Det blev så fel där någonstans på vägen, det där med stolen. Eller det som numera kallas den jävla stolen. Jag vaknade på morgonen med arga tankar kunde inte tänka på något annat det var stolenstolenstolenstolenstolenstolen och jag var så himla arg på mig själv att jag mådde illa. Jag ville sätta mig i sträckbänk och slå mig själv på fingrarna - sluta tänk!Men man kan inte sätta sina känslor i sträckbänk. Man kan inte slå sina tankar med linjal. Det är bara att låta leva och hoppas att med låt lev så kommer inte tänka mer.
Det var något som blev smutsigt på vägen. Känslor som trampades på och Stolte mannen och jag hade en av de sämsta tiderna vi haft tillsammans någonsin. Jag skrev inget om det här, för det var vårt bara vårt och jag var rädd för vem jag faktiskt blev. Jag blev arg. För en jävla stol, men mer än det, att han satte någon annan framför mig.
Så idag, på jobbet så får jag meddelande från en fin kollega som läser min blogg (hon trillade in, läste och fattade att det var jag) som skrev att du, på Myrorna finns din stol!. Min stol fanns på Myrorna. Min stol finns nu i vår hall. Den har inte samma tyg, men det är min stol. Min stol. Min stol.
Och man skulle kunna tro att sagan slutar gott med att stolen kostar halva priset och att taximannen som körde mig hem bar den upp för trappor, men mest står den nu i vår hall och påminner mig om hur missunnsam jag kan vara. Missunnsam så att inte ens jag känner igen mig själv. Den där stolen slår mig på fingrarna varje gång jag går förbi.
12 kommentarer:
Ta detta rätt, men jag tror på nåt sätt att det var bra att ni gick/går igenom detta. Det handlar inte om stolen, men det förstår ni nog båda. Stolen är ett uttryck för något annat. Se bara till att snacka om det. Ut med det. Tillsammans. Sen kommer ni bli tusen gånger starkare. Jag lovar. Det är nu det häftiga i en långrelation börjar. När man upplever svackor och sen när de vänder och blir toppar. Och tänk sen om många år, när du ser på stolen och tänker "haha, den där gamla stolen. tänk vad den varit med om mycket." Kanske du kommer sen se den som en positiv symbol istället. Det tror jag. Puss, ring om du vill snacka.
Jag blev helt chockad när jag först läste historien om dig och stolen, åh vilken besvikelse! Och så var jag impad över att du var så storsint och bara släppte det hela, tänkte att det skulle jag aldrig klarat. Men jag glömmer visst ibland att inte helahela sanningen kommer fram i bloggarna jag läser. Fint att du berättade resten av historien. Jag tror att vi alla har sånna där påminnelse-föremål hemma.
asså allvarligt talat. du hade SÅ SÅ SÅ rätt i att bli asförbannad. asså vadå, man går inte och ger bort andras saker, skit samma om det är ens man eller ngn annan (iofs, jo, värre om det är ngn som står en nära som t ex ens man dårå!), men grejen var att du ba bad honom att hämta den och han ba ville leka riddare i sagan och ge bort. NÅT SOM VAR DITT. man ba????? det finns liksom ingenting som rättfärdigar att han ger bort din stol som DU bad honom hämta/köpa åt DIG. okej om det var den där andra tjejens cancersjuka mammas stol som de post-mortum kommit på att de ville ha kvar. då. visst. men inte annars. seriöst asså. SÅ inte okej.
okej, mvh, haha.
Minns att jag med tänkte att jisses vad fin och galet storsint hon är om stolen. Fint att du bjöd på detta tycker jag trallala.
Håller helt med ania och ankan. Jag kan verkligen förstå att du reagerade som du gjorde över stolen. Jag tycker inte att du på något sätt är missunsam. Hade blivit precis lika besviken som du blev.
Och låt stolen istället vara en påminnelse för Stolte Mannen att inte göra om det där...! Många kramar!
Som någon sa här sist. Det var inte stolen i sig som var det som brände mig i dig, tror jag. Det var att han inte förstod hur han satte en annans glädje framför din. En okänd person. Utan att ens meddela dig innan. Han såg inte dig. Din längtan, önskan efter vad det än månne vara. Han satte sig sig själv och en annan okänd person före dig utan kommunikation med dig förrän det var försent. Även om han älskar dig, så var det mycket okänsligt och på ett sätt egoistiskt! Det är ju inte vad h a n tycker är värt att längta efter eller avvara som var det väsentliga här. Det var du och det du ville och önskade.
Säger som de andra - du hade rätt att bli arg. Jag hade blivit galen av ilska. Var inte arg pÅ dig själv! Underbart dock att du fick en annan finfin stol. Kram!
Jag förstår hur ni tänker, men hela den här reflektionen blev över hur JAG blev, jag var och blev någon som jag verkligen inte vill vara. Inte mot mig själv och inte mot min bästa man. Jag kände inte igen mig själv, och jag agerade absolut inte som jag vill reagera i en sådan situation.
Det liknade mer hur jag var i relation med mitt ex, någon jag inte vill vara.
Men att du hittat en likadan är ju jättehärligt, låt inte den påminna dig om den tråkiga vägen dit! Vi reagerar barnsligt och omotiverat ibland, så är det. Slutet gott allting gott?
usch, det är jobbigt att som vakna upp och se sig själv ur ett perspektiv man inte alls gillar. Men det händer, och det är ok det med. Även fast det svider är det bättre att se det en att man aldrig kan syna sig själv.
Men hörrudu. Jag tycker inte du är missunnsam, du är inte det. Och sen särskilt eftersom det inte var stolen du blev arg på utan situationen. Dina reaktioner och känslor ska du ta på allvar. Bli inte rädd eller arg för dem. Blev du sårad och arg på en jävla stol så blev du. Och glöm inte att ni är två. Han behöver veta hur du känner, tänker och har för behov så han också kan anpassa sig till hur du är. Och sluta jämföra ditt äktenskap med ditt förhållande med ditt ex. Det är inte ens i närheten av att kunna jämföras. Du är bättre än så och Stolte Mannen är bättre än så. Puss på dig.
Skicka en kommentar