina yttre följder, åstadkommer inre förändringar hos den som formulerar den: den oskyldigförklarar honom, den återlöser honom, den renar honom, den avlastar hans synder, den befriar honom, den lovar honom frälsning.
- Foucault 2002:79


Och obs: det där var EN mening! Jag klarar inte flummet, så vips, igår hoppade jag av, med typ fyra veckor kvar på min femåriga utbildning.

Två.) I tisdags jobbade jag, blev inkallad för att det var så mycket att göra. Helt plötsligt kommer fyra tv-gubbar och en liten tjej som var översminkad och sa att de var från fransk tv och ville ha med mig. Sminktjejen var skitkass på engelska så jag föreslog att vi kunde ta det på franska. Sämsta grejen jag kommit på sen jag näckade för en amerikansk resereporter. Jag kan ingen franska. De sa vad jag skulle säga och jag sa det. Jag kommer vara som en sån där som bryter skitkonstigt och folk kommer att garva åt i Frankrike. Jag tror även att jag bröt på spanska, vilket blir ännu märkligare.

Tre.) Stolte mannens mamma säger att hon är synsk och att Stolte mannen kommer att fria till mig på midsommarafton. Jag tror på den tesen, då han lovat att gifta sig med mig innan jag fyller trettio.

Fyra.) Jag har också övernaturliga förmågor, eller i alla fall speciella band till Stolte mannen, för i fredags när vi var och festade sa jag till min kompis Elin "titta nu, nu ska jag få Stolte mannen att titta på mig!". Sekunden efter tittade han på mig. Det var tufft och Elin skrattade åt oss.

Fem.) I helgen ska jag på bröllop. En av mina bästa vänner från Studentstaden har slagit till och jag är överlycklig över att få träffa alla, men lite spänd över hur de ska reagera över mig och Stolte mannen, som ju också gått i samma klass som alla vi kommer att träffa.

Sex.) Sen ska jag på kärleksresa till Berlin.

Sju.) Stolte mannen är kär i skräckfilmer och tvingar mig att sitta bredvid. Förra veckan såg vi Cloverfield. Sen dess har den inte lämnat mig ifred och jag kan inte bestämma mig för om det var för att den var bra eller för att jag fortfarande är skiträdd.

Det är vad som händer här. Plus att det är för mycket sol, jag får ångest och måste gå ut, inte sitta inne. Häpp!

Den där om killarna

Alltså - det finns så djävla mycket stört folk där ute. Och en del av dem har jag dejtat. Därav en finfin lista på de fem största stördheterna jag legat eller funderat på att knulla med:

Fem) Den här killen dejtade jag lite kort när jag bodde i London. Han var från norra England och jag kan väl inte precis påstå att jag höll särskilt länge på det att ge bort det där fina som vi flickor har. Det vita var i och för sig vid den här tiden redan ganska besudlat.

Typ andra gången han besudlade mig (vi hade för övrigt skitdålig sex, jag kände knappt när han var inne, var mest med honom för att han kände folk som kände folk...) frågade han om han fick kissa i mig när han kom. Jag trodde att jag hört fel, han pratade lite konstig dialekt, men svarade för säkerhets skull nej.

Typ femte gången vi hade sex (jag veeeet, men han kände fortfarande folk som kände folk som släppte före mig i köer så att jag kunde få hänga med engelska storheter som Craig David (skjut mig nu!)) frågade han mig igen och efter det så kindpussade jag mig fram i köer själv.

Fyra) En kompis till mig hade en annan kompis som jag absolut var tvungen att blinddejta när jag flyttade till Stockholm 2006. För vi var så lika. Killen var fastighetsjurist och kom direkt från jobb en fredag vi skulle träffas och äta. Han berättade att han var stressad och helst ville äta hemma hos sig, gick det bra? Nej, sa jag. För hallå, sånt ska man inte göra första gången, då blir man dödad. Han tittade på klockan och muttrade att Simpson började snart (sann historia!).

Vi valde ett ställe att äta på, sen började han trava. Skitsnabbt. Och prata. Skitsnabbt. Mest om hur kasst Konsum är. Efter ett tag orkade jag inte hänga med hans takt i mina klackar, så jag saktade av. Han hann gå ungefär hundra meter innan han märkte att jag inte längre hängde med, vände om och frågade vad jag sysslade med. Jag sa att det nog inte skulle funka och gick hem.

Tre) Psykologen. Psykolog med inriktning på spindelfobi (!). Han förekom faktiskt i den här bloggen sommaren 2006. Och han får den här platsen för att han faktiskt sårade mitt pepparkakshjärta en del. Psykologen tjatade om att vi skulle gå ut i några veckor innan jag faktiskt gav med mig. Jag visste att vi inte alls var samma typ. Han var snygg på ett sånt där segelbåts och klockreklamssätt, medan jag mer är för skinnjacka och cigarett. Och han gick ibland i shorts.

I alla fall så började vi hänga ganska frekvent och jag sov hos honom en massa nätter, för han hade lägenhet inne i stan, det hade inte jag. En helg skulle vi ut och äta med mina kompisar, men plötsligt fick han förhinder och skulle ut till landet med sin bröder. Den kvällen gick jag ut till stället vi träffats första gången, med kompisarna. Det gjorde även psykologen. Med en ny tjej. Han låtsades inte se mig och jag var för chockad för att göra något.

Dagen efter skickade jag ett sms där jag skrev något om att somliga var rädda för spindlar, andra för att få sina hjärtan krossade.

Två) En av alla mina Johan. Hälften av alla jag dejtat har hetat Johan. Vi träffades en sommar i Skåne, och jag blev så där blixtförälskad som man blir ibland. Han var dock tillsammans med en tjej redan, som var lite ostabil, när vi träffades så ringde hon och hotade att ta sitt liv och sa att hon kräktes och fick feber för att han inte var med henne. Jag bröt med honom och sa att jag inte tänkte träffa honom förrän han dumpat henne. Så ringde han en vecka senare och sa att han dumpat henne och han och jag började träffas. Han flyttade i princip in hos mig och vi planerade att flytta till Malmö tillsammans och båda började kolla på utbildningar.

