Den där om martyren

Jag gjorde så många fel med M, som jag inte vill upprepa i den relationen jag är i nu. Så många misstag, så många fällor jag föll ner i, eller hängde upp och ner och undrade hur faen jag hamnat där och hur jag tog mig loss. Så många stunder då jag satt och undrade hur vi kommit dit, eller helt enkelt saker som jag inte sett förrän efteråt.

Och fina, nya pojkvännen är så himla, himla olik M. M och jag var som dag och natt. Han var naturare, jag samhällsvetare. Han gillade att vara ensam, jag hade hundratusen vänner. Han var skitlång, jag var askort. Han läste nästan aldrig böcker, jag drunknade i Brontë och Murakami och Gardell. Så kunde vi lista oss i tjugohundra år. Med fina, nya pojkvännen har jag kul. Vi bubblar och diskuterar och skrattar och säger saker samtidigt och jag får stoppa in fingrarna i hans mun för att se hur långt in jag kommer innan han hulkar och vi utmanar varandra och jag är fem, jag är fjorton, jag är tjugisju, jag är trettiotre, jag är sjuttiofem år samtidigt med honom och har jag någonsin träffat en man som är så lik mig någonsin?

Ibland är jag otroligt rädd att jag kommer göra samma fel med honom. Att en dag kommer jag vakna upp och vara två år in i relationen och någonstans där jag absolut inte vill vara, tittandes på tv, opratandes, hela Bondehyllserien mot väggen, nollpassionig. Eller stående vid diskbänken, gråtandes, för att jag alltid får diska. Och att han inte kommer se mig. Jag är rädd för att vi ska sluta ha sex tvåtre gånger om dagen, för att vi blir så djävla kåta bara av att titta på varandra. Jag är rädd för att jag ska sluta se det där i hans ögon, det där som säger att han vill ha mig. Här. Nu. Slutspontaniterat.

Så jag är brutalt ärlig mot honom. Säger att nu är vi för mycket vardag! och tvingar honom att låna sin brors bil så att vi kan köra utan mål, men med mening. Berättar för honom när han inte hittar klitoris, tänker inte nöja mig med att han fumlar. Låter kläderna ligga på golvet, för jag tänker faen inte städa upp i hans röra, då äter jag hellre julskum och dansar tryckare eller för mig själv.

Jag tänker inte bli den där djävla martyrtjejen som jag var. Som stod och diskade och grät, och ville att han skulle se att han behövde diska, se att jag gör allt själv, det är så synd om mig! Nu kommer han tycka om mig mer, för jag gnäller inte, jag diskar, och han ser väl att jag gör det här? Fyfaen, hela djävla Sverige är fyllt av martyrmänniskor som kämpar i det tysta för att... han inte viker kläderna rätt, man gör det så mycket bättre själv? Vad faen har det för betydelse om lakanen är lite felvikta på hyllan, eller om barnen spyr för att de blir felmatade och ickecurlade? Där ska jag aldrig, aldrig mer hamna. Jag ska säga finaste du, jag tycker väldigt mycket om dig, men fäller du inte ner det djävla toalettlocket så tänker jag lämna mina menstamponger på handfatet!

Och klart att han ska få gå ut och supa med vännerna, klart han får prioritera det över att äta finmiddag med mig, det ÄR faktiskt helt okej, men jag måste få vara ärlig och sticka upp ett långfinger i ansiktet på honom och han kan vänta sig att fjortonårshämden kommer att komma. För individualism, egna liv, självständighet? Ja, tack!

Jag tänker inte vara tyst och hoppas att han tycker bättre om mig om jag är tyst och snäll och gör det där han vill. Jag tror att han kommer gilla mig bättre om jag är tvärt emot och gör det jag vill. Jag tänker sticka själv till Indien och resa i tre veckor, för jag behöver komma bort ibland och resa med mina vänner och helvete, vad jag kommer sakna honom, och helvete vad jag skulle bli galen om han gjorde samma sak, men jag tänker inte vara tyst och stanna hemma för att han ska gilla mig bättre. Jag är viktigast i mitt eget liv. Det är jag som spelar huvudrollen, även om han kanske kommer som namn nummer två när rollistan rullas ner när jag dör.

