Den där om vad som hände med Lenas häst

Vi tyckte att vi var häftiga i ett par år till: gick med runt med för många för i fickorna: för korta kjolar, för höga klackar, för tajta jeans, för lite i huvudet, för många känslor som la sig på varandra och bredvid varandra i hjärtat. På kemin fick jag dåligt betyg. På matten fick jag dåligt betyg. I geografin fick vi sitta på bänkarna och min lärare sa till mig att jag inte fick få dåligt betyg.

Laura var, eller om hon blev, en sån som bar runt på luktsuddis i ett pennskrin av plåt. Jag bar också runt på ett pennskrin, men det var mest för att man kunde gömma fusklappar i det. Lena hade inget pennskrin. Laura gick på bästa matten och bästa engelskan och var stolt över sitt namn, det fanns tanke bakom det och hennes föräldrar hade velat att hon skulle vara speciell.

Lena var liksom bara Lena och det var ingen som frågade varför hon hette så.

Vi började gymnasiet. Jag började på samma skola som Laura, men jag pratade aldrig med henne trots att vi bott i samma rum på klassresan i nian. Lena började på en annan skola. Jag tror inte att hon hade kvar sin häst, jag vet inte vad som hände med den.

Jag vet inte heller vad som hände med Lena. Det gick rykten om att hon gifte sig och skaffade barn, flyttade ut på landet med sin gnälliga röst. Jag vet inte. Jag vet inte.