Den där om cyan

Vi var så där unga och kanske inte så naiva som vi borde ha varit, inte så blåa ögon, även om de borde ha varit cyan/indigo/violett/teal, men var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!

Det var valborg. Barndomsvalborg på frusna fält var förbi vi var ju äsch, så stora, kunde fira själva. Vi tittade vuxenheten rätt in i ögonen, harklade oss och påstod att vi inte var rädda. Inte rädda. Vi var redo. Vi samlade och trugade och blandade och snodde och ljög tills vi fick ihop det. Det var manipulation och smussel och gnissel. Det var en deciliter här och en centiliter där och ögonmåttande och det häldes i en farlig massa vatten i dyr,dyr whiskey från Skottland. Tio år, tappad och fångad och lagd på fat av kärlek, smekt och älskad och nu skulle den snart spys upp, ur tonårshalsar, bakom tallar, där pojkar med sprucken röst kommer att ta på flickebarnen och försöka komma innanför kjolen, eller om det var byxorna, fast att de inte har någon aning om vad de ska göra när de väl kommit där innanför.

Vi samlade ihop flaskorna. Förvarade dem ömt, bredvid Biblar i nattduksbord och inmurade och bakomgömda i fläktsystem. Valborg kom. Första fyllan. Fyllan. Och fyfan, vad fulla vi blev. Den där blonda, lilla, var nog den första att falla, falla hårt från de starkaste klipporna. Senare kom det fram att hon den kvällen blev våldtagen. Vi var bara tretton år. Tretton år, det går att räkna på fingrarna och hon hade ingen aning om att det var så det kunde bli, att det som går att räkna på fingrarna går att förstöra genom att stoppa in fingrarna där fingrarna inte ska vara när man bara är tretton år och längtar efter sin första sportbehå till gymnastiken i skolan.

Fall nummer två kom när den där mörka behövdes ledas hem och det behövdes ringas på dörren och sen snabbt skynda, skynda därifrån innan föräldrar ser och hör vad inte är derat att höras och ses. Vi var som dominobrickor som stod på ett för tätt led. Det där som var tappat och fångat och lagt på fat av kärlek petade på oss och vi föll, trrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiillllllllllllllllllll, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Åtta små flickor, stå på led, nummer ett blev full och trillade ner, så var de bara sju.

Den där Jenny följde med den där äldre killen in bland träden och skulle antagligen ha somnat där och då, en skuggestalt, borttappad och bortgjord, om inte de kära sociala myndigheterna hittat henne liggandes där. En liten kropp i en barnslig position, med gamelögon, bebistankar och en önskan om att vara äldre.

Man hade ju kunnat önska sig att vi lärde oss något den kvällen. Att vi lärde oss att vuxenlivet innebär huvudont och att ögonen aldrig skulle kunna gå tillbaka till att vara cyanfärgade. Man hade ju kunnat önska att en smak på vuxenlivet hade bränt våra tungor, våra gommar, våra läppar. Det gjorde det inte. Men än idag har jag svårt för whiskey.