Det där dåliga samvetet som vissa somliga har för att de inte besöker sina föräldrar tillräckligt, det har jag för mina vänner i Skåne. De tumlar runt mig och retas över att jag bytt landskapskod från nollfyrasex till nollåtta de petar mig i sidan och fnissar och jag mår så himla bra med dem. Vi är inte så lika längre samtidigt som vi är mest lika i hela världen.
Vi åker bil långt långt och tar foto på varandra i en annan del av Skåne, med havet i bakgrunden. När vi står i kön till att beställa mat vet jag vad de kommer att beställa innan de faktiskt gör det. Det är samma gamla vanliga, fast nytt. Vi gapskrattar mer än vi fnissar. De byter ogenerat om till mjukisbyxor när vi kommer hem till lägenheten. De kissar med öppen dörr och skriker åt en annan att höja musiken.
De är så fina, de som flyttat tillbaka till byn vi kommer från. Jag räknar och fingrarna räcker inte till för hur många år vi känt varandra nu. Tjugofyra år kommer vi fram till. Det är mycket.
På kvällen kommer den enda av oss som fått barn över. Barn borde finnas i ekvationen flytta tillbaka till byn plus långt förhållande. Men för oss är det inte självklart. Det finns en barnlängtan, men ingen brådska. Vi diskuterar niqab- och burkförbud och jag är förvånad över hur ense vi är. En liten ö av extrem tolerans i ett hav av främlingsfientlighet. De smeker mig med kärlek över kinden, jag är alltid välkommen.
Så somnar vi mindre buller, mer huller i soffor och vaknar av att hunden skäller. Det är dags att gå hem till mina föräldrar. Jag tar mina påsar från Kiviks musteri i en arm och kramar vi ses snart med andra.
1 kommentar:
Åh, fint.
Skicka en kommentar