Den där om att jag föddes kall

Min bror föddes med navelsträngen runt sin hals. Min pappa brukar skoja om att han hade bråttom och var livlig redan då: ville fort ut i världen, hade inte tid att stanna upp tänka till säga hoppsan! jag kanske inte ska skynda skynda måste Ö K A! Det där har följt honom hela livet sedan: när han var två år klättrade han upp i sådana där spindelnät som finns på sommarland, sådana som jag aldrig vågade klättra upp i för att det var så högt och jag fick svindel. Nu för tiden springer han två mil innan vi ska ut och äta finmiddag för att han måste bli av med sin kaffeabstinens. När han bodde i vårt vardagsrum, på sin uppblåsbara madrass, fick han inte dricka kaffe för mig. Ö K A! plus kaffe var ingen bra kombination och han pratade så snabbt att hans stämband började ryka.

Jag föddes kall. Flera grader under normaltemperatur. Min mamma brukar berätta med ledsna ögon att jag inte fick komma till henne med en gång, jag var tvungen att ligga under en värmelampa först. På vår släktgård brukade de sen lägga mig under en värmelampa de normalt hade för de där griskultingarna som blev utstötta ur flocken. De som inte fick komma till och dia. Det var de där grisbebisarna och jag.

Senare fick jag ett extraelement på mitt flickrum. Det blev jättevarmt och jag brukade sitta med mina tjockstrumpsfötter mot det efter att jag hade varit i stallet, med en bok i mitt knä och mmmmmmm!:a. Pappa tjatade alltid på att jag inte fick använda hårfönen så mycket, för elen blev så dyr. När jag flyttade till egen lägenhet var hårfönen den pryl jag packade upp först.