En kväll började han samla ihop alla sina saker och sa att han behövde tänka. Jag var helt förtvivlad och sprang efter honom och grät. Han åkte hem till sin mamma och vi hördes inte av förrän en månad senare, när jag gråtit ungefär varje dag och jag fått reda på att jag kunde ha smittat honom med hepatit C (helt annan historia). Och sen fick jag ett vykort från Tokyo, dit han åkt på semester.

Sen tyst. Och jag flyttade ihop med en killkompis, som senare visade sig vara M och min pojkvän i en massa år.

Och jo, typ två år senare fick jag ett mail av psykotjejen som berättade att de två hade varit tillsammans hela tiden vi varit det.


Ett) Guldstjärnan, det största psykot jag träffat är även den enda människan som jag polisanmält. Han var knepig redan från början. Han ljög om sin ålder, sa att han var tjugifem och inte trettiotvå. Betalade bussbiljett till mig från Sverige till Berlin, när han flyttade dit. Ville att jag skulle flytta med till Berlin. Visade upp mig på stan. Tog kort på mig som han visade sitt ex.

En helg sov mitt ex över hos mig, när han var och hälsade på från Uppsala. Guldstjärnan ringde från Berlin och blev helt tokig. Jag var väl inte jätteintresserad av honom utan knullade lite med min gamla kärlek.

Några dagar efter det började helvetet. Han ringde och hotade mig och ute var det sån där typsik skräckfilmsmiljö: regn och mörkt. Han sa att han stod utanför mitt fönster och är det någon gång jag varit riktigt, riktigt rädd så var det då. Fick polisbesök och polisbeskydd och jisses. Det där puckot är verkligen värd plats ett!

Den där om barn

Pojkvän och jag bråkar om vad våra barn ska heta. Vi ska ha enormt många, har båda velat sen tidernas begynnelse och borde kanske börja snart om vi ska hinna med alla. Dock har vi barnnamnsbråk. Vi är överens om att Charlie är ett finfint namn på en flicka och Cornelis på en pojke, men sen ryser han när jag säger att flicka nummer två ska heta Elise och jag spottar på marken när han envisas med Svante.

För några dagar sedan kom jag dock på de perfekta namnen. Jag ringde och pojkvän godkände. Finaste namnen någonsin: Nour och Saïd.

Och ps: kollar med lika delar förtjusning och skräck på Barnmorskorna, SVT och blir skitsur när de föder utan bedövning. Vill ha belöning och beröm för det. De duktiga djävla tjejerna. Måste man vara fröken Duktig till och med när man föder? Räcker det inte med att vi städar och tar hand om barnblåmärken och heltidsjobbar och pussar männen och minsann bakar alla kakor själv, för vi är så duktiga - måste vi föda duktigt med?!?

Den där om att mascaragråta

Det bubblade hjärtan och jag fulgrät av lycka, på Ikea idag, när vi handlade dubbelsängstäcke och dubbelsängstäckespåslakan med brodyr på.

Den där om lördagsunderhållning

Han låg bakom mig i soffan kärleksandades i bakhår, långsamfingrade ryggslut. Hans mamma på en sida, pappa på andra, som för att rama in oss i folkhemstavla. På teve, som för att kladda grädde på varmmos: teveUNDERHÅLLNING på bästa sändningstid; lördag, kväll, kallt ute vind som vina runt alla knutar den hitta (Bingolotto, Ofångad på ett fort, eller något sådant).

Reklampaus och hans pappa bara hämta mer rö-vin till oss från värmesprakandebraskök, jag kände han stelna till mot ryggslut, mot rygg, i hans kärleksandande. Och hade jag inte haft samma historia: kanske inte förstått? Inte känt hur hela rummet ändrade karaktär? Luften där inne ändras från att åka i krumelurer över/i folkhemstavla till att bli svår att andas, kunna tas på, skäras ut i fyrkanter som osten på ostbrickan, om man så velat.

Han högpratandes, som för att försöka dölja ljudet från korken som skruvas av flaskan: metall mot glas. Det tysta, men som hörs om man vill: flaska som närmar läppar. Snabba giriga klunkar. Tyst igenstängande av skåp i värmesprakandebraskök. Harklande. Han som nästan inte vågar andas, högpratandes. Ska bara gå på toaletten, stå där inne en liten stund, sen spola bara för att slänga ett ögonkast ut i köket, värdera skadan.

Låtsas som ingenting, för det är så man gör, så man gjort. Skratta som förut, även om allt är ändrat, ingenting går längre att ta på, golvet knakar även om man inte trampar på de knarriga ställena, men ingen låtsas om det.

Han, som kan se på sin pappa, när han har druckit. Hur mycket han druckit. Som på en skala: ett två tre fyra fem sex sju åtta nio, inte väl tio? Tio värst. Etta okej, men ändå besvikelsekämpa. Och nu när jag är där: pinsamt. Som om han får stå skamvrå för det hans pappa gjort.

Uppe, i gästsovrum, med playstation och liten bilbana på vänt till nästa generation, jag tar hans huvud mellan mina händer, en kind under var hand, tittar honom i ögon som inte vill bli tittade i, säger det inte vara hans fel. Inte hans fel att han måste försöka trampa på de tysta ställena.

Den där om att jag är välkommen tillbaka, tack!

Ha! De små gubbarna börjar få kontroll över min kropp igen! Idag vaknade jag och ville för första gången på ett tag inte dö. Visste till och med var jag befann mig och fattade att klockan var elva och varför den var det. Tog tempen och den visade under 39 grader, nu ligger den ganska stadigt på 37,9 och jisses, vad pigg jag är. Nös tolv gånger på raken innan, vid nys nummer sex tyckte jag det var skitkul, vid nys nummer tio var jag rädd att jag skulle bli en sån där som kommer att nysa i flera månader.

