Den där om Dublin

Vi flyger in över Irland och kompis som sitter närmast fönstret tar massor av kort på solen och bergen och någon tråkig fabrikslokal medan jag sätter händerna mot sätet framför för att kaptenen måste bromsa in så häftigt. Jag svär i motljus och slickar mig om läpparna.

Det är jag och det är två bästa kompisar. Bästa kompisar som är som de man borde haft när man var sju: fnissiga bortom kontroll, ögonletande efter lösa hästar, då vi åker till hästkrisens land. På Irland är det alltid regn och blås och kallt. Det är därför de äter så mycket potatis, det är inget annat som vill växa. Jag äter potatismos andra kvällen, fast irländare har inte lärt sig salta, så det är sådär.

Vi rumlar runt på gatorna, men inte som de svensexgäng vi trillar in i, utan mer som de där sjuåringarna fnissiga bortom kontroll. Vi åker ut till havet och fryser men sjuårsfnissar när vi får se sälar som guppar omkring i havet och tittar tillbaka på oss. Vi åker ut till gamla fängelser och går armkrok till gamla universitet. Vi sover eftermiddagslur och byter böcker med varandra. Vi har högläsning ur guideböckerna och gör om de gamla irländska myterna till moderna. Mathew Mconnahey får vara med i varendaen.

Vi tummar på att det här är en tradition nu, förra året var vi i Göteborg. Nästa år tänker vi oss något varmare. Marocko är på tapeten just nu.