15 maj 2012

Den där om amning


Jag sitter i köket med Bubblan och hon håller Fimpen och klappar honom på näsan tills hans somnar. Så här gjorde de på mig när jag var bebis och höll på att somna. De fungerar fortfarande, jag blir trött om jag klappar mig på näsan.

Jag ler mot henne och dricker mitt andra glas vin. Tänker att jag borde sluta skämmas för att jag är mamma och dricker mer än ett glas vin. Med Bubblan kan jag vinflumma och säga det jag egentligen tänker på, inte det som stunden vill att jag ska säga.

Hur är det egentligen att amma? undrar hon. Lite äckligt svarar jag. ÄRE? halvskriker hon och jag bekräftelsenickar. Det är inför henne jag kan säga sånt. Hon svarar att tänk, det skulle jag nog också tycka! 

Åter igen är jag förbannat glad att jag inte är fjorton med barn. Och att jag gått på universitetet och lärt mig ett kritiskt tänkande som jag inte hade innan. För allt prat om att amning är det bästa för barnet: jag vet det. Jag mer än vet det, jag har blivit indoktrinerad av detta budskap i över ett år nu, men jag tycker fortfarande att det är lite äckligt. Ibland mycket äckligt. Jag trodde verkligen att det skulle gå över när Fimpen väl låg där och sög livet ur kroppen på mig, och till viss del har det väl det, men fortfarande: inte min favoritdel av mammadelen. Innan Fimpen kom så diskuterade Stolte mannen och jag om hur vi skulle göra med Fimpenmaten och var överens (även om vår barnmorska sa N E J!) att vi både skulle köra amning och ersättning på flaska, för att Stolte mannen också skulle få den där närheten som alla pratade om och så att jag inte skulle bli så bunden vid vårt barn (så här i efterhand: antagligen ett av de bästa besluten vi tog). Dock med parantes om amning, eftersom jag var mycket skeptisk till detta och i princip ville duscha varje gång det trängde ut mjölk ur mina bröst innan Fimpen hade lämnat min mage. När Fimpen väl kom så las han på mitt bröst när jag var halvt sövd och mycket förvirrad efter kejsarsnittet, sen var det inte riktigt läge att protestera efter det. Det hände så mycket annat. Mitt barn var sjukt och bröstmjölken kunde göra honom frisk.

Så alla ni där ute som bara läser texter om hur mysigt det är att amma men tvekar själva: ni är inte ensamma. Jag finns också. Och en av mina bekanta, vet inte vad folk blir mest provocerade av att hon valde att inte amma för att hon inte ville eller för att hon och hennes man bara vill ha ett barn. 

Så här tycker jag om amning: det är uppförstorat, det är ibland mysigt, det är en bra sövnings- och sluta skrikametod, alla får göra precis som de vill, jag förstår mammor (och pappor) som tycker att det är bäst i världen, jag är jävligt trött på när min man sträcker över en gallskrikande Fimpen med orden få tyst på honom med din tutte!, amning har avsexualiserat mig som in i helvete, offentlig amning: hurra!, smidigt och ibland så känns det faktiskt som om ungen suger livet ur mig. Jag tror att det är någon slags hormonobalans, men jävlar i gatan vad djupt jag sjunker då, känns som en minidepression som varar i typ två - fem minuter när hela livet blir mörkt. 

Så, min syn på amning. Tur att man får ha en egen åsikt här i världen, tänk hur den skulle se ut annars.

18 kommentarer:

MW sa...

Min kompis (och även hennes syster) får bokstavligen ångest när utdrivningsrexlen drar igång. För mig har amningen varken varit supermysig (som flera säger att dom tycker?) eller pest, den bara... Är. Men jag längtar efter att dottern kan matas av maken också och tänker smyga in ersättning. Får dock lite smådåligt samvete över det, och blir arg för att amningshysterin penetrerat mig.

motvalls sa...

Jag håller typ med dig om allt i denna fråga. Jobbade både amning å ersättning med cheetahn dock. Å det är så fint att hon fick mat av mig. Men ändå, jag är lite bitter över hur mina tuttar ser ut nu. Jag tycker verkligen inte det är det minsta okej att det ska vara priset.

Alfva sa...

Jag tyckte amningen var lite tung med första barnet. Så pass att jag ändå var rätt lättad när det blev slut med att amma redan efter drygt 4 månader. För jag var inget fan. Visste om att det var bra, så jag gjorde det därför. Men det där mysiga. Nej, inte så.
Den här gången tar det emot väsentligt mindre, även om jag fortfarande inte skulle beskriva det som mysigt. Men så blir mina barn lite väl lata när det kommer till flaska. Tvärtombeteendet eftersom de bara behöver svälja vid bröstet. Så jag ska försöka fortsätta ett tag till.

Lisa sa...