Vanlig djävla förkylning: välkommen!

Nu ska jag maila min professor och säga att jag inte kan lämna in det som ska lämnas in klockan fem idag, för jag har svimmat två gånger och varit nära döden. Undrar om hon godkänner det som anledning.

Den där om att jag inte alls svimmar som på film

De små gubbarna i min kropp stänger av system efter system. I går, på kvällen, slogs ryggen av och jag kan nu inte gå. Vet inte om det är min gamla skada eller om det är ryggskott, ont som faen gör det i alla fall. I morse skrämde jag livet ur pojkvän, som stod och borstade tänderna, när jag kom mot honom, febrig och böjd och svimmade lite. Vaknade några minuter senare av att han satt böjd över mig och Jenny?:ade.

Min kropp har aldrig motarbetat mig så här tidigare. I natt har jag sovit på golvet, för sängen var för mjuk. Och precis hade jag den goda smaken att spy på min kudde.

Den där om hela havet stormar

Jag vägrar mamma killarna jag bor med, tänker inte tjata på dem att städa och plocka undan. Tänker heller inte städa efter dem, för någon slags tyst kamp, men det funkar inget vidare. Har försökt säga till, städa själv, vara tyst, bli förbannad. Och själv är jag faktiskt inte särskilt prydlig av mig. Nu när jag har blivit sjuk har det blivit hela havet stormar i lägenheten och vi har inga rena tallrikar, trots diskmaskin.

Pojkvän har fått tag på världens finaste taklägenhet och sovloft (det där med världens finaste är hans ord, jag har inte sett den). Dit ska jag fly ett tag då och då, så jag kan få komma på semester från det här som håller på att göra mig helgalen och till den där martyren jag lovade att inte bli.

Den där om att jag trillade två gånger när jag gick till toaletten precis

Influensa.

Mina tankar hänger inte med när folk pratar med mig och jag svarar en milisekund försent, sådär som det blir när jag pratar med Finaste i Indien och man måste vänta på att det man sagt ska gå fram till henne. Ögonen hänger inte alls med dit jag tittar och jag blir yr, det är som om de är kvar där jag tittade sist. Det gör ont i hela kroppen och jag börjar gråta när pojkvän kliar mig på ryggen för det känns som om han ska slita av min hud.

Han, som alltid gör mat till mig, försöker laga mina favoriter (han är en sån där som gör egen bearnaise och som gröper ur körsbärstomaterna för att använda urgröpet till dressing), men jag kan bara äta två tuggor sen orkar jag inte mer.

Jag tar upp texter jag måste läsa för ett seminarie nästa vecka, men det går inte. Jag somnar med afyrat i handen och vaknar svettig och frusen och svär över att jag inte kan vara sjuk, det går inte, jag får inte.

Den där om vad jag kommer att ha på mig i vår

Att pendla till Uppsala och vara seminarieledare på engelska för att vi kommit upp på den nivån nu och läsa tusen sidor i veckan och gå upp klockan sex och äta ett äpple på stående fot och pendla hem med huvudvärk och inte hinna träffa pojkvän för man måste läsa 600 sidor och stressa till träningen där man glömt boka, så man får inte plats.

Det där gör inte så mycket när man hittar ett Drömplagg.

Den där om kaffe

Han vaknade av ingenting handen på hennes bröst, mjuk och varm rundning passade i hans hand: perfekt! Det var som om hennes bröst formats efter hans hand och inte tvärtom, som om det liksom gled in mellan fingrarna, som något lösare än hud. Han hade bröstvårtan mellan pek- och långfinger, hennes andetag högre upp hördes. Han lättade med handen från bröstet och blåste på det såg små fjun, som längst ner på en fjäder, ställa sig upp, giva akt för honom.

Ljuset sipprade inte in från utanför: det trängde sig in armbågade sig fram visade att det var starkare än mörkret. Han slickade sig runt munnen kände skäggets strävhet mot tungspetsen bet tag i underläppen och undrade varför han alltid vaknade av ingenting.

Hon utbredd på madrassen bredvid honom ett ben utanför ett innanför. Täcket. Köpt på Ikea av honom två år tidigare, egentligen med förra flickvännen (ingenting man berättade för nya som inte längre var ny). Han tittade på hennes tånaglar som var målade i rosa så himla typiskt hennerosa. Hon var rosa och rosor mer te än kaffe och om kaffe: kaffe med mjölk. Så irriterande sjävlklart av hennes fjun att ställa sig i givakt för honom. Tidigare hade de älskat för med henne älskade man. Han hade strukit henne över håret och viskat i hennes öra jag älskar dig, hon: jag älskar dig med i tillbakaöra. Hon var mjuk och han hade kommit in i henne mjukt, som te med mjölk, tagit henne mjukt, medan hon låg där mer än tog honom tillbaka, men sen hade han hade kommit som kaffe och hon hade pipit akta täcket! !!

Egentligen ville han bara vända på henne där och då och knulla henne det hårdaste han kunde i hennes djävla fitta. Knulla henne kaffe.

Den där om påskafton

Jag har för höga klackar lite för stora skor. Läppar och naglar är lite för neont rosa och min klänning är en sån där kort och tajt som är poppis nu och som jag funderar på om man kan ha när man är tjugiåtta och inte längre arton. Ett litet hål på strumpbyxan och påskgodis i jackfickorna. Han tar fram en cigarett och jag frågar om jag får slå av den med min drinkpinne, som på film och han säger nej. Jag frågar igen och han säger okej, bara du inte slår mig på näsan! Jag vinglar till, slår till och träffar honom på näsan.

Han blir skittjurig och jag låtsas som om jag skiter i honom samtidigt som tårar bildas i magen på mig. Stänger porten bakom mig och går upp till de andra som skrikdansar till dåliga schlagers. Värdinnan far förbi med en trasa för ett tredje glas vin har spilts på vitmattan.

