1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
Jag vet inte hur det blev så, men när vi skaffade två nya katter då vår gamla katt blev påkörd, 1992-någonting så blev den ena katten familjekatten och den andra var lite PMS-ig, så hon blev min. Min bror kallade henne Spetälsk. Vi andra kallade henne Lillan. Hon var ganska så ful randig och liksom ojämn. Hon klämde tidigt sin svans i dörren, så hennes svanstipp stack iväg åt ett annat håll än resten av svansen. En dag hoppade hon upp på en spisplatta som var igång, så hon brände trampdynan så hårt att det resten av hennes liv klickade om den tassen mot golvet när hon gick.
Hon sov i min säng varje natt. Varje natt hade hon svårt att andas under min arm, där hon låg inklämd och krampaktigt kramad. Hon spann tills jag somnade, ibland suckade hon de djupaste suckar jag någonsin hört. Hon var extremt väluppfostrad, fostrad av ett envist, bestämt tonårshjärta. Hon visste att hon inte fick sin mat förrän hon satt ner. Hon hälsade alltid med att mjua:a. Hon kunde gå fot. När jag var fjorton skrev vi ett samboavtal, vi skulle alltid bo ihop, hon fick bläck på tassen som hon satte på avtalet.
Det rann så mycket tårar i den där pälsen när jag bröt avtalet om att alltid bo ihop fem år senare. Jag flyttade till London och lämnade min bästa vän. Varje gång mamma ringde mig var det inte min farmor eller farfar jag var orolig för, utan min katt.
2005 kom det där samtalet. Lillan mådde inte längre så bra lilla kroppen orkade inte längre. Hon hade blivit gammalkatt och fått gammelkattscancer. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
Jag vet inte hur det blev så, men när vi skaffade två nya katter då vår gamla katt blev påkörd, 1992-någonting så blev den ena katten familjekatten och den andra var lite PMS-ig, så hon blev min. Min bror kallade henne Spetälsk. Vi andra kallade henne Lillan. Hon var ganska så ful randig och liksom ojämn. Hon klämde tidigt sin svans i dörren, så hennes svanstipp stack iväg åt ett annat håll än resten av svansen. En dag hoppade hon upp på en spisplatta som var igång, så hon brände trampdynan så hårt att det resten av hennes liv klickade om den tassen mot golvet när hon gick.
Hon sov i min säng varje natt. Varje natt hade hon svårt att andas under min arm, där hon låg inklämd och krampaktigt kramad. Hon spann tills jag somnade, ibland suckade hon de djupaste suckar jag någonsin hört. Hon var extremt väluppfostrad, fostrad av ett envist, bestämt tonårshjärta. Hon visste att hon inte fick sin mat förrän hon satt ner. Hon hälsade alltid med att mjua:a. Hon kunde gå fot. När jag var fjorton skrev vi ett samboavtal, vi skulle alltid bo ihop, hon fick bläck på tassen som hon satte på avtalet.
Det rann så mycket tårar i den där pälsen när jag bröt avtalet om att alltid bo ihop fem år senare. Jag flyttade till London och lämnade min bästa vän. Varje gång mamma ringde mig var det inte min farmor eller farfar jag var orolig för, utan min katt.
2005 kom det där samtalet. Lillan mådde inte längre så bra lilla kroppen orkade inte längre. Hon hade blivit gammalkatt och fått gammelkattscancer. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket i hela mitt liv.
8 kommentarer:
Nämen fy fan. Jag dör litegrann inombords.
Åh. Aj i hjärtat!
Satan i gatan, nu sved det till ordentligt.
Jag kanner igen det dar, min basta van hette Mans och var en ganska sur kastrerad hankatt som sov i min sang varje natt och som aldrig forlat mig for att jag flyttade hemifran. Nar jag fick samtalet fran min mor i augusti -08 satt jag i bilen pa vag till en kundmiddag och kunde inte slappa en milimeter infor mina kollegor. Men nar vi begravde honom sa grat jag sa att jag trodde att alla tarar skulle ta slut.
Sa jag kan lite forsta hur det kandes. Lite, for helt kan man aldrig forsta...
Fast ändå, trots all smärta: så himla fint vi hade det ihop. Det var kärlek i kubik.
Å. Jag vill ha en katt så himla mycket. Min kille vill också ha en. Varje gång han ser en lägger han huvudet på sne och ler, och det är så himla fint så även om jag inte hade gillat katter, så hade jag velat ha en ändå för att se D stå sådär med huvudet på sne och le.
så himla, himla fint. dina ord och den där kattkärleken. så fint.
Ja, visst var det?
Ingen kan alska som en katt!
Åh, tårar rann...
Skicka en kommentar