Jag håller fullständigt med dig! Jag trälade och trälade med Kajsa för att få igång i amningen, jag satt med blödande bröstvårtor och grät, för amma det skulle man ju, det blev så självklart på bb när de inte ens frågade hur vi ville göra med vår nyfödde bebis mat. Hon lades direkt vid bröstet och barnmorskorna röck och slet i mitt bröst för att hon skulle få det bästa greppet. Hade inte mod att säga att jag var skeptiskt mot ammning.
Med Vidar frågade ängeln till barnmorska hur vi ville göra, jag sa att nej, jag VILL INTE amma. Hon sa att okej, bra att du är säker, då ger vi dig piller för att stoppa mjölken. Tittade mig djupt i ögonen och sa att det går precis lika bra att ge flaska, du ska inte skämmas det är helt okej.
Jag grät av lycka för att hon förstod..

Anonym sa...

Igenkännelsen! Jag kämpade också på länge länge. Nu har jag börjat med ersättning vissa mål (sonen är tre månader) och det är sååå skönt. Blir det fler barn kommer jag att köra båda redan från bb. Min son fick en sorts svamp i munnen som nyfödd och jag fick rådet från barnrådgivningen att gnugga in citron på bröstvårtorna eftersom det skulle neutralisera ph-värdet på något sätt. Försökte påpeka att brösten redan ömmade och sved något fruktansvärt men de gav inga alternativ. Jag grät varje gång och det tog väl sisådär en månad för svampen att försvinna. /A

Mimmi sa...

Åh gud vad bra att du skriver detta. Det är nog första gången jag hör ordet äckligt användas om amning, men det måste garanterat finnas fler som känner så! Själv fick jag också ångest av utdrivningsreflexen. Mer ångest av bvc-sköterskan som såg alldeles förfärad ut när jag förkunnade att vi kompletterar med ersättning och på allvar sa "ni borde frågat mig först"!

Colombialiv sa...

Vad bra att du skriver sånt. Amning (särskilt i Sverige) verkar vara så himla laddat och kantat med så många måsten och borden och pekpinnar.

I vårt fall har amningen varit helt oproblematisk, den har funkat från första stund och det känns enklast och mest praktiskt att helamma - vi slipper blanda och värma ersättning, det är gratis (här är ersättning svindyrt), och ja... det är bara bästa alternativet för oss, helt enkelt. Och nu råkar ju det falla inom normen för vad man "ska" göra, men herregud. Varför i hela friden ska det vara mer rätt än något annat? Alla gör ju vad som funkar bäst för deras familj och ingen försöker ju medvetet skada sitt barn, så varför kan inte alla pekpinnemänniskor bara chilla?

Uppochhoppa sa...

jag håller med. Som vanligt alltså. Heja Jenny!

Ikka sa...

En sjuk (tycker jag) grej är ju det här när andra (mest kvinnor) tittar med hundögon på en när man ammar, och fäller ngn kommentar om myyyyys. Plus att de (mamma och svärmor) vill FOTA amning!?! Och jag vill bara ropa till alla att "hey, jag sitter här med det som nyss var min sexigaste kroppsdel blottad för allmänhetens ögon, pallar inte ytterligare intrång i min privata sfär, låt mig vara tills hen ätit klart, TACK".

Den där Jenny sa...

MW: Nej, få inte ångest eller dåligt samvete! Vi har kört med ersättning hela tiden, ända sedan vi låg på sjukhus och då var det personalen som gav Fimpen det. Då borde det vara okej. Det hade varit okej ändå! Bättre en unge med bröstmjölk OCH ersättning än en galen mamma och bara bröstmjölk.

Motvalls: Tuttarna ja. Det glömde jag skriva om. Vill inte ens tänka på det.

Alfva: jag pratade med en tjej som skrivit en hel bok om flaskmatning. Hon sa att alla barn tog flaska, bara de blev hungriga nog. Tror hon har rätt, men frågan är om man orkar med allt det jobbiga innan det där att de tar flaskan. Jag skulle nog inte orka med.

Lisa: jag blev faktiskt förvånad över hur olika syn alla sjuksyrrorna hade när vi låg inne. Jag trodde att de skulle vara mer samspelta. Men under dagen kunde det komma in fem olika syrror med fem olika synsätt.

Anonym: det där med citron har jag hört och jag lider med dig! Jag tror att om vi börjar prata om att alla inte vill amma kanske det kommer att bli mer accepterat att ja, att alla inte orkar/vill. Så att man i alla fall kan få föra diskussionen. Enligt Stolte mannens mamma är amningen idag helt sjukt uppförstorat jämfört med när hon ammade.

Mimmi: vi berättar inte för vår bvc-tjej. Även om hon är extremt accepterande och förstående.