Han kommer upp och lägger en hand på min rumpa. Allt är redan glömt och jag ställer mig på hans fötter och vi dansar tillsammans medan han viskar i mitt öra hur vacker han tycker att jag är.

Den där om att ligga som en Robinsonö

Det var back in the day, jag hade precis flyttat till Stockholm för andra gången, för att stanna för evigt, vilket senare visade sig inte vara för evigt. Jag bodde i en tvåa med elspis, Svenssontapeter, orange inredning i köket och tjejkompis i rummet bredvid. Visserligen i tredje hand, men ändå okej centralt. Den där rivande frustrationen som bodde i mig då, som senare skulle leda till den värsta, och hittills den enda, depressionen jag haft, tvingade mig ut varje morgon för att springa ett varv runt Årstaviken. Varje förmiddag stod jag och väntade på t-banan och det kändes som om jag behövde skrika rakt ut, eller riva mig med naglarna över hela kroppen, för den där frustrationen gav inte vika, den petade på mig med en envishet jag tidigare aldrig mött.

Den våren fick min tjejkompis i rummet bredvid inte sitt studielån, eller sitt studiebidrag, för hon låg efter med kurser från terminen innan. Vi levde i perioder, från januari till april, på ett lån: mitt. För runt sjutusen skulle vi betala hyra och mat för två personer. Treåfem i månaden var.

Och nu, när jag har okej med pengar, så saknar jag den tiden lite. Vi sökte oss genom Stockholm, åkte ut till Skärholmen, snokade genom hyllor, i jakten på det perfekta priset. Blev uppfinningsrika. Fick ett blomkålshuvud att vara en hel vecka. Gjorde soppa på buljong. Gick på gratisgrejer. Drömde om mat. Vi kunde ligga som en hel Robinsonö och prata om lingonsylt och berg av köttfärslimpa, smörstekt färskpotatis med dill, vin.

Det var så djävla knapert. Vi hade verkligen inte råd med något annat än mat och hyra. Den tjugitredje varje månad hade vi en femma kvar att dela på och då kunde vi gå först till ICA sen Konsum, sist till Vivo för att försöka hitta det billigaste priset på lök, för att sedan göra soppa på det. Löksoppa. Mättar inte alls. Speciellt inte när man är ute och springer varje morgon, vilket gör att aptiten går i tak.

En gång var jag ute och handlade själv och var grymt djävla Robinsonsugen på en Japp. Alla kvitton från det jag köpte lades i en kruka i köket, så att hon kunde betala tillbaka sen, när hon fick pengar. Jag tog en Japp, men var tvungen att lägga en sån där stoppgrej mellan Jappen och mina andra varor, så att det inte skulle synas på kvittot att jag köpt det. Jag åt det på vägen hem och fick så nedrans dåligt samvete och ont i magen hela dagen.

I april fick hon hela terminens CSN retroaktivt. En klumpsumma. En hel del gick till mig. Vi satt på golvet i hennes rum och nästan grät av lycka. Och den kvällen åt vi köttfärslimpa och drack vin. Den godaste köttfärslimpan jag någonsin ätit.

Den där om att det är tur att jag har bra smak när jag är full

Böcker jag tydligen råkat beställa på fyllan:

Emma, vem är du?

Silvermasken : en kort biografi över drottning Kristina

Helen of Troy

Kärlekens brutala språk

Historieböckerna skyller jag helt på en obsession på historia som återväckts sen jag började kolla på the Tudors. Har ni tips - ja tack! Nu ska jag hämta paket på posten!

Den där om relationsteorin. Yao.

Ey, du måste vara speciell, intellektuell, parallellt, tillfredsställa mig sexuellt.
Måste funka i sängen för att hålla i längden.
Om du bara tänker på dig själv, har du missat poängen.
Ey, det handlar om å ge och ta, om du e den som ba vill ha: kan du dra!

Ni minns när jag ville ha hatt på när vi knullade? I torsdags var det pojkväns tur. Han fyllde och skulle tvunget ha sin fotbollskaptensarmgrej på during morgonsex. Det var oväntat sexigt. Sen drog vi till Centralbadet, hängde lite med en massa gammelfolk, pojkvän blev stött på av Staffan Westerberg i ångbastun (visst är det skönt att vara naken? Jag gillar naken!), drack champagne, badade bubbel, fast man inte fick med bubbel.

Bada bubbelbad, ge mig massage, göra mig glad när jag e lessen och allting e knas.
Jag vill ha mer än dom flesta, något extra.
Så är du man nog: vågar du å testa?

På natten somnade han naken, men med slipsen på.

Och! Och! I lördags var värsta partykvällen: full som en alika, partyskorna på. Eller så var det så att jag fick träffa hela hans familj för första gången och sen tittade på Melo med hans mamma och pappa, där hans pappa tyckte att Bengtzing hade en härlig bit, hans mamma gjorde mysbricka med ost och kex på som de alltid gjorde när han var liten, jag var ganska full och sen, när vi skulle sova i nittiosäng i pojkrum vågade vi knappt röra varandra på könsorganen.

"Vad vill du ha yao?"
Jag vill ha kärlek och respekt,
nån som vet hur man gör när ljuset är släckt.

Den där om babysängen

Han tar mig i handen och jag kärlekspirrar fortfarande i magen. Säger att jag ska följa med på fotboll, men jag skakar på huvudet: hårlockar som flyger och säger måste plugga, vill inte stå där isfötter och tråkblick. Han pussar mig på kinden och trallgår för att stå isfötter. Han går och det blir så där tomt som det bara blir när man umgåtts med någon länge, som sen åker. Det är liksom tyst fast att man spelar Nick Cave på högsta plusplus, så tyst att man måste systematiskt äta upp alla russin som köpts.

