I en intervju, för ett tag sedan, fick jag frågan om den här bloggen är ett hot mot min integritet, om det är ett steg i se-mig-jag-finns-cirkusen. Att för varje intim detalj jag kräks ner på denna sida så förlorar jag en del av mig själv, min respekt. Respekt både från andra och från/för mig själv.Kanonlätt fråga om man får svara spontant och med alla sköldar uppe: självklart inte! Men okej, ta ner alla sköldar och fundera några minuter (eller några veckor, som jag gjort). Fortfarande vill jag svara självklart inte, med alla världens utropstecken efter, men vad är det egentligen som skiljer mig från alla wannabe-vilja vara i Big Brother? Vad är det som skiljer sig i deras önskan om att vilja bli sedda från min? Den här bloggen lever på bekräftelse. Den käkar bekräftelsepannkakor till frukost, lunch och middag och vältrar sig därimellan i gyttjan av fina ord som stryker mig medhårs och är bra för bekräftelsehud, mycket bättre än spa och lera vid döda hav.
Jag står för allt jag har skrivit här. Allt skit och elände som skrivits och de där inläggen som skrev det första åren är kanske inte de bästa och kanske lite fega och fula, men de är en del av den Jenny som skrev då. Jag avslöjar saker som jag kanske inte borde skriva om, samtidigt som jag väljer att inte skriva om en massa annat jag inte borde skriva om. Om det är modigt eller dumdristigt har jag egentligen ingen aning om eftersom jag inte reflekterar så mycket över det. Jag är inte en person som är särskilt hemlig eller personlig av sig. Jag har svårt för att hålla och behålla hemligheter och just nu kan jag bara komma på en enda hemlighet som jag lyckats behålla för alla, som handlar om mig själv.
Den här sidan har lett mig in på stigar som ibland har varit kantad av knivblad och ibland har jag velat vända om och springa åt andra hållet. Återvända, utan att se om. Den har fått mig att kränga och vända och undra vad tusan det är som händer. Den här sidan har lett mig in på stigar som har varit bestödd av gelehjärtan och glädje. Den har gett mig en massa finfina vänner, som egentligen inte finns på riktigt än. Den har fått mig att våndas och undra hur allt ska sluta. Den har fått mig lika fast som badringen jag provade i Mexiko.
Efter några veckors funderande hamnar jag nog där mina tankar först hamnade när han frågade mig. Respekterar jag mig själv? Ja. Respekterar jag mig själv mindre efter de saker jag skrivit här? Nej. Är den här bloggen ett hot mot min integritet och mig som person? Antagligen.
14 kommentarer:
Hjärta till dig!
Det här var riktigt bra och tänkvärt. Jag är ny i blogvärlden men har lärt mig så otroligt mycket om mig själv på den här korta tiden. Visst handlar det om bekräftelse och visst kan liknelsen med dokusåpor göras. Det som bör ifrågasättas är väl egentligen ordet integritet. Integritet för mig är inte den bild jag länge målat upp av mig själv utåt. Där jag gömt de bitar jag inte är stolt över och blivit omtyckt för något jag vill vara istället för vad jag egentligen är. Skydda sin integritet, är det att gömma de delar av sin person man inte är nöjd med? Jag har äntligen börjat erkänna vad jag är, allt jag tidigare gömt och slätat över. Det är en ny värld för mig. Jag får nu bekräftelse för att jag är jag i alla vinklar. Det är integritet för mig, att kunna erkänna sig själv som svart och vit och bli omtyckt för vad man är och vad som skapat en.
Du har mer integritet än de flesta. Du står ju för den du är! Sedan att du gillar kommentarer, det har väl inte riktigt med integritet att göra, eller? Om du skulle börja mata oss, läsarna, med texter som inte var sanna bara för att du trodde att det var det vi ville läsa, ja då kanske du tullar på integriteten, men inte förr. Och respekt, ja, du har min i alla fall.
om integritet innebär att jag inte berättar någonting om mig själv varpå ingen vet hurdan jag är, då vill jag inte ha någon integritet. samtidigt väljer jag vad jag vill att det skall gå att veta om mig genom blogg, men det gör vi ju även med vänner utanför internet? så länge man kan välja vad man vill dela med sig av tycker jag att integritet föreligger.
på samma tema som det har skrivits om ovan; det är svårt att respektera en person som man inte vet någonting om.
Du är ärlig, och det lyser igenom. Dessutom har du mer talang än alla Big Brother-wannabees tillsammans.
Kort sagt: Jag respekterar dig mer för det.