Colombialiv: Exakt! Vi kör på färdigblandad ersättning och Fimpen tycker till och med att det är okej om den bara är rumstempererad och inte värmd. Kränga av sig strumpbyxor och klänning tar lika lång tid som att hälla upp i flaska. Och nej, jag ammar inte naken, även om det nu lät som det.

uppochhoppa: heja oss!

Ikka: eller komma in/ställa sig och titta på och börja prata medan man sitter halvnaken? Jag har inte problem med det, men de borde ju ha det?

bubbelbubbel sa...

Även om amning är naturligt så tycker jag det känns lite äckligt att det kommer ut något ur ens tuttar som ens barn ska käka. Men sen har inte jag barn heller, så det kanske känns lite mer naturligt när ens kropp producerat fram och fött ut ett barn ur ens kropp också. Lite surrealistiskt hela grejen..

Oavsett så tycker jag att om det nu finns bra ersättning som underlättar livet för nyblivna föräldrar så ska man använda den hjälpen. Det finns så mycket annat som också stressar en så varför inte liksom.

bubbelbubbel sa...

Förresten! Om ni inte lyssnat på detta avsnittet av Radiopsykologen än så tycker jag verkligen ni ska göra det:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3637&artikel=4817450

"Marika är höggravid med sitt andra barn. Hon ser fram emot att bli mamma igen och välkomnar det nya barnet. Samtidigt är det som ett fängelse att vara gravid för henne - det begränsar hennes frihet."

Jenny M sa...

jag tror det där är så olika och jag blir lite arg på vårdpersonal som säger att man _måste_ amma, och vänner och så vidare. För man måste inte alls. Jag helammades i sju månader, hade kolik i sex. Mina bröder likaså. Uselt mao. Vi har varit sjuka jämt och ännu i vuxen ålder är jag alltid sjuk. Min man ammades inte alls på det glasa 70-talet. Han fick ersättning och började äta vanlig mat vid 4-5 månader. Han är kärnfrisk och har alltid varit. När vi får (om - x antal missfall) barn hoppas jag att jag kan amma lite men det är troligt att det blir mycket ersättning, så min man får vara pappa. Det här med att helamma sex månader tycker jag, personligen, stänger ute pappan alldeles för mycket.

Världens Bästa Flickvän sa...

Haha, jag kunde inte vara mer oense med dig - men som du säger, tycker inte att du har FEL för det. Alltså inte för att jag äääälskar att amma (absolut inte!), men det är så lätt: fördelarna så många, nackdelarna inga (i min bok). Tänker typ amma i två år?

Och det ÄR ju så främmande, och liksom djuriskt att det kommer mjölk ur pattarna – som man vore en ko. Redan när jag blev gravid tyckte jag att det var skumt att vi hade "mergat" en bebis - hade känts mer naturligt att gå till en affär och säga: "En bebis, tack".

Och när Lasse....suger på min bröst....när vi har sex, så kan jag inte låta bli att tänka: "Kom det mjölk i hans mun nu, eller?" o_O

Men äckligt - nej. Sög snor med munnen ur Unos näsa första och hittills enda gången han varit förkyld (lät som att han inte kunde andas), inte ens där gick min gräns för äcklighet. :D :D :D :C :C

husmodern sa...

Hejsan!
Det låter som att du skulle kunna lida av dysphoric milk ejection reflex, http://d-mer.org/, som beror på att man får en dopamindip när utdrivningen drar igång. Många blir bättre bara genom att lägga om kosten lite.

Ikka sa...

Hej Husmodern, jag läste din kommentar för några dagar sedan och sedan dess har en tanke gnagt i mig.
Jag gissar att du bara vill väl, och du får då ursäkta att jag går igång på det här, men så här känner jag:
Sätt inte en diagnos på negativa känslor kring amning! Då blir ju positiva känslor kring amning normalt och friskt, och övriga känslor onormala/sjuka. Jag tror att det är viktigt att låta negativa känslor kring amning vara normala, friska och accepterade. Och öppenhjärtigt beskrivna på en blogg.

husmodern sa...

Det var varken min mening att göra dig upprörd eller förklara/förminska dina känslor till en sjukdom. Inte heller menar jag att det bara är de positiva känslorna kring amning som är det normala och de negativa är något sjukligt. Det ENDA jag reagerade på var den här meningen "Jag tror att det är någon slags hormonobalans, men jävlar i gatan vad djupt jag sjunker då, känns som en minidepression som varar i typ två - fem minuter när hela livet blir mörkt." eftersom att det är exakt de ord som mina kompisar med d-mer har beskrivet det som. De har även blivit bättre när de ätit annorlunda. Så jag skickade länken för att du ev skulle slippa just de 2-5min, inte för att göra all amning rosenskimrande.

Ikka igen sa...

Tack för förklaring! Jag borde nog läst inlägget (och lagt märke till meningen du refererar till) igen innan jag reagerade.