Uppsats i oändlig röra. Jag började dra i ändar som satt fast och pilla på delar som inte var trasiga, nu ligger allt i en .docfil och jag vet inte vad som är början eller slutet. Planerar istället pojkvänsfödelsedag och tittar på lägenhet. För det har börjat pyra i tanken och även om vi båda säger nej och inte än, så smyger vi runt på vår först lägenhetsvisning tillsammans och låtsas att vi har långtflygna planer om köksrenovering och babysängsplacering. Det är som en hemlighet, som bara vi vet om, fast att vi är som alla de andra paren på den där visningen. Jag piper när jag ser kakelugnar och på Åsögatan hittar jag mitt hem och viskar i hans öra att vi kanske ska slå till ändå? Han ögonglittrar mot mig och säger baby, här, bredvid vår säng, ska babysängen stå!

Den där om sexualitetens historia, band ett

När jag var i Indien satt jag med ett gäng litteraturstudenter från Göteborg runt ett bord och åt alldeles för stark mat när de frågade mig vad jag gjorde. Jag berättade att jag läste master i statsvetenskap och de blev överraskande imponerade. Sa att de hade hört att det var ett av de tuffaste ämnena man kunde plugga. Jag rykte på axlarna och sa att jag inte tyckte det var så jobbigt. För jag har inte tyckt att det är så jobbigt.

C-terminen lästes in ganska lätt, nynerkärad. Jag pluggade bara kvällen innan till en tenta i politisk teori som jag klarade alldeles för lätt. Skrev uppsatsen på halvfart. Blev nästan arg på hur simpelt det var.

Tills nu. Den här terminen. Eftersom mitt program, som jag läste nere i Studentstaden, gav mig en examen även i sociologi har jag nu inriktat mig på politisk sociologi och kulturanalys. Jag har precis gått genom litteraturlistan inför kursen som börjar i april. Mellan april och juni ska jag läsa 32 böcker. Och med feta bokstäver längst upp står det att vi måste läsa pärm till pärm. Pärm till pärm tidigare har betytt hoppa över en massa, men det kommer inte att accepteras här. Dessutom finns det "READING LIST (recommended, though not compulsory reading)" på ungefär 50 böcker. Lyssna här hur kul jag kommer få:

Inglehart, Ronald, Welzel, Christian, Modernization, Cultural Change, and Democracy: the Human Development Sequence (approx. 300 pages).

Eller varför inte

Brown, Wendy, Regulating Aversion. Tolerance in the Age of Identity and Empire. 288 sidor.

Dock ser jag fram emot

Foucault, Michel, Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta. 160 sidor.

Jag ligger redan vaken och funderar på hur jag ska hinna. Men framför allt: hur faen jag ska ha råd.

Den där om att vara borta en helg, så har ni skrivit femtioåtta inlägg

Hade jag haft en trumpet hade jag, felfritt, blåst en liten fanfar på den nu.

Såklart gjorde han succé, kramade mamma det första han gjorde när han kom in i hallen, morgonklappade katten på magen, diskuterade politik och världskrig med min pappa, lät min lillebror köra bilen från Stockholm, dasade med mina mostrar, lånade ut sina sextiotalsglasögon till kusinerna, kom ihåg alla bebisarnas namn och knullade mig på gästtoaletten. Och jag frågar mig lite om jag verkligen hade väntat mig något annat.

Själv tog jag en koffeintablett innan pappas sextioårsfest, fast att jag senast jag gjorde det var hög i två timmar och fnissade konstant. En av mina kusiners män (min bordsherre) frågade om jag redan var full och när jag skulle hålla tal inför alla de hundraplus inbjudna var pojkvännen tvungen att dra mig i klänningen när jag pratade för fort.

Men ljuset var inte så mycket på mig. Bara lite när en moster, som vanligt, frågade om jag aldrig tänkte skaffa mig ett jobb, när jag skulle vara klar med min utbildning, när jag skulle komma "hem" till Skåne och ifrågasatte om jag verkligen ville uppfostra barn i Stockholm. Pojkvän räddade mig genom att säga att när den tiden kommer får vi ta den frågan då. Sen buggade han henne yr.

Och jag hämnades med mitt tal. Med mitt feministtal, som mamma hade varit lite orolig över, men som möttes av hurrarrop. Ropen skalla: pappaledighet till alla! Och när jag dansade med pappa sa han att han var stolt över mig. Det är det som räknas. Nu har vi ungefär trettio krigsDVD:s i Stolte mannens hall att se, som han lånat av min pappa. Det känns inte lika kul.

Den där om ett rörigt inlägg som förklarar varför jag gått på studentbal två gånger

Jag hade hunnit fylla arton, utan att precis stressa mig dit, och var lite mindre naiv, lite mindre blå i de där bruna ögonen. Hade sett hela världen, hela världen samlad i mitt lilla samhälle eller på turistorter runt om i Europa, visste hur folk fungerade, samtidigt som jag var nyfiken på vad som fanns i de världar jag inte besökt. Var fortfarande uttråkad till den grad där jag gjorde saker och sa saker för att uppröra, tillröra, vidröra, för att få reaktion, för att roa mig själv mer än andra.

Rastlösheten fick mig en fredag i mars att hångla med skolans snyggaste kille, sista året på gymnasiet (och jag är faktiskt helt ärlig här, med snyggheten, han blev framröstad till det i en icke-officiell, men åh, så viktig tävling innan han tog studenten. Året efter kom jag att bli tvåa i snyggast klädd, men det är en helt annan historia) och senare, för att röra till det lite för mig, mest på skoj, på ett vadslag, fråga ut honom på en dejt. Det var måndagmorgon, i mars, efter den där fredagen när han hade hånglat med mig över ett bord, dansat tryckare till sista dansen, fått nej till förfrågan om jag ville följa med honom hem. Egentligen tyckte jag inte han var särskilt snygg. Ni vet killen: höga betyg, fotbollskille, gick natur, blond och lång. Helylle och mammaidol samtidigt som han säkert smygrökte och våldtog trettonåringar.