Du berör åtminstone två viktiga saker här, tycker jag:
1) Integritet är inte detsamma som självrespekt. Själva termen betyder "skydd mot intrång", vilket förutsätter att det finns något som ska skyddas mot ett underförstått fientligt angrepp. Ju mer man känner och förstår sig själv och andra och kan lägga undan sårad stolthet och fåfänga, desto mer försvinner behovet av integritet.
2) Man behöver inte be om ursäkt för att man söker bekräftelse. Alla människor gör det, om än på olika sätt, och det mesta vi gör i sociala sammanhang innehåller ett element av bekräftelsesökande. Vi är sociala varelser, vi påverkas av andras åsikter, vi behöver flockens godkännande. Det är inget att skämmas för. Slutar man behöva bekräftelse slutar man vara människa.
IMHO och allt det där.
jag var tvungen att hoppa direkt till slutet för att jag fick för mig att det här var ett avslut av bloggen,och kunde inte riktigt andas förrän jag såg att det inte var så.
Okej, känner nu att jag borde ha varit tydligare med att avgränsa de olika begreppen. Att förlora en del av integriteten kan leda till förlorad självrespekt, kanske lättare än tvärtom. De två kan leka tillsammans, men även stå för sig själva.
I verkliga livet kan jag välja vem som får komma nära och vem som bör hållas på avstånd. Jag kan bestämma vem som får se vad och när de får se det, vilket är lite svårare här. Jag har egentligen noll koll och kontroll på läsandet, det enda jag kan hindra är i mitt skrivande.
Ni tränger in i mig. Ni finns här, även när jag inte sitter och läser vad ni skriver till mig. Ni har blivit en del av min vardag. En del av er har kanske sett mig, utan att ni vet om det, eller så vet ni om det. Ni bryter mina lagar och murar. Det är så jag vill ha det, annars skulle jag, det här, inte finnas. Skulle inte ni finnas så skulle inte det här finnas. Ni är en lika stor del i den här sidan, som jag. Ni får mig att tänka till, fundera, och det är jag tacksam för.
...Och där lät jag döende. Det är jag också, men inte i någon onormal takt, vad jag vet om.
Intressanta tankar. En mycket god vän till mig skriver c-uppsats på ungefär detta ämne just nu. Vi har därför pratat massor om det där med varför man väljer att dela med sig av sitt innersta för okända. Och ärligt talat har jag nog inget bra svar. När jag började blogga så tänkte jag nog mest skriva om litteratur, politik och samhällsfrågor. Jag ville ha en plats att skriva på ett annat sätt än det torra tt-språk som jag skulle använda i notiser, nyhetsartiklar och referat. Ett ställe där jag kunde slänga ur mig ord på mitt sätt, hur jag ville när som helst. Inget rätt och fel på språket och skita i om det var bra eller dåligt. Sen märkte jag att det var roligare att skriva om mig själv än samhällsfrågor och litteratur som det jätteego jag är. Från början ville jag inte att någon skulle läsa. Nu tycker jag att det känns lagom om typ tre läser, inte fler helst. För jag hade väl köpt en papperdagbok om jag velat ha noll läsare? Eller är det allt för 1991? Så alla bloggare vill ha en liten skara läsare i alla fall. Däremot skulle jag absolut dö om någon av mina vänner eller min familj hittade min blogg. Alltså tycker jag att det är lättare att vända ut och in på mig själv inför främligar.
Oj detta blev aslångt. Integritet och självkännedom tror jag att du har mer än de flesta kära du. Det var typ det jag skulle komma fram till innan jag började skriva om mig själv....
jag är med på vad du menar och jag svävade iväg i mitt alterego, för det du skrev betyder mycket för mig. Kryddan kan ju trots allt tyckas vara just det där. Att vi får bekräftelsen inte bara från jämlikar och dom vi själva valt, utan även från folk man aldrig hade gett en chans i verkliga livet. Man lär sig också att andra relaterar till det man själv kategoriserar som mest odd hos sin person. Det är vackert.
Du är bra och jag gillar dina texter!
Haren: Ego är vi allihopa! Dagbokspapper är nog lite underskattat, jag kör dubbelt: här och hemliga, hemliga boken, som ligger i troslådan, bredvid min vibbe. Och tre läsare låter bra, bloggkvalitet har tydligen ingenting med antalet läsare, om man kollar in vem som ligger på topp på bloggrankarlistor.
Helena: Tack snälla, snälla! Här har jag hittat folk som är så lika mig att det är läskigt. Eller om det är de som hittat mig. Det är också någon slags bekräftelse: att jag inte är ensam i allt det konstiga jag gjort och känner.
Jag tycker du är otroligt tuff som står för den du är och inte skäms för något.
Tack, Sara.
Skicka en kommentar