Den där om mina bästa vänner

Jag har facebookchatt med några av mina bästa vänner, som blivit några av mina bästa vänner de senaste åren och jag skrattar rakt ut. Vad gör du? frågar Stolte mannen och jag svarar att jag pratar med Gullefjun å de där du vet. Och det är en sån ynnest att få ha vänner. Att få välja att japp, dig vill jag ha i mitt liv! 

De flesta av mina närmaste vänner har jag skaffat mig i vuxen ålder, det vill säga universitet och framåt. I Skåne har jag kvar några vänner från grundskolan, men vi har inte riktigt växt åt samma håll de senaste tio åren. Det kan ha varit jag som växte åt ett håll medan de växte åt det andra. Så jag skaffade mig vuxenvänner, folk jag träffade och trevade med för att sedan bestämma öl? och skratta till klockan solen går upp. 

För att inte prata om mina fina fina internetvänner. De som läste min blogg och jag läste deras, som jag senare träffade och stod framför spegeln och bytte kläder som om jag skulle på kärleksträff. Som jag nu pratar med nästan varje dag. När Linn och jag träffades, till exempel, och kom på att vi faktiskt bodde på samma gata och hon avslöjade att hon hade sett mig och Stolte mannen men inte vågat hälsa. Nu är hon en i mitt lilla gäng, den sista som tillkom och nu undrar jag lite hur vi klarade oss utan henne. 

Så på frågan varför vi inte flyttar till landet redan nu? Här har ni den. Jag kan inte slita mig från de här människorna. Jag skulle inte vara halv utan dem, jag skulle vara en fjärdedel.