Den där om jordens undergång

Rubrik två, som ni gett mig.

Jag vaknar av att han står och tittar på mig med en kaffemugg i handen. Jag tittar tillbaka, rakt in i ögonen, tittar tittar. Slickar mig om läpparna som är torra. Sträcker ut en hand, vill smeka honom över den tärda kinden. Han sätter sig på min del av sängen, så att jag når. Jag tittar i hans kopp, rynkar på näsan. Du borde inte dricka det där… mumlar jag. Jag vet, men det har du sagt länge nu, svarar han. Jag kokade vattnet länge på spisen, länge länge så att bakterierna skulle försvinna. Jag nickar sakta, tar hans sjuttiosju-åriga hand i min, den är tunn, tunnare än vad jag trodde att hans hand skulle vara i den här åldern. Jag ögonler honom. Han har aldrig klarat sig utan sitt kaffe. Utan frukost, men inte utan mitt kaffe.

Stolte mannen kryper ner under täcket, kryper tätt intill. Han är kall om fötterna kall om händerna kall längs benen kall på magen. Jag ler mot honom och minns du när vi var trettio? då frös jag hela tiden och du var varm. Jag brukade stoppa in mina händer innanför dina byxor och du brukade tjejskrika. Det gillade jag. Han ler mot mig och tar mina händer i sina. Vi ligger och tittar på varandra, behöver inte gå upp, går inte upp. Vi förundras över att kunna vara ihop, kunna vara två. Han börjar jag kanske ska… men avslutar inte meningen, för det finns inget han borde, det enda vi bör just nu är att ligga här, ihop och tillsammans. Jag vänder mig sked mot honom och tittar ut genom fönstret. Det är grått och mörkt. Ett mörker som jag aldrig trodde jag skulle få se. Våra äppelträd står som fornminnen från en tid som brukade vara. Han hostar mig i nacken och jag vet att han försöker dölja det. Tror du att vi någon gång kommer få äpplen på träden igen? frågar jag, fast att jag vet svaret. Han svarar inte. Jag smackar med läpparna, låtsas att jag äter äpplemos. Du har aldrig gillat äpplemos, säger han. Jag vet.

Jag slumrar i Stolte mannens famn, jag vaggar mellan verklighet och dröm, vet inte vilket som är vilket. Kliver på linjen, en tunn tråd. Känner hans mage mot mig rygg. Jag börjar skaka Stolte mannen börjar skaka sängen börjar skaka väggarna börjar skaka det mullrar och jag griper hans hand. Han nynnar i mitt öra jag känner inte igen melodin han nynnar nynnar högre och högre, försöker utesluta mullrandet. Ett fotografi från vårt bröllop trillar ner från väggen, jag försöker resa mig upp för att ta hand om det; göra något, orkar inte ligga still, men han hindrar mig. Glaset som satt framför fotografiet har för längesen trillat av. Gått sönder. Han smeker mig längs ryggraden nej, stanna, det slutar snart.

Jag tar täcket och lägger det över oss över våra kroppar över våra huvuden gömmer oss för någon som finns där ute, gömmer oss för världen och det som inte längre är världen jorden. Min mage knorrar och jag drar in luft åh, hörde du? Det var längesen min mage knorrade det var längesen min mage åt det var längesen jag hörde min mage det var längesen jag tänkte på min mage det var längesen jag tänkte. Stolte mannen ålderdomsfingrar på min mage. Följer navel mot revbensunderkant mot ärr mot blåmärke, valsar vidare mot bröst. Jag fnissar. Han säger att han älskar att jag fnissar. Vi ligger med täcket över oss, över hela oss och något mörkt drar förbi fönstret. Han stelnar till, behöver inte säga åt mig att vara stilla. Jag är still, har legat still hela mitt liv känns det som. Jag vill titta ut men jag får inte för mig själv. Jag tänker på mina söner och döttrar, de som lever och de som dött. Jag tänker på min mamma och på min pappa. På min bror och min brors barn. De som lever och de som dött. Jag vänder mig mot Stolte mannen, som fortfarande stelligger. När tror du att vi dör? frågar jag. Han svarar inte.