Hemma i det lilla samhälle där jag växte upp där allting verkar gå mycket långsammare än i Stockholm. Där människor stannar och pratar med mig på ICA och säger men Jenny! vad stor du har blivit!, för att sedan titta på min son och berätta om sina egna barnbarn. Där pappa känner brevbäraren som ibland ringer på för att dricka kaffe istället för att köra klart sin runda.
Pappa. Pappa pensionär, en sån där som inte kan sluta jobba och istället städar källaren tapetserar om i köket gör ett valv mellan vardagsrum och mitt gamla flickrum hjälper granntanten med att klippa hennes trädgård kör saker till tippen källsorterar skräp medan min mamma blir vansinnig cyklar flera mil i veckan med cykelhjälm nu när han har barnbarn. Och så vidare. Och så vidare.
Himmelen är alltid blå och det blåser alltid från vänster. Jag frågar pappa när han hämtar mig på flygplatsen om rapsen slagit ut och han nickar ja. I det lokala köpcentrumet finns ett bageri ett ICA en blomsteraffär en tingeltangelaffär med änglar och det spelas alltid dansband i högtalarna. Han som var byggmästare och byggde hela skiten var samhällets mest inflytelserika man, med fru och barn. Tills det kom fram att han var pappa till grannens tre barn också. Då tog han livet av sig.
Jag har alltid en slags krypande känsla här. Det kryper i mig. Jag flyttade härifrån när jag var nitton, för tretton år sedan men varje gång jag är tillbaka så vill jag fly.
2 kommentarer:
För mig har krypandet en hel del att göra med faktumet att jag inte ville annat än bort från hemstaden under så många år.
Nu kan jag slappna av där, jag kan spendera längre perioder där (mycket pga syskonbarn, vill ju hänga med dom) men jag kommer aldrig någonsin flytta tillbaka dit. Inte en chans.
Känner likadant. Jag längtar hem ibland men så fort jag kommer till min lilla hemstad får jag kryp i kroppen och klump i magen. Jag flyttade för tolv år sedan och lite bättre har det blivit men jag har svårt att se att känslan någonsin försvinner helt.
Skicka en kommentar