Den där om huset längst upp till vänster

Finaste ringer och tjuter är du redo? Säg att du är redo, visst är du redo? För nu blirrrrrre gayparty, lebblebb, kom igen! Och jag mumlar något i luren och hon fnissar åt mig och jag mumlar vidare och hon tjuter till igen ses vid tio. Hör du? Tiiiiio!

Och jag klickar röda telefonluren och går tillbaka till fosterställning, sängen och pojkvän håller om mig och tårarna trillar mer än de rinner och han håller min hand, medan jag sparkar med fötterna och benen som vore jag fem. Orkar inte gå på nyöppnande av gayställe, orkar ingenting. Jag mumlar mot hans hals att jag inte vill må så här, vill inte vara i svarta hål, vill alltid vara underbar när han är med. Han svarar att ibland måste man få vara fem år och han tänker stanna ett bra tag och det kan vara svårt att vara underbar hela tiden under ett bra tag, ibland måste man vara under bra. Jag slänger ut honom, säger martyrröst gå, ha kul, slå dem med storm!

Går tillbaka till säng, femårsgråter och när Finaste kommer förbi gråter jag lite mot hennes axel och hon säger att hon hatar när jag mår så här och jag svarar att det blir nog bra snart, bara november går över, klarar inte av annat än att ligga och sparka med fötterna när det bara är ljust tre timmar per dag.

Gråter tills klockan är tre, ligger och martyrar och tycker synd om mig själv och funderar på att säga till pojkvännen att han kan få så mycket bättre och lyssnar på Kate och gråter lite till. Klockan tre kommer pojkvän förbi skitfull och har en present med sig till mig, som han köpt på en bensinmack. En liten stad som lyser. Vi bestämmer oss för att vi ska bo i huset längst upp på kullen och precis innan jag somnar blinkar det rött mot mina ögon och hans andedräkt är mot min kind.

Kate Nash - Nicest Thing

Den där om ögonblicksbilder från helgen som gick

Mannen på tunnelbanan följer med fingret texten han läser, mumlar för sig själv och rör sådär på läpparna som barn gör när de läser, som jag själv gjorde när jag var åttaellerså. Han fnissar till, vänder sida och jag undrar vad han läser. Slickar på höger pekfinger och vänder blad. Fortsätter att röra på läpparna, slickar sig om dem, tittar inte upp. Hans halsduk är grön och lite murrig. Ser ut att sticka honom på halsen och han tar upp en hand och kliar sig på halsen. Så tittar han upp från boken, svär och springer av tunnelbanan.

Hon har målat läpparna röda och det har smetats ut lite utanför och på tänderna. Hon ler mot mig och skriker välkommen! Världens största urringning visar vackra bröst och hennes pojkvän pekar på dem och frågar mig om jag någonsin sett något vackrare. Han ställer sig bakom henne, kupar händerna under dem och skakar stolt på huvudet. Hon smäller till honom på armen och skrattar läppstiftskratt mot honom. Vänder sig sen mot mig och frågar vad jag vill dricka.

Jag vänder mig om på Västerbron, men ser honom inte i dimman. Försöker stampa bort kylan, men det går inte. Näsan rinner och jag är lite irriterad för att jag måste vänta på honom. Lutar mig över räcket och tittar ner, funderar på hur det skulle kännas att trilla ner, i det kalla, tänker på Almöbron och hur många sekunder, hundradelssekunder det tog för bilarna att åka ner i vattnet, om människorna i bilarna hann reagera, om de skrek.

Min bror skrattar så att tänderna och tandköttet syns. Han håller en morot som näsa och ska precis stoppa in en halv apelsin i munnen. Hans flickvän ler ett sånt där överseendeleende, ett sånt där man kan se mammor le när deras barn gör något tokigt. Jag står med kameran redo och stoppa in den nu då, för faen! Han stoppar in apelsinen och vänder sig mot kameran.

Han skedar mig, där jag ligger och tittar på Animal Planet, varit vaken i två timmar redan, inte kunnat somna om efter att ha vaknat bakfull. Han lägger en arm runt min midja och andas i nacken på mig. Trycker sin penis mot min rygg, jag känner hur den hårdnar och makar mig rätt, så att han ska kunna tränga in i mig medan jag tittar på när en gepardhona blir utfryst av sina syskon.

