Den där om Axel

Axel och jag träffades när vi båda pluggade på ett universitet i södra Spanien. Han var lång, blond och mycket äldre än mig. Min mamma tyckte att han liknade en reseledare och på ett kort jag har sitter vi bredvid varandra i en trappa och kisar upp mot kameran. Jag gillar det där kortet, mest för att jag tycker att jag är snygg på det. Det hängde på en anslagstavla i mitt flickrum bredvid lappen med texten vi grät när vi föddes, nu vet vi varför tills jag städade ut det där rummet för några år sedan.

Axel var lite för snäll. Inte bara mot mig, utan mot alla. Men mot mig var det nog farligast, jag har alltid haft en personlighet som kan utnyttja snällhet till förbannelse. Jag är snällhetens ogräs, jag dödar allt jag kommer åt. Innan han hann ge mig handen hade jag redan tuggat mig upp till armbågen.

Han brukade komma hem till vår lägenhet, där jag bodde med fyra andra tjejer. Vi drack vin på balkongen, sen gick vi in på mitt rum och hade sex. Han sällhetsslickade mig alltid tills han blev jättesvettig. Jag tror varken han eller jag egentligen gillade hans obligatoriska snällslick, men han hade väl läst i Slitz att han var tvungen och det var inte obekvämt för mig, så jag lät honom hållas.

När jag reste hem från Spanien grät jag så jag trodde jag skulle gå sönder. Mina vänner kramade och sa att jag nog trodde att jag skulle träffa Axel i Sverige också. Jag drog in deras axeldoft i näsan och tänkte att det inte var honom jag skulle sakna.