14 maj 2009

Den där om att ha en femtiotalsmamma

Jag gick och släpade fötterna efter ömsom stampade hårt framåt, det där som blivit min signaturgång nu senare: bakom mamma. Armarna korsade blå gummistövlar sticktröja med häst på rött hårband. Kli på myggbettsarm, fem år. Sur. Mamma skulle alltid gå tillbaka till ICA när det blev fel på kvittot. Pinsammast i stan, drog henne i handen; armen mamma kan vi inte bara gå heeeeeem?!? Men mamma ville aldrig gå hem. Det var åttiotal, då gick man tillbaka till ICA om man hade betalat fem kronor extra för tomaterna.

Mammor födda på femtiotalet. Världens krutpaket. Ingen man sätter sig på. Eller gärna bredvid. Eller rör upp. Vi gick till ICA: snabbtsnabbt. Hem från ICA: långsamt, mamma gick med en påse i handen, med den andra höll hon upp kvittot och läste genom medan vi gick längs Centrumvägen. Jag stampandes bredvid. Ville ändå alltid följa med, vi fick ju smaka på osten, även om vi ändå alltid köpte samma.

3 kommentarer:

It´s all about me sa...

haha, jag är som din femtiotalsmamma. Jag går tillbaka till ICA Om jag betalat 5 kr för mkt för tomaterna. Det är en principsak. Och så älskar jag ju att gå, förståss, så I dont mind.

Anonym sa...

Ja, va hände med att få provsmaka ostar i ICA butiken?

Den där Jenny sa...

Jag tar aldrig kvittot, så jag har aldrig koll!

Och ICA har blivit stort och Maxi. På landet får man säkert!