Jag vaknar klockan tre och han är inte hemma. Jag är hemma och långsover, vill ha det så. Så jag somnar om. Klockan fyra vaknar jag till igen och nu är något fel. Han är fortfarande inte hemma, men det är inte det, det är något fel, jag får samma känsla som jag fick när jag var i Indien och han var hemma och bröt ihop.
Jag ringer honom, men han svarar inte. Sms. Ringer. Ringer. Det är något som ligger i min mage och växer och säger till mig att något inte är rätt, växer sig ut i mina armar och ben. Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål?
Klockan blir halv fem och jag kan inte sova. Går runt i en lejoncirkel på vardagsrumsgolvet. Går ut på balkongen. Det som växer i mig har växt ut i fingerspetsarna och gör dem tunga. Funderar på att ringa hans bästa kompis. Han har varit borta sent tidigare, men nu vet jag att något är fel, han liksom ropar på mig, inuti mig.
Det börjar ljusna ute. Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål? Har han gått hem med någon annan? Ligger han skadad någonstans? Kan han inte komma hem? Varför svarar han inte? Har han blivit påkörd? Hamnat i slagsmål? Har han gått hem med någon annan?Ligger han skadad någonstans?Kan han inte komma hem?Varför svarar han inte?Har han blivit påkörd?Hamnat i slagsmål?
Jag lägger mig på sängen. Känner mig som en gnuhona som ser ett lejon äta upp sitt barn.
Klockan kvart i sex kommer han hem. Jag hoppar upp från sängen. Hela hans ansikte är blodigt. Han yrar och är full. Jag leder ut honom i badrummet, tårarna rinner ner från mitt ansikte och jag viskar att jag visste det! Hans skägg är rött och ansiktet strimmigt och han mumlar något om en batong. Jag frågar vad som hänt, men han vet inte.
Han sitter och darrar i badkaret och jag tvättar honom. Flera stora sår i pannan som är smutsiga och som det rinner blod från. I skägget är blodet blandat med något annat rött och jag frågar om han har ätit kebab. Han plirar upp mot mig och ler.
Jag är så djävla sur. Som rinner av mig skitsnabbt, ner med hans blod i avloppet. Kvar är bara det rädda. Han kramar om mig naken och huttrar. Han minns inte vad som har hänt. Lägger honom i sängen och ligger bredvid och gråter när han somnar bredvid mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Skickar en tanke.
Det där sjätte sinnet man utvecklar i en kärleksrelation. Man vet att något är fel. Det är lika delar vackert och jobbigt för en själv. Stor kram.
Var med om nästan samma sak i december. Gick hem i förväg, han skulle bara dricka upp och snacka klart och sedan komma. Tänkte på vägen "nu kommer det hända något". Vände nästan om men jag bestämde mig för att inte nojja och gick hem och ringde. Han sa att snart skulle svänga in på bakgården. Jag väntade men han kom aldrig. "Nu händer det något". Han svarade inte när jag ringde upp. "Men gud, det har verkligen hänt något". Sprang ut på bakgården i nattlinne och hittade honom i ett hörn. Blå, blodigt och bestulen. Han kommer heller inte ihåg något med fick ärr i ansiktet och sorg i hjärtat som minne. Den där känslan av att något är fel ska man inte ignorera.
men kära nån, vad hade hänt?
Kram och kärlek
Dr L
Åh, lilla hjärta. Hoppas ni tar hand om varandra fint nu!
Man vet inte riktigt vad som hänt. Nu mår alla bra och det såg betydligt värre ut då än vad det gör nu. Även om en del bulor och sår finns kvar.
så lustigt med sådana känslor och att det ofta stämmer, skönt att det är bra nu!
Känns det inte ganska uppenbart att du är medberoende och enabler till en stolt man med missbruksproblem?
Usch vad läskigt, och lika jävla läskigt med anonyma kommentarer som drar slutsatser i sann kvällstidningsanda. Kram!
Skicka en kommentar