Den där om stället jag aldrig återvänder till

Linda ger mig rubriken.

När jag åkte hem från Mexiko vintern/våren 2007 var jag helt säker på att återvända. Hela mitt liv lämnade jag på marken vid flygplatsen, grävde ner det i allt det jag såg, var säker på att Mexico City (eller DF - Distrito Federal) var mitt hemma nu, Sverige något jag inte hörde hemma i alls. Jag skulle bara läsa klart min utbildning och sen köra den där jakten på visum för att få stanna alltid alltid. Men mitt alltid snubblade och ramlade någonstans på vägen.

De personer jag kände i Mexiko flyttade. De ändrade postkod både mentalt och fysiskt och helt plötsligt var det inte så mycket kvar än det jag älskade högst av allt: staden. Jag har nog aldrig blivit så utmanad i mitt liv tidigare än jag blev av Mexico City. Jag kunde vakna mitt i natten och få ett rus av att bara veta att jag låg där, högt ovan havet, i en stad som verkligen aldrig sover. Glöm New York, New York är en trött medelhavsstad jämfört med DF. Skulle NY och DF springa maratonlopp skulle NY vinna, för DF skulle stå kvar på startlinjen, räcka finger och skratta. Man tävlar inte med världens största stad.

Jag har aldrig haft så många vänner som varit så hängivna och trogna. Som vaktar hököga, som har koll på ditt varje jämfotahopp som kör dig till ställen du inte visste att du ville till som ger dig droger som du inte visste fanns och som ger dig kickar du inte visste att du ville ha. Jag har aldrig haft så många vänner som skulle kunna vända dig ryggen om du jämfotahoppade rakt in i otrohet med fel person.

Jag hade allt det där jag levde det där livet jag älskade det jag körde på i hundrasjuttio kilometer i timmen jag tog alla de rätta drogerna jag tog alla de fel drogerna jag förälskade mig och förlustade mig jag hittade min man som visade sig vara fel man jag hittade min man som visade sig vara rätt man jag kickade jag stod kvar på startlinjen och räckte finger.

Men det var då. Det var tjugohundrasextjugohundrasju. Stolte mannen vill att jag visar honom mitt DF. Min vilda DF-kvinna som jag skulle kunna knulla sönder och samman. Men den där personen är inte jag längre, mitt Distrito Federal finns inte kvar längre för den jag var finns inte kvar längre. Mexico City visade mig hur man gör när man avslutar en lång relation, att det finns ett liv när man tror att livet är slut. Men det är ett liv som rör sig för snabbt för mitt liv idag. Mexiko har lämnat mig. Jag har lämnat henne. Och sånt där vild sex som jag och Mexiko hade, när man drogs in tumlade runt och spottades ur, det är kanske fortfarande jag, men jag kommer aldrig att återvända.