Vi såg Robyn och Those dancing days på Cirkus i veckan. Eller egentligen Those dancing days och Robyn. Och Rebecca och Fiona. Om man hellre känner att det är i den ordningen det är. Jag har sett Robyn tre gånger, en gång innan hon blev inne och två gånger efter. Den gången jag såg henne innan hon blev inne buade folk på henne och jag stod längst bak utan linser och glasögon och frågade min kompis hur hon egentligen såg ut.
Those dancing days såg jag första gången för tre år sedan, då var de nya, alldeles kletiga av nyförlöst mediasnack om nya TJEJER i GRUPP, herre Gud, herre Gud! Man tycker ju att världen borde vant sig efter the Donnas, Yeah, Yeah, Yeahs, the Supremes, Spice girls, Tatu, Destiny’s Child, Sugababes, Shebang, Drain, Clout, Dixie Chicks, the Pipettes, Sahara Hotnights.
Men i alla fall.
De var lite blyga, de hade väl inte världens bästa scenspråk. Den enda som såg glad ut var keyboardisten Lisa. Tre år senare har scenspråket blivit modigare, de vågar bjuda in publiken mer och de ser äntligen ut att ha roligt. Stolte mannen beklagar sig över att de inte ger mer av sig själva, att de fortfarande är för inslutna, båda basspelarna står för sig själva, håret hänger ner runt deras ansikten så att man inte kommer in. Jag svär åt honom. Säger att han aldrig skulle sagt så om ett killband. Ett killband som varit så inneslutna, så musikaliskt nördiga med sina instrument skulle man dyrkat. De behöver inte vara söta, bjuda till, ropa kom igen då!. Man måste inte Robyndansa, spela på sexualiteten för att man är tjej. Det räcker att man kan spela trummor som en djävla Gud eller skaka på huvudet så att jag inte fattar hur tusan man kan få fingrarna på rätt tangenter på keyboarden. Eller stå inne i sin egen lilla värld och spela bas. Ni behöver inte bjuda in mig, jag står gärna bredvid och imponeras.
Those dancing days såg jag första gången för tre år sedan, då var de nya, alldeles kletiga av nyförlöst mediasnack om nya TJEJER i GRUPP, herre Gud, herre Gud! Man tycker ju att världen borde vant sig efter the Donnas, Yeah, Yeah, Yeahs, the Supremes, Spice girls, Tatu, Destiny’s Child, Sugababes, Shebang, Drain, Clout, Dixie Chicks, the Pipettes, Sahara Hotnights.
Men i alla fall.
De var lite blyga, de hade väl inte världens bästa scenspråk. Den enda som såg glad ut var keyboardisten Lisa. Tre år senare har scenspråket blivit modigare, de vågar bjuda in publiken mer och de ser äntligen ut att ha roligt. Stolte mannen beklagar sig över att de inte ger mer av sig själva, att de fortfarande är för inslutna, båda basspelarna står för sig själva, håret hänger ner runt deras ansikten så att man inte kommer in. Jag svär åt honom. Säger att han aldrig skulle sagt så om ett killband. Ett killband som varit så inneslutna, så musikaliskt nördiga med sina instrument skulle man dyrkat. De behöver inte vara söta, bjuda till, ropa kom igen då!. Man måste inte Robyndansa, spela på sexualiteten för att man är tjej. Det räcker att man kan spela trummor som en djävla Gud eller skaka på huvudet så att jag inte fattar hur tusan man kan få fingrarna på rätt tangenter på keyboarden. Eller stå inne i sin egen lilla värld och spela bas. Ni behöver inte bjuda in mig, jag står gärna bredvid och imponeras.
4 kommentarer:
Du är bra!
Håller med helt och fullt!! Det där med att nördiga killar som är "ett med sin musik" & har noll scennärvaro anses vara genier medan tjejer bara borde "bjuda till" var mitt i prick!
Ps. Men visst är väl Yeah Yeah Yeahs två killar och en tjej..? Eller är jag ute och cyklar? Förlåt för anmärkningen hur som. Ds.
Helt OT, sorry! Men såg "Jag saknar dig, jag saknar dig!" i läslistan och blev bara helt nostalgisk, det var VARLDENS basta bok när jag var typ 12 och åh vad jag grät till den. Borde läsa om.
Anyday: Amen fy fan vad pinsamt, den här diskussionen har jag haft hur många år som helst och alltid nämnt Yeahs. Tur att jag diskuterat med folk som tydligen kan lika lite som jag!
Cinderalley: Du borde!
Skicka en kommentar