Det känns som om all luft plötsligt går ur mig som om någon trycker ner mig under vattenytan som om jag inte får luft kan inte andas det spränger och spränger och spränger och armarna vill fladdra eller vifta eller och vifta. Tårar tränger ur ögonvrårna. Tränger ut ur. Tränger, makar plats, vill ut.
Stolte mannen har blivit vän med sitt ex på Facebook. Sitt ex, the one who got away. På riktigt. Hon som var blid och musikalisk och svår och deprimerad på ett fint sätt, ni vet, deprimerad som inte finns, men som blir fint när de är the one who got away. Myten om den lidande kvinnan.
Och det är inte det. Inte det. Det är det inte. Men jag ser mig själv bli lämnad. Känslan kommer över mig som om jag gjort en grotta av filtar om mig, eller som om jag ligger under ett för tjockt täcke och luften tagit slut. Som om det spelas upp, som om det händer som om Om du lämnade mig nu. Det finns inne i mig och virvlar runt, inte som tänkbar tanke, något som jag tror ska hända, utan det finns inne i mig och virvlar runt. Tränger, makar plats.
Jag skulle inte överleva. Kanske överleva. Men inte kunna leva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Usch. Kram. Du gjorde helt rätt som åt chokladen. Kanske det enda rätta.
Åh fy :(
Den känslan är vidrig att få, oavsett hur irrationell eller inte den är. Kraaam på dig.
Kram!
Aj.
uh... fick andningssvårigheter även här av dina ord.
men du.
han kanske snarare tänker att det är för att han är så trygg med er och allt ert att hon är en dåtid som inte stör.
men vad vet jag.
Håller med. Hon är dåtid. Du är framtid!
Hrm. Now the feeling och det är inte vackert..
Idag har jag smygläst din blogg kära vän. Jag blir alltid så stolt av dina fina ord. Klart det är för att han är så klar med den där delen i hans liv nu. Jag känner igen grejen. Puss E
Skicka en kommentar