Den där om hur vi gör New England

Vi landar i ett grått, dimmigt och regnigt Boston och folk skrattar åt att vinden dödar våra paraplyer. Jag viskar till Stolte mannen att jag trodde att det var Chicago som var "the windy city" och han rycker på axlarna.

Vi gillar inte Boston. På planet över från USA hörde vi folk prata om att den skulle vara jättevacker och lik Europa, men vi kan nog inte göra en rättvis bedömning bakom och under våra paraplyn och ser staden endast när våra paraplyn (Stolte mannen har köpt ett med Red Soxsmotiv) ställer sig som glasstrutar och genom guidbussfönster. Bäst i Boston blir när vi får komma inomhus, när vi får sätta oss med folk som har märklig dialekt och vara mitt uppe bland dem. Torka bort regnet från kinderna, dricka ett glas vin och äta för varm clam chawder.

Det slutar regna när vi kör upp mot Ogunquit. Det är pensionärshimlen med sandstränder till höger, vänster och rakt fram. Vi landar på ett hotell med utsikt över havet och det är så klart pricy och över vår budget, men det är Colombus day weekend och priserna har skjutit på höjden och bredden. Är man i Ogunquit måste man äta på Lobster Shack. Några turistpensionärer går fel, frågar efter något friterat. Det finns inget friterat, testa över gatan, där är det lite mer stil. Vi fnissar i ett hörn, där vi sitter med vars en hel hummer för 100 spänn.

Av hotelldamen blir vi tipsade om att åka vidare till Portland, Maine. Portland, Maine var dock inte vårt ställe. Så vi kör och tittar på en fyr, för det har jag tjatat om hela resan. Sen landar vi på ett litet billigt motell bredvid vägen. Får stugan längst in till höger. Stolte mannen tittar så klart på Motorsågsmasakern, medan jag vägrar. Klockan fyra vaknar han och är skiträdd. Verkligen livrädd. Han tror att vi ska dö i en skräckfilm som kommer att heta "Fjärde stugan till höger" och inbillar sig att det ligger en yxa utanför dörren. Sen somnar han.

Dagen efter pajar min mage, den vill inte vara med längre. I alla fall inte om den bara blir matad med gula och bruna saker. Jag försöker få mina pommes utbytta till sallad och får konstiga blickar men skiter i det. Till frukost ber jag att inte få bröd till mina ägg. Och bara få ägg. Och jag kan inte få kokta? Nähä.

Så vi åker till gaystaden Provinetown, på Cape Cod. Det är kvinnornas helg och jag får se lesbiska par i alla former och färger och det är vackert. Jag och Stolte mannen ler och ler och sen åker vi ut till sandstranden och äter frukost och solen lyser på oss och min mage blir lite lugnare, för i våra smörgåsar har vi äntligen fått lite tomat.

Så vad man borde göra är att lyssna på musik som gör en glad och handlar om ställen man är på, åka till Ogunquit och till Cape Cod. Man borde äta så mycket billiga skaldjur att det känns som om de ska krypa ut ur öronen på en. Man borde gå på stranden. Man gör lite som man vill. Man bör träffa amerikaner som är i ens egen ålder och bli fulla med dem. Och man följer tips från folk som ger en rätt tips, tack snälla Anna!

Nu drar vi vidare mot New York (fem dagar), Philadelphia (för att träffa min bästis när jag bodde i Mexico City - Portia) och Washington (och krama Obama).