I alla fall: jag gick, en måndagsmorgon, i mars, fram till honom och sa ”... (har till och med glömt bort vad han heter, vi kör på Gustav) Gustav, har du lust att prata lite?” och han sa okej, och vi satte oss på en sån där parkbänk som har bord. Så frågade jag honom om han ville hitta på något någon dag, varpå han såklart ville det, vilket jag inte hade räknat med, eftersom jag var lite tonårskär i mitt ex som nu är fotbollsproffs (skulle faen satsat på honom, han tjänar säkert skitmycket pengar nu!), men i alla fall så ville han det och det hade jag inte räknat med, jag gjorde grejen mest för att få en spritflarra och lite pirr i magen av nervositet.

Jag tror att det var för att jag var ointresserad när vi träffades som han blev så intresserad. Gustav. Jag satt och tuggade tuggummi och läste Nabokov, Lagerlöf och Dostojevskij när han ville hångla. När han ville mysa så gick jag hellre ut med mina kompisar på artonårsförbjuden klubb i Malmö och dansade till hipaste hoppen. När vi var ute på samma ställe flörtade jag med bartendern som var dubbelt så gammal som mig.

När det var dags för hans studentbal så bjöd han med mig. Studentbal liksom, ett år för tidigt. Hans föräldrar betalade allt. Klart som faen jag gick. Och blev ganska så salongs redan under förrätten. Det hela, Gustav och jag, tog slut den kvällen. Jag tror att han tappade intresset för mig när han fann mig på killtoan, där jag satt på handfatet med en champagne jag stulit från baren och en annan killes läppar mot mina.

Den där om blandskivorna

Asså jag är så himla kär i mig själv att jag dööör! Gör blandskivor inför stundande road trip ner till Skåne, med Stolte mannen, Lillebror och Lillebrors tyska flickvän och djävlar, vad jag har bra musiksmak. Wu Tang samsas med She wants revenge som är näst intill The knife som kommer före Familjen och Kate Bush. Och när man tror att att det inte kan bli bättre så kommer Antony med och utan the Johnsons. Sen, när man gråtit en stund och det känns som som om man sålt allt smör i Småland (ungefär i Jönköping), så får man torka tårarna och sittdansa till Kleerups versioner av gamla Shout out loudhits.

Det är kärlek. Det är kärlek!

Den där om släktbaluns

Stolte mannen ska träffa Föräldrarna i helgen. Pappa fyller sextio, ska ha storbaluns och Stolte mannen är bjuden. Han stod bredvid mig på inbjudan, och på kuvertet. Han ska sitta där, bland de hundra inbjudna, konversera, träffa min släkt, min Svenssonrasistiska moster, min halvt alkoholiserade farbror, mina kusiner, min underbara pappa, min mamma som "inte köpt något nytt till festen, för hon är ändå för tjock" och min andra moster som inte pratat med moster nummer ett på tre år, för de ligger i en ständig fejd.

Han kommer sitta och le mot mig när jag håller mitt tal till far, som är skrivet lite politiskt okorrekt om föräldrarledighet (pappa var ledig med mig när jag var bebis, något som fem procent av papporna var back then), mest för att provocera mina stelsläktingar och mamma kommer kanske sätta lite vin i halsen, även om hon borde vara van vid att jag älskar att provocera.

Jag vill skydda honom. Sätta på honom en sköld och kanske ett litet, litet svärd, och inte den där jättefina bruna slipsen han köpte på second hand. Samtidigt som jag vet att han antagligen kommer att ta dem med storm. Han är född politiker, kan antagligen prata sig ur varje situation i världen. Kommer charma who ever han placeras bredvid.

Men ändå: hjälp! Hjälp!

Den där om en bild på hatten, för er vilja är min lag, och jag lägger även in en parantes. Parantes: tanter har inte dem på begravningar; på bröllop

Den där om hatten

Jag köpte en ny hatt (en sån där begravningshatt som tanter har i filmer) förra helgen och nu tycker jag att den är så rolig att jag går omkring med den hela tiden. När jag steker lök. När jag dansar till musik. När jag skriver uppsats. Igår ville jag ha på mig hatten när jag och Stolte mannen hade sex.

Det var okej för honom.

Den där om som i den där filmen

Det sämsta med att vara ute och resa är att komma hem, men ändå fortfarande vara kvar där borta. Just nu trivs jag inte alls med vardagen, utan vill bort. Jag trodde verkligen att min rastlöshet skulle försvinna när jag kom in i den här relationen, som förra gången, när jag slog mig ner. Och nöjde mig. Men den här gången är så annorlunda, ger mig frihet att vara den jag borde vara, inte vara tvingad till att växa upp och förneka att jag faktiskt har ett behov av att röra på mig. Förväntar mig att jag inte ska nöja mig. Och det måste ju vara det finaste man kan ge någon: att be den att aldrig nöja sig.

Jag har redan fått med honom på tanken om att bo utomlands ett par år. Snart. Men det finns så många utomlands. Och det river och sliter i mig att jag inte vet hur jag ska klara av att stanna här, stilla, och vardaga tills jag får komma bort. Och människor smartare än jag frågar mig varför jag flyr, men jag vet inte. Vet inte ens om det är som jag flyr. För där borta, som inte är här, är det lättare att andas och ibland känns det som om jag kan flyga när jag inte känner igen mjölken eller vet vad jag kommer hitta när jag går höger istället för vänster. Det känns i magen och i magen just nu är det som om något drar mig neråt, som om jag ätit bly.

Men tänk om det kommer att vara såhär för evigtevigt? Tänk om mina barn kommer få en mamma som kommer tvinga dem flytta hela tiden, som i den där filmen Chocolat. Hur avgör man då vems lycka som är mest värt?

Den där om dagen

Jamenhallå!