Den där om ett inlägg till Anonym

Vi kryper ner i sängen, under täckena, en man på varje sida, för lillebror är uppe och hälsar på. Han säger att nu djävlar ska ni få er en nostalgitripp och vill att vi ska kolla på Alla vi barn i Bullerbyn, pojkvännen och jag trötta beyond och mumlar mhm i nacken på varandra. Jag vill bara titta min mail först. En man på var sida. Kollar bloggmailen och igen. Igen!

Jag tror att de blev mer upprörda än jag. Pojkvän med arga knytnävar i ögonen. Lillebror klappa min kind. Jag orkar inte mer nu, okej? blandas med djävla idiot, aldrig att du får mig på knä! och hur gammal är du egentligen? Och åter igen, måste det vara en permanent varning, om det ens kan räknas som varning, på den här bloggen, på mitt liv? Måste jag gå runt med en virtuell, blinkande skylt, är vi inte för gamla, för mogna, för trötta för sånt här nu?

Dödshot på den här bloggen polisanmäles. Alla. Okej, Anonym? Okej?

Den där om lite gangsta

Igår, en av de bästa dagarna den här hösten, ledig hela dagen, förutom intervju på Röda korset, Lundagatan, fick vad jag ville, men min uppsats kommer bli största någonsin. Vill för mycket. Vill inte kasta bort, skära av, tappa bort.

På kvällen gick jag, Finaste, pojkvän och annan av mina vänner och tittade på Mapei och fast att jag älskar henne så var det så djävla mycket bättre än jag trodde, samtidigt som det inte alls var som jag trott. Gå och se, gå och se!

Helt annan grej, anledningen till att jag skriver det här: det finns en låt som jag tycker är bra. Den vill jag höra igen. Har dock ingen koll alls på vem/vad det är. Det är lite gangsta, lite skjutvapen (alltså ljudet av skjutvapen), ganska ny låt, spelas inte så mycket. Vem? Va? Pojkvän godkände den och sa att jag inte behövde skämmas över att gilla den, så nu vågar jag fråga här. Hjälp mig!

Den där om en bildserie i två delar, del två

Jag undrar om det är så att vi automatiskt blir som våra föräldrar, att vi tar över deras vanor, eller om vi väljer att revoltera emot dem och bliallt som de inte är. Och om det är olika bland befolkningen, vad är det som gör att vissa blir som sina föräldrar och andra blir tvärt emot?

Den här julprydnaden har hängt i mina föräldrars fönster (i mitt gamla flickrum) i snart två år, året runt. De påstår att det inte är en julprydnad. Jag blir galen, för det är det ju! Ungefär varje gång jag kommer hem låter det såhär:

Jag: varför har ni den där julprydnaden uppe?

Pappa: det är inte en julprydnad. Den är från Tyskland!

Nästa gång jag ska hem kommer det att vara jul, det ska bli skönt. Jag vet inte varför det gör mig så himla irriterad, det är ju deras hus och jag skulle bli galen om de gjorde samma sak i mitt hem, men de fattar ju inte. De borde växa upp.

Den där om en bildserie i två delar, del ett

Det kommer en tid i ens liv, i alla fall i mitt, när man växer om sina föräldrar rent mognadsmässigt. En dag när man börjar titta sig omkring och märker att man faktiskt kan göra godare köttbullar än sin mamma och faktiskt börjar tvivla på att pappa aldrig ljugit, som man alltid trott när han sagt det. När man tittar sig runt i huset man växt upp och vill läxa upp sina föräldrar, eller i alla fall ha det annorlunda.

Här, vänner, kommer en fin liten bildserie om saker som stör mig som vuxen individ i mina föräldrars hus, som får mig att vilja uppfostra dem.

Ofärdiga saker, som aldrig blir gjorda till hundra procent. Det här är mina föräldrar ganska så duktiga på. Vi pratar oftast renovering, men det kan även vara att köpa ett gymkort och bara gå en månad, eller bara baka bullar av halva degen, för sen orkar man inte. På bild ovan är hela rummet tapetserat (ungefär år 2005) och bård är uppsatt. Men det saknas en meter. Listen är faktiskt uppsatt nu, men fattades i ungefär ett år.

Varför? Varför?

