Rubrik fyra kommer från A.M.O.
Han snyftar i telefonen. Jag hör knappt vad han säger och trycker med en hand in blyertspennan i den andra handen för att inte själv börja gråta, för att ha något annat att koncentrera mig på. Smärtan. Jag vet att den inre smärtan alltid vinner och jag lägger bort blyertspennan, gnider med tummen över det gråa märket ungefär samtidigt som den första tåren trillar på bordet.
Snälla lämna mig inte jag gör vad som helst vad som helst vad som helst. Jag gör vad som helst. Jag har ju köpt oss en lägenhet, en lägenhet en lägenhet. Jag gör vad som helst. Kan jag inte få komma över? Jag lovar att bara stanna en stund, jag ska inte stanna länge, jag vill bara se dig, se på dig, vara dig nära.
Jag tittar på klockan. Det börjar närma sig tolv, men jag ska inte vara på föreläsning förrän sent imorgon. Jag telefonnickar. Han får komma. Han får göra vad som helst.
Han ligger i min säng och det är som det brukar, men inte vanligt. Han stryker mig över ryggen och jag blundar. Han hand upp och nerklappar och jag vet inte vad jag ska säga. Hela min mage, hela min kropp är full av ord som vill ut, men jag håller dem inne. Jag vill inte ångra mig, vill inte ta tillbaka, måste vara stark måste kämpa för oss båda, för att ha ihjäl oss båda, jag har ihjäl det som är vi.
Hans hand glider in innanför mitt linne och jag vet att det är fel. Det är så djävla fel, jag kan omöjligt stoppa det fysiskt. Hela min kropp har satt upp beredskap, hela alarmet har gått igång, men alarm hjälper inte om inte apparaten fungerar. Min kropp, min apparat, är trasig. Den vill känna hans händer över hela mig. De skriker efter hans händer. Det är ett fasligt liv.
Det där var nog det svåraste jag gjort. Att säga nej den kvällen. Att kämpa för något som kroppen visste in, men som hjärnan visste ut. 2006. Det känns som igår, men det är snart tio år sedan.
Han snyftar i telefonen. Jag hör knappt vad han säger och trycker med en hand in blyertspennan i den andra handen för att inte själv börja gråta, för att ha något annat att koncentrera mig på. Smärtan. Jag vet att den inre smärtan alltid vinner och jag lägger bort blyertspennan, gnider med tummen över det gråa märket ungefär samtidigt som den första tåren trillar på bordet.
Snälla lämna mig inte jag gör vad som helst vad som helst vad som helst. Jag gör vad som helst. Jag har ju köpt oss en lägenhet, en lägenhet en lägenhet. Jag gör vad som helst. Kan jag inte få komma över? Jag lovar att bara stanna en stund, jag ska inte stanna länge, jag vill bara se dig, se på dig, vara dig nära.
Jag tittar på klockan. Det börjar närma sig tolv, men jag ska inte vara på föreläsning förrän sent imorgon. Jag telefonnickar. Han får komma. Han får göra vad som helst.
Han ligger i min säng och det är som det brukar, men inte vanligt. Han stryker mig över ryggen och jag blundar. Han hand upp och nerklappar och jag vet inte vad jag ska säga. Hela min mage, hela min kropp är full av ord som vill ut, men jag håller dem inne. Jag vill inte ångra mig, vill inte ta tillbaka, måste vara stark måste kämpa för oss båda, för att ha ihjäl oss båda, jag har ihjäl det som är vi.
Hans hand glider in innanför mitt linne och jag vet att det är fel. Det är så djävla fel, jag kan omöjligt stoppa det fysiskt. Hela min kropp har satt upp beredskap, hela alarmet har gått igång, men alarm hjälper inte om inte apparaten fungerar. Min kropp, min apparat, är trasig. Den vill känna hans händer över hela mig. De skriker efter hans händer. Det är ett fasligt liv.
Det där var nog det svåraste jag gjort. Att säga nej den kvällen. Att kämpa för något som kroppen visste in, men som hjärnan visste ut. 2006. Det känns som igår, men det är snart tio år sedan.
2 kommentarer:
Du skriver så att det värker i hjärtat. (2006? Snart 10 år sedan? Eller var det 10 sedan du träffade honom?). Att säga nej och vara stark i sådana situationer är bland det svåraste som finns.
Jag vet inte varför men jag tror hela tiden att det är år 2013, och då är det nästan 10 år sedan...
Skicka en kommentar