Den där om att resten av helgen, den delen där vi är på spa, blev i alla fall jättebra

Vi sitter på det där fiket tvärsöver gatan från tågstationen i Karlstad och Stolte mannen lägger sin hand på min kind, stryker, och säger att nu har vi allt tur. Min hand far snabbt upp för hans mun, säger säg inte så! Nu måste du ta i trä. För vi är inte folk med tur när det gäller färdmedel. Vi missar alltid flyg, tåg blir alltid inställda, bussar kör av vägen, bilen startar inte.

Så när han har druckit upp sin öl och jag min kopp te går vi över vägen, hjälper en liten tant med väskan och kommer in i tågstationen. Tåget är inställt. Vi är fast i Karlstad.

Att vara fast i Karlstad är inte vad vi tänkt oss. Det hade kunnat bli fniss och chips på rummet, kramar och mys i hotellobby. Eller så kunde det bli som det blev. Vi fick betala rummet med en del av vår smekmånadsbudget och de där pengarna jag lägger undan varje månad fick sig en törn. Jag ville ligga i min egen säng och vakna på söndagen, gå upp, äta en födelsedagsfrukost och få min stora och tunga present av Stolte mannen.

Så när vi ändå var fast i Karlstad så vaknar jag klockan tre på natten och måste kräkas. Så jag kräks i hotellstädad toalett, sitter på golvet och fräser, medan Stolte mannen knackar på dörren, orolighetsfrågar hur det är.

Sen vaknar jag en gång i timmen och kräks fast att det inte finns något att kräkas upp. Vid nio orkar jag inte mer och gråter ner i toaletten. Stolte mannen går till tågstationen, men alla tåg är fortfarande inställda. När Stolte mannen inte orkar mer så gråter han inte och han har lovat mig att inte bli sur, så han går och hyr en bil istället och kör mig hem till Stockholm. Jag ligger inlindad i min jacka och ynklighetshostar. Då klappar han mig på kinden. Köper Coca-cola, som jag inte vill ha för det river i halsen. Han tittar på mig med orolighetsögon och säger bara två klunkar? och jag dricker två klunkar, två små.

I Stockholm får jag sova i min egen säng. Och jag får min present. Jag får en symaskin.