Den där om hur han luktar

Jag har en egen nyckel till hans lägenhet, som jag fick i all hast med en lapp om att överlämnandet egentligen skulle ske medpompa, ståt och röd rosett. Egna nyckeln låser upp dörren till hans nya lägenhet, medan han är och jobbar, och jag lägger mina väskor i ett hörn och går och stryker över bordet - hans köksbord och luktar lite i luften för hur luktar han egentligen? Sen lägger jag mig på soffan och lyssnar på frysen, fast att jag borde läsa trettonmiljoner rapporter till min uppsats, som nu blivit godkänd av Stockholms stad (jippie!), eller femtiosidorellerså ur "Terror in the mind of God", men han är under min hud redan, under mina fingrar.

Det rasslar till och jag springer till dörren, men det är något annat som lät och jag går tillbaka till soffan och det går en sekund, två sekunder, två sekunder, två sekunder och varje gång jag tittar på klockan har det bara gått två sekunder och han kommer aldrig komma hem från jobb och jag är sämst på att suga på längtkarameller.

Så kommer han på riktigt. Och jag börjar gråta in i hans axel och snörvla om att jag aldrig ska vara borta så länge igen. Plötsligt blyg för honom, som jag blir ibland och tittar under en lugg jag inte längre har och han skrattar och skrattar och har vi inte varit borta från varandra längre? Han ser inte ut som jag minns, samtidigt som det är allt jag minns. Han tar mig i handen och tar mig i andra handen och fingrar flätas och jag lägger min panna mot hans axel och andas in. Det är ju sådär han luktar.

Den där om hur min rumskompis säger "välkommen hem!"

Den där om att det kan vara enkelt

Okej, berätta om honom! Är en av de första sakerna de säger när jag tumlar in, tjugifem minuter sen, skyller på snöstorm. För de som jag träffar kanske fyra gånger om året är fortfarande trygga, känner mig, har haft växande ben som växte bredvid mina, när vi satt fast vid höften på högstadiet, de vet vem jag är. Och jag ler och kan inte intele och säger jo... jag vettint och de tittar på varandra över vin och för mycket öl och skickar blickar till varandra, små paketblickar som om jag inte ser dem, jag ser dem klart och tydligt, för de har glömt att slå in de där blickarna i omslagspapper.

Han ser inte ut som en Jennykille. Han ser normal ut. Du brukar falla för... orginella killar! Och jag nickar och håller med men menar samtidigt att han är den ovanligaste vanliga kille jag träffat. Och luvor fälls upp och vantar tas på och i bilen får jag sitta mellanbak, för jag är minst och de fnissar i min nacke och kramar mit hand och ute är det kallt och snön viner, fast att det är Skåne och på Möllevångstorget diskuterar jag politik med en korkad kille som pluggar till lärare, behöver bara en liten dels tankeverksamhet när jag förklarar varför Pappa Persson lyckades bättre än lillebror R. Resten av hjärnan sonerar och sanerar lokalen.

Klockan blir tre och jag vänder mig till vän och säger att jag går nu och hon nickar och följer med mig till bilen och på vägen hem sjunger jag med, i duett med Bob Hund. För det kan vara enkelt, så här. Enkelt som det är. I en bil. Genom Skåne. Och fast att det blåser som faen genom hela landskapet, kallare här än i Stockholm, inget ivägen, samma vind kan blåsa från väst till öst utan att något finns i vägen: litet vindskydd Ale stenar, så ÄR jag ju från Skåne. Det är här jag ständigt kommer tillbaka att återkomma till och älska, kanske en liten stuga i framtiden? I framtiden.

Den där om kylan

Så åker jag genom landskap och längre och längre från honom, allt det där där mitt hjärta smälter för, rinner ut på golvet och är rött och händer som smeker honom nackhår, som han säger blivit för långt och längre från honom, som borstar tänderna i sängen med mig för att få vara nära, bara en lite stund till och den där lilla stunden till betyder så mycket att han inte kan stå i badrummet och göra det.

Det känns fel, så fel, hur ska jag klara vara utom honom i fyra dagar - evighet? För fyra dagar har aldrig varit längre. Redan i mitt huvud springer små barnfötter omkring på köksgolv och vi pratar framtid, om barnmatvanor och det skrämmer honom inte som det skrämde M och jag är så lycklig att jag kan dö nu, men jag vill inte dö nu för jag vill leva med honom alltid.

Och Elin. Jag läser Elin, underbara Elin, som har levt mitt liv, min relation parallellt, fast i annat universum och hon får mig att gråta som Trassel fick. Hennes rader kommer in, in och hamrar på hjärtat, får det att frysa.