Snabbis: imorse gick pojkvän upp klockan nollåttanollnoll för att göra pannkakor till mig, för det är ingen vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag...

men ps: jag gillar inte pannkakor. Inte han heller.

Den där om blygheten

Jag svär över att bo med två killar, bankar på toadörren och undrar om han inte hört att killar ska ta kort tid på sig i duschen. En av mina killkompisar har superhypat ett band som ska spela på kvällen och jag är inte alls sugen. Skyller på magont, men han tror mig inte och tvingar med mig ut och jag gnäller på att jag inte kan dricka öl när jag äter medicin.

Jag kan inte gömma mig bakom alkoholen, är nykter för första gången på... sexton år (!) och försöker istället gömma mig bakom smink och min lugg. Kryper ihop när folk tittar på mig. Är inte van vid att se allt så tydligt, se hur folk tittar på mig, avläser mig. Går över golven med hårda klackar och sur min. Står i baren och beställer vatten och är noga att poängtera till kompis bredvid att jag äter medicin, inte är gravid, så att alla ska höra. Är omognare än någonsin. Är blygare än någonsin. Stockholm ler inte mot mig och jag suckar över kylan.

Klockan ett får jag nog och smiter. Halv två ringer kompis och undrar var jag är. Hemma svarar jag, ligger under två täcken och lyssnar på musik. Älskar att jag bor på fem minuters gångavstånd från stället vi var. Bara jag hemma och jag somnar till tystnaden.

Den där om historien om historien om den stolte mannen

Historien om historien om Stolte mannen, som fick sitt namn en dag i tidig maj när han satt i min soffa och jag hade jobbat i månader på att snärja honom i mitt nät, eftersom han var den svåraste jag kunde hitta. Historien om historien om Stolte mannen började långt tidigare, men där, på soffan, fick jag inte komma nära honom fysiskt eller psykiskt och senare blev han nog min stoltaste erövning, för jag erövrade mig själv mer än jag erövrade honom. Antagligen. Och när jag bad honom beskriva mig med ett ord och tusen snubblade över hans läppar satt jag och log mot honom och när han var klar svarade jag att han var den stoltaste jag någonsin mött.

Det var så historien började. Han var den svåraste jag kunde hitta. Men egentligen började historien innan den historien, började redan när jag var tillsammans med M och olycklig och lycklig på en och samma gång. Då gick Stolte mannen i min klass och kom att göra så i flera år. Han var en av flera, en som gick i min klass, som var lika oåtkomlig för mig som jag var för honom. Han var från Stockholm, eller sa det i alla fall, för att han skämdes över att komma från Nyköping, fast att han aldrig skulle erkänna det. Att han skämdes. Han räckte alltid upp handen, eller faen, jag tror inte ens han gjorde det, utan pratade rakt ut och var en sådan som gick fram till föreläsaren efter lektionen för att diskutera och som pratade skit om mestjejerna i klassen och gjorde narr av dem på samma diskreta vis som vi gjorde. Och på varje sittning blev han fullast och höll de bästa och flesta talen och var så där charmigt dryg så att tjejerna föll och låg på knä, skjutna i hjärtat på stigar där han gick, alternativt hatade honom bittert.

Och historien om honom började kanske där, för fem år sedan, eller så, men kom inte igång förrän M lämnade mig och flyttade till Stockholm och jag var kvar och bitter som aldrig förr och arg på världen som när jag var fjortonfemton och kärlekstörstande, eftersom M bara gav mig helglove och knull nån gång i månaden.

Så, före egentliga historien, men ändå i historien: vi hade varit på fest och jag trillade på Stolte mannen och hade nog druckit, vad annat folk skulle kalla "för mycket", redan klockan sju. Så jag trillade på Stolte mannen och allt mitt världshat gick ut över honom och jag berättade för honom att jag visste exakt hur han var, när jag egentligen bara ville att han skulle gilla mig. Jag berättade för honom att han var en sådan som älskade sin mamma för mycket, som är tillsammans med fina flickor och drömmer om att knulla dem i röven, men aldrig skulle göra det, som går på myten om den lyckliga horan, som röstar på moderaterna i smyg. Och jag berättade för honom hur han var i över en timme, tills han sa att han skulle gå och söka lyckan i baren och jag gick hem och spydde.

Ja, sen går historien som den går och jag och Stolte mannen väljer samma inriktning där nere, i Studentstaden, och han börjar få upp ögonen för hur smart jag är och jag börjar få upp ögonen för hur snygg han är, men sen måste jag flytta till Stockholm för att rädda mig och M och det går åt helvete och jag flyr till Mexiko, och herre Gud, ska jag speeda på den här processen och den här historien lite, så kommer jag tillbaka till Studentstaden januari nollsju.

Så jag kommer tillbaka till Studentstaden januari nollsju och på föreläsning ett, dag två, vänder jag mig om i klassrummet, möter hans ögon och såklart är det honom jag ska få i säng! tänker jag. Så ett par veckor senare tar jag reda på hans telefonnummer och skickar det här smickrande smset, vilket (har jag fått reda på senare) kom totalt oväntat. Och eftersom jag är som jag är och han är Stolte mannen så händer inte så mycket mer än att han följer med mig hem och hånglar. Och eftersom jag är som jag är så knullar jag runt lite och kanske lite mer och eftersom jag inte vet att han kommer att bli Stolte mannen så är han förvisad till att kallas klassragget.

Men så kommer maj. Och jag vet inte vad som är annorlunda i maj mer än att jag super ovanligt mycket och han super mycket och varje natt ringer han till mig och ber att få sova hos mig. Och varje gång han ringer så säger jag nej. Och varje gång jag säger nej så kommer han och bankar på min dörr. Och varje gång han bankar på min dörr så ignorerar jag honom i en halvtimme, sen släpper jag in honom. Och varje gång jag släpper in honom så kramar han mig och lägger sig i min säng och sen sover vi utan att ha sex. Och varje morgon när jag vaknar så är han borta. En natt frågar jag varför han kommer och han svarar att han behöver bekräftelse.