Jag har glömt min mobiltelefonsladdare i Stockholm och får inte tag i honom. Precis när jag fick sms:et Stockholm blev kallt när du åkte, dog telefonen. Och jag försöker sakta ner mig och lugna ner och inte springa iväg och kanske ta det lugnare, men så står jag i baren och han har köpt öl till mig och jag kommer svettig från dansgolvet och han kysser mig och jag kan inte låta bli att utbrista att jag äääääääälskar honom. Och på morgonen vaknar vi och han ligger och ler och undrar om jag kommer ihåg vad jag sa igår och jag säger jo, för hur skulle jag kunna glömma det?

Den där om påfågelsfjädrar

Jag har knappt märkt att det har blivit höst. Jag snubblar fram i för stora skor på gatan tittar upp och fast att jag faktiskt bytt jacka så stannar jag till, tittar upp och... när försvann sommaren som egentligen inte kom?

Värmer händerna runt temuggar och i pojkarmhålor och planerar jobb över jul och uppsatsskrivande över december. Fasar över pengabristen i Indien och köper tjockare strumpor. Pratar i telefon med den där som jag börjat kalla pojkvän och han säger att han kommer sakna mig i helgen, när jag ska resa hem till Skåne och träffa släkt i fyra dagar, för så länge har vi inte varit borta från varandra sen i juli. Och mina känslor till honom har gjort att jag inte kan skriva eller få ut det där jag vill få ut här. Det blir inte bra. Inte som jag vill. Jag läser Trassel och börjar gråta, för känslorna ligger så nära huden, ibland utanpå, som påfågelsfjädrar.

Den där om föräldrarna

Det var inte förrän han kom hem till mig på morgonen som han berättade det. Jag hade vaknat en kvart tidigare av evigt återkommande mardrömmar och när han kom gosade jag ner näsan i hans halsgrop medan han klappade mig över håret och sa att han var där, att jag kunde sluta gråta nu. Sen tittade han mig i ögonen och sa att han var tvungen att berätta en grej.

Min väska stod packad på golvet, en sån där resväska man drar efter sig och halva innehållet bestod av pluggböcker. Okej att vi skulle till hans föräldrars stuga för att re-la-laxa, men det bryr inte mina föreläsare sig om och vår Italienresa satte inte bara djupa spår i min ekonomi, utan grävde även bort en veckas studier.

Jag okeeeeej:ade och han berättade att jag nog var tvungen att träffa hans föräldrar innan vi åkte till stugan. Jag seriefigurfrös till, ni vet som seriefigurer gör när de är mitt i en rörelse? Jag plus föräldrar är lika med mindre kaos. Jag blir skitkonstig i sådana situationer. Kan inte agera normalt. M:s pappa gillade mig inte alls.

Så resten av morgonen och hela tågresan till pojkväns hemstad pratade jag i turbofart, mådde så illa att jag fick sitta med spypåse och ringde till Finaste och min egen mamma flera gånger. Min mamma tröstade mig med att jag borde göra bort mig på en gång, så att det avdramatiserades. Dessutom skulle jag ändå göra bort mig förr eller senare, lika bra att ha det gjort. Finaste kom med det fina tipset att föreställa mig dem nakna.

Så klev vi av. Jag gosade in händerna i vantarna för att få bort svetten. Pojkvän stod och pussade på mig när en hund kom farande. Sen hann jag inte tänka eller reagera så mycket för helt plötsligt var det hej och ta i hand och utropstecken! De gillade mig! De förstod min skånska! Jag fick en godkännarklapp på huvudet! Två gånger! Jag blev till och med godkänd av hunden! Det öppnades en helt ny dimension för mig, att föräldrar kanske visst kan gilla mig, att jag är okej, inte behöver slå knut eller snurr på mig. Jag såg min pappa och hans pappa sitta och diskutera hela kvällarna och hur min mamma och hans mamma dricker vin och hur han står vid spisen och gör det han nu gör vid spisen och jag gravid och lite småtjurig, men ändå rödkindad och helt plötsligt var hela min släkt med i tankarna och vi satt vid ett sånt där enormt bort i Toscana, under ett träd och stora fat bärs ut och barnen springer runt och leker kull och solen går aldrig ner – för hans föräldrar gillade mig!