Så börjar den egentliga historien när min farfar dör och jag faller ihop och han är där när jag faller ihop och vi går över fält och på morgonen, den morgonen när jag vaknar, så är han kvar. Och den riktigt riktiga historien kan börja.

Den där om att vara sjuk

Jag är förfärligt sjuk, ligger och gnäller i sängen, går ner ett kilo om dagen och dricker okolsyrad cola. Berättar för den där mannen om hur mina barndoms sjukdagar var och förvånas över hur lika hans åttaåringsdagar som sjuk liknar mina. Barn på åttiotalet: förena eder och stäm upp i en hyllningskör till okolsyrad cola, blåbärsopppa och hyrfilm!

Allt är samma dag. Från det att jag är fyra tills att jag blir elva. Alla sjukdagar såg ungefär likadana ut. Mamma tog med mig till hyrfilmsbutiken, som låg nere vid ån, mitt emot en bank. Där fick jag välja vilken film jag ville och valde alltid samma, som handlade om nån japansk tjej på äventyr. Alternativt tittade jag på inspelade tecknade serier som min kusin spelat in från teve tre. Mamma vispade cola så att den blev utan bubblor, skar smörgåsar med ost i minibitar. Strök över panna med kallhand.

Vi spydde alltid i samma skål, som såg likadan ut som en mamma skalade potatisen i om somrarna. Den stod under diskbänken, står nog fortfarande under diskbänken. Pappa tog in mammas baden-baden från verandan och egentligen tyckte jag inte alls om att sitta i den, men det hörde liksom till och den gick att fälla ner.

Ibland åkte mamma till jobbet fast att vi var sjuka, om hon hade kundmöte, eller behövde chefa över något. Då blev jag plötsligt friskare och sprang några varv runt huset, för att bli av med rastlösheten, så att jag kunde bli sjuk igen lagom tills mamma kom hem.

Hur var det för er? Hade ni samma åttiotalssjukdagar?

Den där om motsättningar

Indien. Och min hjärna gick på högvarv. Det var en väldig massa motsättningar, motpoler, extremer som trängdes där uppe. Det var ett ständigt nejsägande till försäljare på stranden, ett, antar jag, tvåvägshat, där de hatade att behöva gå där och sälja sina djävla saronger och ett hat från min sida att de inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag var väldigt medveten om att det här var deras familjs enda inkomstkälla, att om de sålde en sjal till mig för hundra djävla rupies så var det en bra dag.

Det var tycka synd om blandat med viljan att hjälpa och flytta dig för faen, du skymmer solen! Och jag vet inte vilken känsla jag hatade mest. Vilken jag borde hata mest.

Och jag föraktade spanjorerna i Gokarna som försökte hitta sig själv, som ville hitta hjärtat av Indien, sen fastnat här, i en vardag där de klev upp klockan tolv, satte sig och rökte på tills de gick och lade sig, medan huden gulnade, mörknade, kläderna slets, deras dreads försökte signalera erfarenhet och framgång i sökandet, medan allt de egentligen gjorde var att hitta andra spanjorer med samma misslyckande i att finna.

Indierna på tågen som så gärna ville visa och hjälpa och jag som bara ville skrika till dem att vi inte är värda er vänlighet. Samma motsättningar där, jag borde inte tycka synd om dem, tycker jag synd om dem? Viljan att betala när de målar henna på min arm, deras motvilja att ta emot pengarna. Vi är vänner nu! Är vi vänner nu? Allt jag kommer minnas dig med är den blekhet som kommer att infinna sig efter att min henna försvinner och visar att jag inte blivit brun därunder. Viljan att vilja vara god, viljan att vilja visa att jag inte vill utnyttja dem, deras land, men hur faen gör jag det?

Och på väg hem, i Mumbai, i taxin på väg på flygplatsen står hon där, i en bilkö. Den jag kommer att minnas mest med min resa. Hon är kanske runt sju år, smutsigaste jag sett. Hon trycker sin kind mot bilfönstret och lägger handen på rutan när vi står stilla i en bilkö. Mumlar och för den lediga handen mot munnen, visar att hon vill ha något att äta. Jag fumlar och fumlar i mina väskor. Får för mig att det är nu det har betydelse, att om jag ger henne mina kex så räddar jag Indien, då har jag betydelse. Jag sätter min hand mot hennes, rutan emellan. Vänder mig om och rycker i kläder som ligger ivägen.

Tårarna ligger precis på kanten, osäkra på om de ska trilla ut ur ögonen eller inte, efter total utmattning: fjorton timmars tågresa, femtimmars bussresa. Jag får upp kexen med ananassmak för din njutning. Håller dem i handen och tittar ut. Taxin har börjat rulla. Flickan är borta.

Den där om musiken

Alltså, skitkul: hemma och magsjuk! Tänkte skriva något vackert om hur pojkvän kom och hämtade mig på Arlanda med ballonger, eller om flickan som tryckte kinden mot taxirutan när vi stod i bilkö i Mumbai, eller hur Finaste följde mig till taxin i Goa, men jag måste använda mina hjärnceller till att hålla mig vaken och inte spy, så istället får ni den musik jag lyssnade på när jag åkte nattbuss mellan här och där och dit (och oj, jag hatar att göra sånt här -kritiken, kritiken! Men jag älskar när andra gör det, så nu skiter vi i kritiken, kritiken! och kör på ändå).

Antony and the Johnsons - I fell in love with a dead boy
Jenny Owen Youngs - Fuck was I
Kate Nash - Birds
Angus & Julia Stone - Hollywood
Janis Joplin - Maybe
SoKo - I'll kill her
Anna Järvinen - Kom hem
The Mary Onettes - Still
Moto Boy - Young love
Vampire Weekend - Mansard Roof

Och så mycket mer, men nu måste jag springa och bajsa!